Lyckan att ha varandra
En solig septemberförmiddag, promenerar jag och Elisabeth runt på vår gamla arbetsplats, Furunäsets sjukhus. Under promenadens gång faller samtalet in på hur det en gång var. Mycket har förändrats under åren. Inte minst i vårt privata liv. En gång fanns i vårt hem tre små barn som ständigt behövde all den form av uppmärksamhet, det som alla små bara måste ha. Dagar och kvällar var fulla av allehanda göromål, - för det mesta kretsade allt kring barnen - upp i tidig otta, för att hinna med allt vad som skulle göras. Barnen skjutsades till sin dagmamma/dagis. För att sen hämtas efter vårt arbetes slut. Full rulle för det mesta hela tiden. Hockey och fotbollsträning, innebandy, åka skidor, träffa kompisar göra läxor. Kvartsamtal, skolavslutningar, moppe, BMX-cyklar ja, allt detta och mycket mer därtill. Jag kommer att tänka på en rätt lustig episod, när en av våra söner en sen kväll blev tillfrågad, om det skulle vara nån form av aktivitet dagen därpå. -"Näää! sa han väldigt tvärsäkert. När vi sen sent omsider, skulle släcka lampan för natten, hördes en bestämd röst från ett av rummen. - "Pappa! vi ska på skidutflykt i morron. Och fröken sa att vi skulle ha choklad och mackor med oss." Ja, vad gör man efter ett sånt meddelande, när alla affärer är stängda? Jo, det var då jag och Bettan lärde oss konstycket att helt enkelt trolla med knäna. Att trolla med sina knän är ett absolut måste, när man som i vårt fall hade tre livfulla barn därhemma. För det mesta ordnade sig allt till det bästa. Och idag när man tänker tillbaks på de här åren, får man ett litet härligt leende på sina läppar.
Numera ser allt så mycket annorlunda ut. Barnen har flyttat hemifrån, och är idag tre fullvuxna herrar. Den allra första tiden efter deras flytt, kändes både ovan och väldigt märklig. Bettan fortsatte att sin vana trogen, handla hem lika mycket varor som under de åren vi var fullt hus. Jag tyckte personligen det kändes som om klockan hade stannat. Nåt saknades, och för allra första gången på flera år fick jag plötsligt stifta närmare bekantskap med tystnaden. Den föreföll mig först obekant, men efter några veckor och månader lärde jag mig uppskatta den. Idag har vi båda kommit in i en alldeles ny fas i livet. Vi kan plötsligt göra saker, som var nästintill omöjligt när vi var "full familj." Som grädde på moset har vi ju också välsignats med det allra största mirakel, som jag inte trodde var möjligt. Miraklet har faktiskt ett namn nämligen : NORAH.
Sammanfattningsvis vill jag även tillägga, att allt detta är min och Bettans absolut största och bästa förmögenhet i livet. Inga pengar i världen kan någonsin ersätta en älskad familj. Och tro mig, jag suktar inte efter världsliga dyrbarheter, vår personliga rikedom ligger i den lycka det är att ha varandra.
Lyckan är att ha varandra. På bilden: Roger och Elisabeth Lindqvist
under en solig septemberförmiddag ute på Furunäsets sjukhus.
Numera ser allt så mycket annorlunda ut. Barnen har flyttat hemifrån, och är idag tre fullvuxna herrar. Den allra första tiden efter deras flytt, kändes både ovan och väldigt märklig. Bettan fortsatte att sin vana trogen, handla hem lika mycket varor som under de åren vi var fullt hus. Jag tyckte personligen det kändes som om klockan hade stannat. Nåt saknades, och för allra första gången på flera år fick jag plötsligt stifta närmare bekantskap med tystnaden. Den föreföll mig först obekant, men efter några veckor och månader lärde jag mig uppskatta den. Idag har vi båda kommit in i en alldeles ny fas i livet. Vi kan plötsligt göra saker, som var nästintill omöjligt när vi var "full familj." Som grädde på moset har vi ju också välsignats med det allra största mirakel, som jag inte trodde var möjligt. Miraklet har faktiskt ett namn nämligen : NORAH.
Sammanfattningsvis vill jag även tillägga, att allt detta är min och Bettans absolut största och bästa förmögenhet i livet. Inga pengar i världen kan någonsin ersätta en älskad familj. Och tro mig, jag suktar inte efter världsliga dyrbarheter, vår personliga rikedom ligger i den lycka det är att ha varandra.
Lyckan är att ha varandra. På bilden: Roger och Elisabeth Lindqvist
under en solig septemberförmiddag ute på Furunäsets sjukhus.
Kommentarer
Trackback
