Nu är sommaren slut!
Igår - en härlig sommardag. Idag - kalla vindar som får mig att rysa (och frysa). Därmed är det bestämt, sommaren är över! Skulle dricka vårt eftermiddagskaffe jag och frun, ute på bron, när vi båda så brutalt omsveptes av kalla höstvindar. Den kollossalt härligt varma dagen igår, får vi väl ta som en sorts bonus som vi fick så här i sommarens slutskede. Nu är det andra regler som gäller.
Ante ringde. Han och Norah hade tänkt hälsa på hos oss lite senare. Andreas är hemma med Norah idag. Hon var lite snuvig igår, men ingen feber. Ante och Jennie bestämde att hon inte skulle åka till dagis, för säkerhets skull. Robban och Jannice ska snart bli föräldrar - i början av november - så vi väntar självklart med stor spänning på vad som komma skall. Farmor och farfar, för andra gången om, det är ju inte klokt vad åren har sprungit fort fram. Nyss var ju killarna pyttesmå, nu är dom fullvuxna karlar med egna familjer. Jag kommer ibland att tänka på hur det själv var. Varje gång jag går in i vårt gamla hus - mitt föräldrahem - slår det mig, att det inte var så värst länge sen, som jag stod i farstun nån tidig morgon på väg till skolan.
Häromdagen när vi satt härhemma och pratade, Bettan, jag, Ante och Daniel, så kom vi in på detta hur man uppfattar sig själv som t.e.x. 20-åring, 25-åring, 30-åring eller 50-åring. Då sa någon; -"Ja, i mitt sinne så är jag fortfarande 18, fastän åldern säger nåt annat". Och det är väl detta som är det centrala och viktiga. Fastän man fyllt 50+ så betyder det ju inte att man inte kan ha sitt barnasinne kvar. Jag tror man måste lyfta blicken litegrann högre, för att inte fastna fast i hur gammal man är. Risken finns att man då blir garanterat nojig.
Nu är jag nödd och tvungen att avsluta detta långa inlägg. Därför att katten Pelle håller på att skrika sig hes vid dörren. Han skriker: JAG VILL UT-JAG VILL UT-JAG VILL UT-JAG VILL-UT!!!!!
Nyss var ju killarna små. Nu är dom stora fullvuxna karlar med
egna familjer och barn. På bilden; Andreas, Robert, Daniel och
Elisabeth. Sommaren 1992, vid Elisabeths morfars barndomshem i
Lillpite. Foto: Roger Lindqvist.
Ante ringde. Han och Norah hade tänkt hälsa på hos oss lite senare. Andreas är hemma med Norah idag. Hon var lite snuvig igår, men ingen feber. Ante och Jennie bestämde att hon inte skulle åka till dagis, för säkerhets skull. Robban och Jannice ska snart bli föräldrar - i början av november - så vi väntar självklart med stor spänning på vad som komma skall. Farmor och farfar, för andra gången om, det är ju inte klokt vad åren har sprungit fort fram. Nyss var ju killarna pyttesmå, nu är dom fullvuxna karlar med egna familjer. Jag kommer ibland att tänka på hur det själv var. Varje gång jag går in i vårt gamla hus - mitt föräldrahem - slår det mig, att det inte var så värst länge sen, som jag stod i farstun nån tidig morgon på väg till skolan.
Häromdagen när vi satt härhemma och pratade, Bettan, jag, Ante och Daniel, så kom vi in på detta hur man uppfattar sig själv som t.e.x. 20-åring, 25-åring, 30-åring eller 50-åring. Då sa någon; -"Ja, i mitt sinne så är jag fortfarande 18, fastän åldern säger nåt annat". Och det är väl detta som är det centrala och viktiga. Fastän man fyllt 50+ så betyder det ju inte att man inte kan ha sitt barnasinne kvar. Jag tror man måste lyfta blicken litegrann högre, för att inte fastna fast i hur gammal man är. Risken finns att man då blir garanterat nojig.
Nu är jag nödd och tvungen att avsluta detta långa inlägg. Därför att katten Pelle håller på att skrika sig hes vid dörren. Han skriker: JAG VILL UT-JAG VILL UT-JAG VILL UT-JAG VILL-UT!!!!!
Nyss var ju killarna små. Nu är dom stora fullvuxna karlar med
egna familjer och barn. På bilden; Andreas, Robert, Daniel och
Elisabeth. Sommaren 1992, vid Elisabeths morfars barndomshem i
Lillpite. Foto: Roger Lindqvist.
Kommentarer
Postat av: Ilone
Ja tänk vad fort åren går, det trodde man inte...
det är på barn och barnbarn det märks... vill man i alla fall gärna tro. :)
Gullig bild.
Trackback
