Roger Lindqvist

Under senare år har jag då och då funderat en hel del över detta som vi allmänt kallar för relationer. En relation är ju ett slags band, som förenar två eller kanske flertalet människor. Ju högre upp i ålder jag kommit, desto mer viktigt har det varit för mig, att "underhålla" min relationer. Och jag har idag börjat att uppskatta det jag kanske förut tog alltför givet. Vad som smärtar mig mest, är vetskapen om alla dessa trasiga barn/förälder relationer, som i alltför många fall totalkraschat. Och där det i normala fall skulle varit stark sammanhållning, har det hela istället blivit till djup missförståelse och en värld av enbart hårda kalla ord och allmän destruktivitet. Det hemska i denna framställning, är att jag vet att det i denna stund faktiskt finns människor som lever under denna situation därute runt om i vår bygd.

När jag ibland besöker vår kyrkogård härhemma i Hortlax, och jag någon varm sommardag står med vattenkannan i min hand, vid min mormor/morfars el. farmor/farfars grav, brukar jag tänka på alla de där goa glada åren vi fick tillsammans. Även om jag var rätt så liten när min mormor gick bort, så lämnade hon fantastiska avtryck i min barnasjäl. Likaså med morfar, som faktiskt hann se mig bli både vuxen och familjefar. Farmor o farfar som inte bodde så långt från oss, är också i tacksamt minne glatt bevarade i mitt inre.

Att minnas tillbaks på en trasig barndom, med många sår i ens själ, kan inte vara det mest upplyftande. Därför är jag idag vid 51 års ålder, så otroligt tacksam att just jag hade alla dessa förståndiga jordnära älskvärda personer runt omkring. Och det absolut bästa av allt, jag kände mig älskad, av alla och envar. Men det finns tyvärr idag vuxna män och kvinnor som inte kan säga detsamma, utan istället målar sina barnaår i betydligt mörkare färger. Relationer är en färskvara, och många underhåller sin bil och sommarstuga, med betydligt mer omtanke än sina nära och kära. Och jag hoppas innerligt, att när den dagen kommer och jag själv får besök vid min grav, att  mina barn eller barnbarn då ska minnas mig i lika glatt minne som jag en gång gjorde med mina mor/farföräldrar.


Farfar Amandus och farmor Hanna, utanför sitt hus i Hortlax.

Morfar Sanfrid och mormor Beda.