Roger Lindqvist

För väldigt länge sen, när jag var barn, och världen såg lite annorlunda ut, sett ur mina småbarnsögon, älskade jag varje årstid som kom. Vinter, vår, sommar och höst, ja för mig gjorde det detsamma hur naturen än tog sig ut. Men jag minns speciellt ett tillfälle, en snörik och smällkall vinterdag, när jag lekte med grannflickan som bodde på samma gata. När hon plötsligt mitt i vår lek, tittar på mig och sen utbrister: -" Vet du va´, Roger? Jo, imorr´n e de´ sommar." Och som den lite blåögda sexåring jag var, så köpte jag konceptet med hull och hår. I den glada tron att det var sanning, blev jag märkbart upprörd, när min mamma sa att så var inte fallet. När jag förväntansfullt tittade ut nästkommande morgon, med lite yrvakna ögon, och såg samma stora snödrivor, och kände samma slags kyla, ja, i den stunden blev jag en illusion fattigare. Sen den dagen vet jag med bestämdhet, att allt har sin tid, även den numer, i mitt tycke så förfärliga vintern. Det händer ibland, att jag tänker mig tillbaks till den där dagen, när min kompis lovade en sommar mitt i vintern. Och tänk, jag önskar faktiskt att det vore så, att i morgon så är det faktiskt sommar.