Lyckliga Gatan
Sörbyskolan med anor från 1890-talet, låg cirka tre kilometer från vårt hem. I den rödmålade skolan på höjden, som inrymde klasserna; 1:an 2:an och 3:an, hade även min far och hans syskon "gått i lära". Att cykla till skolan nån kall vinterdag, kunde ibland bli till ett litet äventyr. Full vintermundering var vad som gällde, om min mor fick bestämma. Ja, det hände att man var så pass påpälsad att man knappt kunde cykla, eller överhuvudtaget röra sig för att kunna nå fram till cykelstyret. Nåväl, för det mesta kom jag ändå lyckligt fram i god tid före lektionens början. Om det var nåt som jag hemifrån fått inpräntat, så var det vikten av att komma i tid. Helst då cirka 10 minuter i förväg. Och så har det faktiskt fortsatt livet genom. Sörbyskolans matsal, låg högst däruppe strax under takåsarna. Inte förrän långt senare blev den klassad som brandfarlig och fick flyttas ner, alltför att befrämja säkerheten.
Själv så tillhör jag den fossilart, som även gick i skola på lördagar. Dagen till ära så läste våran fröken om "Pelle Svanslös i Amerika". Och varje gång som elake Måns fick på nöten, hurrade hela klassen. Måns hade för det mesta Bill och Bull vid sin sida - dessa sagovärldens mest tragiska figurer - som liksom en känd pastor Jansson, inte hade några bestämda åsikter om någonting. Hemma i en vrå i köket, tronade vår svarta transistorradio. Den bjöd oss på allehanda blandning av; Svensktopp, Det ska vi fira, Skivor till kaffet, Frukostklubben och mycket mycket mer. I december året 1967, hamnade Anna-Lena Löfgrens "Lyckliga Gatan" på svensktoppslistan. Och därefter kunde man varje lördagsmorgon, och en bra bit in i 1968, höra min mor sjunga duett med Anna-Lena i......."Lyckliga Gatan du finns inte mer, du har försvunnit med hela kvarter.........". 1967 var det år som jag fyllde tio. Beatles låg på topplistorna, och i kvällsnyheterna kunde man i oktober dettta år, se och höra att gerillaledaren Che Guevara tillfångatagits i Bolivias djungel, och skjutits. Men det där tillhörde de vuxnas värld. Huvudsaken var att jag varje torsdag kunde inhandla Kalle Anka, för att låta mig förflyttas in i Ankeborgarnas värld. Tillsammans med Musse Pigg, Långben, Kajsa Anka, Uppfinnar-Jocke, Björnligan, Alexander Lukas, Farbror Joakim och naturligtvis huvudpersonen själv, Kalle.
Därhemma på vår egna lyckliga gata, kunde jag ibland nån kall vinterdag, ses sätta tungspetsen mot ledstången på våran bro. Fastän jag visste vad som kunde hända, gjorde jag det om och om igen. Så där stod jag, och liksom kände hur paniken sakta kom, när min tunga satt fast som i ett skruvstäd. Samtidigt försökte jag fånga min mors uppmärksamhet, och hemska tanke om detta inte lyckats, ja, då kanske jag skulle bli "tunglös" för resten av mitt liv. Äventyret med ledstången slutade för det mesta lyckligt, ja, tungan sitter ju fortfarande kvar på samma plats, som den alltid gjort. Sörbyskolan är idag borta. Men ibland när jag har vägarna förbi, tycks jag åter se alla dessa barn som en gång fanns därute på skolgården. Och jag kan se mig själv sittande på min cykel "Everton" med den gröna ryggsäcken bak på ryggen, på väg hemåt, till min mamma som står vid spisen och sjunger..."Lyckliga Gatan du finns inte mer, du har försvunnit med hela kvarter......."
Min mamma sjung duett med Anna-Lena Löfgren
i "Lyckliga Gatan, du finns inte mer......."
Jag tillhör den fossilart, som även gick i skola på lördagar. Dagen till
ära, så läste våran fröken om "Pelle Svanslös i Amerika". Och varje
gång som elake Måns fick på nöten, så hurrade hela klassen.
Klassfoto från klass 2 i Sörbyskolan i Hortlax 1965. Lärarinnan hette
Gunhild Lundman, och som 3:a från vänster i mellersta raden - syns
en liten knatte vid namn Roger Lindqvist. Övriga: Rikard Lundström,
Svante Asplund, Bernt Lindberg, Jan Bäckman, Göran Fransson, Folke
Wiklund, Lars Lundberg, Kenneth Berg, Dennis Lundkvist, Ulf Öhman,
Tommy Nordsvahn, Carina Wiklund, Ingela Granberg, Margaretha Fahlman,
Ingrid Hedlund, Ingrid Hedman, Eva Hedenström, Monika Nilsson,
Jörgen Nordsvahn.
Varje torsdag, inhandlades Kalle Anka. Och tillsammans med Kalle
och hans många vänner, förflyttades jag in i Ankeborgarnas underbara
värld.
Det händer ibland att jag har vägarna förbi, där Sörbyskolan en gång låg.
Och jag kan se mig själv sittande på min cykel, med den gröna rygg-
säcken därbak, på väg hemåt till min mamma, som står vid spisen
och sjunger: "Lyckliga Gatan du finns inte mer......"
Själv så tillhör jag den fossilart, som även gick i skola på lördagar. Dagen till ära så läste våran fröken om "Pelle Svanslös i Amerika". Och varje gång som elake Måns fick på nöten, hurrade hela klassen. Måns hade för det mesta Bill och Bull vid sin sida - dessa sagovärldens mest tragiska figurer - som liksom en känd pastor Jansson, inte hade några bestämda åsikter om någonting. Hemma i en vrå i köket, tronade vår svarta transistorradio. Den bjöd oss på allehanda blandning av; Svensktopp, Det ska vi fira, Skivor till kaffet, Frukostklubben och mycket mycket mer. I december året 1967, hamnade Anna-Lena Löfgrens "Lyckliga Gatan" på svensktoppslistan. Och därefter kunde man varje lördagsmorgon, och en bra bit in i 1968, höra min mor sjunga duett med Anna-Lena i......."Lyckliga Gatan du finns inte mer, du har försvunnit med hela kvarter.........". 1967 var det år som jag fyllde tio. Beatles låg på topplistorna, och i kvällsnyheterna kunde man i oktober dettta år, se och höra att gerillaledaren Che Guevara tillfångatagits i Bolivias djungel, och skjutits. Men det där tillhörde de vuxnas värld. Huvudsaken var att jag varje torsdag kunde inhandla Kalle Anka, för att låta mig förflyttas in i Ankeborgarnas värld. Tillsammans med Musse Pigg, Långben, Kajsa Anka, Uppfinnar-Jocke, Björnligan, Alexander Lukas, Farbror Joakim och naturligtvis huvudpersonen själv, Kalle.
Därhemma på vår egna lyckliga gata, kunde jag ibland nån kall vinterdag, ses sätta tungspetsen mot ledstången på våran bro. Fastän jag visste vad som kunde hända, gjorde jag det om och om igen. Så där stod jag, och liksom kände hur paniken sakta kom, när min tunga satt fast som i ett skruvstäd. Samtidigt försökte jag fånga min mors uppmärksamhet, och hemska tanke om detta inte lyckats, ja, då kanske jag skulle bli "tunglös" för resten av mitt liv. Äventyret med ledstången slutade för det mesta lyckligt, ja, tungan sitter ju fortfarande kvar på samma plats, som den alltid gjort. Sörbyskolan är idag borta. Men ibland när jag har vägarna förbi, tycks jag åter se alla dessa barn som en gång fanns därute på skolgården. Och jag kan se mig själv sittande på min cykel "Everton" med den gröna ryggsäcken bak på ryggen, på väg hemåt, till min mamma som står vid spisen och sjunger..."Lyckliga Gatan du finns inte mer, du har försvunnit med hela kvarter......."
Min mamma sjung duett med Anna-Lena Löfgren
i "Lyckliga Gatan, du finns inte mer......."
Jag tillhör den fossilart, som även gick i skola på lördagar. Dagen till
ära, så läste våran fröken om "Pelle Svanslös i Amerika". Och varje
gång som elake Måns fick på nöten, så hurrade hela klassen.
Klassfoto från klass 2 i Sörbyskolan i Hortlax 1965. Lärarinnan hette
Gunhild Lundman, och som 3:a från vänster i mellersta raden - syns
en liten knatte vid namn Roger Lindqvist. Övriga: Rikard Lundström,
Svante Asplund, Bernt Lindberg, Jan Bäckman, Göran Fransson, Folke
Wiklund, Lars Lundberg, Kenneth Berg, Dennis Lundkvist, Ulf Öhman,
Tommy Nordsvahn, Carina Wiklund, Ingela Granberg, Margaretha Fahlman,
Ingrid Hedlund, Ingrid Hedman, Eva Hedenström, Monika Nilsson,
Jörgen Nordsvahn.
Varje torsdag, inhandlades Kalle Anka. Och tillsammans med Kalle
och hans många vänner, förflyttades jag in i Ankeborgarnas underbara
värld.
Det händer ibland att jag har vägarna förbi, där Sörbyskolan en gång låg.
Och jag kan se mig själv sittande på min cykel, med den gröna rygg-
säcken därbak, på väg hemåt till min mamma, som står vid spisen
och sjunger: "Lyckliga Gatan du finns inte mer......"
Kommentarer
Trackback
