Roger Lindqvist

I ett väntrum på vårdcentralen möttes vi i morse, en person som Elisabeth och jag lärt känna. Hennes ödmjuka och milda sätt har gjort att vi fattat tycke för henne, och vi vet att hon för ett tag sedan genomgått en väldigt tuff tid när en för henne närstående person inte orkade leva längre. Om detta råder närmast tabu att prata öppet om, tyvärr. Men eftersom både jag och Elisabeth varit med om en likartad situation, känner vi igen oss i hennes sätt att berätta. Och vi nickar igenkännande när hon formulerar sin sorg och bottenlösa saknad. Tänk så många som går omkring med samma typ av erfarenheter, men som aldrig får utlopp för sina innersta tankar och känslor. Att ventilera sina erfarenheter och tankar kring ett självmord för en annan människa, kräver ett förtroende för den man berättar det för. Och tänk så glad både jag och Bettan blev, när denna underbara person kände sån tilltro att hon lättade sitt hjärta för oss. Det är såna här möten, människor emellan som gör att vi på nåt sätt växer i varandras ögon. Det är dessa viktiga möten som visar att vi bara är människor alla vi som lever och verkar på denna jord.