Roger Lindqvist

Christina Schollin överhopats med telefonsamtal och får kilovis med
brev. Det är jobbigt att vara drömflicka.


- Folk är verkligen urlarviga, säger Christina Schollin och slår upp ett par ljusblå oförstående ögon. Tänk att dom ringer dagarna i ända bara för att få höra mig mumla mitt eget telefonnummer. Inte ett ljud säger dom. Det är ju så löjligt så man kan dö.
Från och med nästa år står Christina Schollin inte i telefonkatalogen. Allt p.g.a. fantasilösa beundrares fel.

Deras fel är det också att man sällan ser Christina på stan. Att hon inte längre kan ha trevligt på sådana där smågemytliga och populära ställen som vuxit upp lite här och var i Stockholm utan helst vill träffa sina vänner inom hemmets skyddande murar. Christina blir uttittad och uppäten av glupska beundrarblickar så fort hon visar sig.

Jobbigt vara drömflicka
Hur känns det egentligen att vara "drömflicka" undra man stilla och trots allt med ett sting av avundsjuka.
- Jobbigt och underbart. Hemskt jobbigt. Särskilt för mig som har en idiotisk vana att svara på brev. Och sedan "Änglar, finns dom?" kommer det kilovis. Jag har t.o.m. fått brev från Japan och FN-soldaterna i Kongo tillhör mina stadiga brevvänner.
- Snärjigt är det också eftersom jag aldrig kan säga nej till en inbjudan som verkar kul eller en roll eller ett engagemang som intresserar mig. Och just nu duggar både inbjudningarna och engagemangen tätt, det kan alla i Christinas omgivning intyga.

Varför just Christina?
Varför blev just Christina Schollin den kvinnliga idol Sverige så länge saknat? Frågar man Christina själv ser hon allmänt förvillad ut. Frågar man folk på gatan får man höra en massa om att hon är sund, naturlig, öppen, söt, glad, charmig och allt i ett. Och så säger de äldre och mer seriösa personerna att "hon är en så fin representant för svensk ungdom av i dag".
Säger man det till Christina skrattar hon:
- Det är alltså därför jag försöker att springa stan runt och lämna tillbaka presenter.

Raggarbrud på kvällstid
Ja, någon tid har hon inte att förlora precis. Klockan sju på morgonen hoppar hon in i sin lilla ljusblå bil och kör ut till filmstudion i Sundbyberg där Arne Mattsson och hans "Biljett till paradiset" ger henne fullt jobb hela dagen. Förutom Christina hittar vi Per Oscarsson och Lars Ekborg i den här filmkomedin som skrivits av Stig Ahlgren.
När klockan sedan slår åtta på kvällen har Christina ändrat ansikte. Det leende förälskade flickebarnet mad biljett till paradiset har blivit en tuff raggarbrud på Dramatens lilla scen, där man spelar Chorells "Kattorna".
Påfrestande det kan man gott säga.
- Men det är spännande och kul och Dramaten är mitt hem, säger Christina patetiskt och slår ut med handen mot den imponerande teaterbyggnaden vid Nybroplan.

Lockande anbud från USA
Så var det med den saken. Drömflickan drömmer om teater och har inget privatliv. Vem drömmer om en flicka som inte har tid att gifta sig? Tydligen många tusen svenskar och mest av alla hennes fästman i Göteborg.
- Hade jag inte varit vid teatern, hade  jag säkert varit gift för länge se´n, men i det här yrket har man bara inte tid - inte i början i varje fall. Och så har jag ännu så länge inte den minsta längtan efter en "ordnad" tillvaro. Jag skulle gärna vilja se mig om lite mer i världen - fast teatern kommer naturligtvis i första hand.

Apropå andra länder så har Christina just fått ett erbjudande att göra huvudrollen i en film som Peter Bourne tänker göra med Mike Landon. Amerikanskt alltså och stora pengar, men Christina vet inte hur hon skall göra. Dels har hon ju kontrakt där, dels har ett svenskt filmbolag något som ännu är hemligstämplat.
------------------------------------------------------------------
Norra Västerbotten den 5 oktober 1961.