På besök hos Åke
Han fyllde 85 den 1 maj i år, Åke, min pappas yngsta bror. Sedan storebror Artur gick bort i augusti, är det nu endast Åke som finns kvar i den en gång så stora familjen. Sju bröder och tre systrar med föräldrar, delade på tre rum och kök i min farmor och farfars hus vid Hortlaxvägen. Så varje gång min far hörde låten: "Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv......" brukade han lite skämtsamt säga - "Det där de är min låt, det där handlar om mig!". Pappa är borta sedan lite drygt fyra år. Men när jag idag träffade Åke, och kramade om honom hårt, kände jag att pappa fanns där nånstans också.
Det vimlar av fina barndomsminnen omkring min farbror Åke. Han var en mycket snäll och genomtrevlig farbror. Lite som en stor och stark brumbjörn. Åke brukade hoppa upp på estraderna och sjunga. Inget var honom främmande. Ja, Åke spelade trummor också ibland på festplatsen Öholma, ute i Piteälven. Min kusin Britta Engman som också var där idag, berättade när Åke en gång "uppträdde" på Kullbacken i Hortlax. Åke var i god form när han äntrade scenen. Han greppade mikrofonen med van hand, och klämde i med en engelsk låt. I festpubliken fanns också en sjöman, av engelsk härkomst. När Åke avslutade sitt framträdande, rusade sjömannen fram till honom och frågade: "Kan du säga mig vilket språk du sjöng på?" Naturligtvis var Åkes engelska hemmagjord. Så pass mycket hemmagjord att den stackars sjömannen inte förstod ett endaste skvatt.
I min barndom hälsade jag ofta på hos min farmor och farfar. Åke bodde fortfarande hemma. Han var "ungkarl" under många år. Mitt på köksgolvet stod min farbror Åke och tog ton. Han plockade ibland låtar ur Louis Armstrongs repertoar, allra helst klassikern; "Hallo Dolly!". Och precis som vid förra tillfället, sjöng Åke på hemmagjord Hortlaxengelska. Därför när jag idag träffade Åke, så vällde liksom alla minnen fram. En skön känsla, som får mig att må bra.
Åke Lindqvist.
Åke på sitt jobb - 1964.
Bröderna Lindqvist, Åke och John, 1963.
Bröderna Lindqvist, Åke och John, 2004.
Åke tillsammans med storebror Artur - 2004. Artur och Åke levde
längst av syskonen. Artur gick bort i augusti 2009, 88 år gammal.
Åke i en yngre upplaga.
Det vimlar av fina barndomsminnen omkring min farbror Åke. Han var en mycket snäll och genomtrevlig farbror. Lite som en stor och stark brumbjörn. Åke brukade hoppa upp på estraderna och sjunga. Inget var honom främmande. Ja, Åke spelade trummor också ibland på festplatsen Öholma, ute i Piteälven. Min kusin Britta Engman som också var där idag, berättade när Åke en gång "uppträdde" på Kullbacken i Hortlax. Åke var i god form när han äntrade scenen. Han greppade mikrofonen med van hand, och klämde i med en engelsk låt. I festpubliken fanns också en sjöman, av engelsk härkomst. När Åke avslutade sitt framträdande, rusade sjömannen fram till honom och frågade: "Kan du säga mig vilket språk du sjöng på?" Naturligtvis var Åkes engelska hemmagjord. Så pass mycket hemmagjord att den stackars sjömannen inte förstod ett endaste skvatt.
I min barndom hälsade jag ofta på hos min farmor och farfar. Åke bodde fortfarande hemma. Han var "ungkarl" under många år. Mitt på köksgolvet stod min farbror Åke och tog ton. Han plockade ibland låtar ur Louis Armstrongs repertoar, allra helst klassikern; "Hallo Dolly!". Och precis som vid förra tillfället, sjöng Åke på hemmagjord Hortlaxengelska. Därför när jag idag träffade Åke, så vällde liksom alla minnen fram. En skön känsla, som får mig att må bra.
Åke Lindqvist.
Åke på sitt jobb - 1964.
Bröderna Lindqvist, Åke och John, 1963.
Bröderna Lindqvist, Åke och John, 2004.
Åke tillsammans med storebror Artur - 2004. Artur och Åke levde
längst av syskonen. Artur gick bort i augusti 2009, 88 år gammal.
Åke i en yngre upplaga.
Kommentarer
Trackback
