Roger Lindqvist

Gunnar Sundén - "kantorn"

Han gick under namnet "Kantorn". Och alla i vår by visste vem han var. Han var min lärare och klassföreståndare i årskurserna 4, 5 och 6. Han var en auktoritet som ingen av oss skolbarn någonsin vågade ifrågasätta. Kemin mellan oss båda stämde för det mesta inte. Jag kan också tillägga att något rejält busfrö var jag inte, utan istället ganska så rädd för min magister som inte ens bemödigade sig med ens en blick när vi nån gång stötte ihop på ICA-affären i byn. Jag fanns inte för honom. Detta medförde en känsla av obehag varje gång det var dags för lektion. Vid några tillfällen gick han handgripligen till väga. Han t.o.m. slog mig. Det satte sina spår i mitt inre. Jag vet inte varför han gjorde som han gjorde, jag vågade aldrig sätta mig upp mot honom. Senare i livet fick jag lärare som jag tyckte om. En av dem hette Gordon Holmström, han var som folk var mest. Även gamla goa hushållslärarinnan Märta Clausén var för mig en stor favorit. Likaså musikläraren Sten Westling hade jag en jättebra kontakt med. Och jag vet varför, jo, han trodde på mig, och det gav mig en kolossal inre styrka, som gjorde mig både glad och förväntansfull, varje gång det var dags för lektion. Teckningsläraren Ove Gad - heter bildlärare idag - var också en glad lax, som jag tyckte väldigt mycket om.



"Gunnar Sundén spelar på den nya fina orgeln i Hortlax
kyrka. Den som han tjänat i så många år".


"Nu slutar Pitebygdens sista skolkantor. Det är Gunnar Sundén
i Hortlax som pensioneras och därmed avslutas en kombinerad
tjänst som lärare och organist. Gunnar är faktiskt tacksam att
få sluta nu. Han tycker att det blivit väl betungande att ibland
arbeta sju dagar i veckan".


"Gunnar Sundén stänger dörren till kyrkan i Hortlax. Därmed
upphör Pitebygdens sista tjänst som skolkantor, d.v.s. en
kombinerad tjänst som lärare och organist".

Piteå Tidningen den 4 juni 1976.

Idag är det läraren som får på käften. Ingen auktoritet och föräldrarna tar inte sitt ansvar.



Lars-Gunnar