Roger Lindqvist

Han bär mig, på sina starka armar, min morfar Sanfrid. Bredvid på
skogsvägen syns  min mormor Beda hålla sina händer, som till ett
slags beskydd på min syster Gerds axlar. Året måste vara 1958.
Till höger på marken skymtar skuggan av den okända fotograf som
förevigade en mormor och en morfar samt deras två barnbarn, ett
och tio år gamla. Mormor hade det här året i maj, fyllt 63 år. Min mor-
far, som var fyra år yngre, hade sin födelsedag den 21 juli, och skulle
denna sommar bli 59 år gammal. Den 7 december 1927 gick de till prä-
sten, och med tiden skulle 7 barn anlända, för att uppfostras av mamma
Beda Karolina och pappa Sanfrid Karl-Oskar i den röda stugan vid skogs-
brynet i byn Blåsmark.

Jag minns att jag ofta brukade sitta på min morfars knä. Han sjöng gamla
skillingtryck, för att ibland även sjunga melodier utan ord. Men det fanns
en alldeles speciell sorts sång som min morfar, så fort han kom åt, brukade
nynna och sjunga. Det var Dan Anderssons - "Helgdagskväll i timmerkojan".
Den blev på något sätt en slags signatur för morfar Sanfrid. Orden var mån-
ga och långa. Jag var säkerligen alldeles för liten för att kunna ta emot all
den digra text som morfar sjöng. Men melodin fastnade i mitt huvud, och har
alltsedan dess funnits kvar i mitt medvetande, som en viktig pusselbit från
min barndom. Ett slags vemod grep tag i mig varje gång som jag hörde den.
Absolut inget skadligt vemod, utan ett vemod som med lätta vingar lämnade
mitt bröst så fort sången tog slut.

Tittar man på Dan Anderssons text, så var det definitivt ingen låt för små barna-
öron. Men ändå lärde jag mig att älska den. Den blev en del av mitt "barnajag".
Det händer än idag, att jag lyssnar på den. Allrahelst då i trubaduren Thorstein
Bergmans version inspelad 1967. Dan Andersson skrev denna dikt 1915, som
ingick i diktsamlingen "Kolvaktarens visor". 1926 tonsattes den av Sven Schol-
ander. Ja, tänk ett sådant intryck en melodi kunde göra på en liten grabb där han
satt på sin morfars knä. Ett intryck av det positiva slaget. Tanken slår mig ibland,
hur viktigt det är för oss vuxna att ge våra barn- och barnbarn positiva intryck,
under deras småbarnsår. För hemska tanke - tänk om det vore tvärtom.

Redan i fem-sexårsåldern, blev jag "musikfrälst". Musikintresset fortsatte, ja, det
finns lika starkt än i denna dag. Och jag tror att morfars- och Dan Anderssons Helg-
dagskväll i timmerkojan, var en av de första grundbitar som fick mig att så smån-
ingom ta steget fullt ut att börja musicera. En "spark i rätt riktning", med andra ord.
---------------------------------------------
ROGER LINDQVIST.




HELGDAGSKVÄLL I TIMMERKOJAN

Bort, längtande vekhet ur sotiga bröst,
vik, bekymmer ur snöhöljda bo!
Vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst,
här är helg, djupt i skogarnas bo!

Sjung Björnbergs-Jon ur din fullaste hals
om kärlek och rosor och vår!
Stäm fiolen, Brogren, och spela en vals
för spökblåa, månlysta snår!

Under stjärnornas glans flyger nattens dis
som ett sus över barkhöljt tak,
och det tjuter i Lammeloms sprickande is,
där det stöper från öppen vak

Det är mil efter mil till lador och hus
där frosten går tjurig vid grind,
här är lustigt i stockeldens gula ljus,
som darrar i nattens vind

Du är fager, Brogren, i eldglans röd,
där du gnider din svarta fiol,
för mat och för brännvin du glömt all nöd,
och din panna är ljus som en sol

Och Jon, där du sitter vid grytan din,
en baron i din mollskinnsskrud,
se fast åren har garvat ditt sega skinn,
i ditt sot är du ung som en gud!

Och Vargfors-Fredrik, du skrattande man,
som vill alla uslingar väl -
kom, sjung om din ungdoms synd, om du kan,
och en skål för din gosse själ!

-----------------------------------------------------------
Dan Andersson - Ur diktsamlingen "Kolvaktarens visor" - 1915.
Tonsatt av Sven Scholander 1926.