Simon Brehm - Lill-Babs upptäckare
SIMON BREHM (1921-1967) har gått till historien som Järvsötjejen Barbro Svenssons upptäckare. Trots att "Big-Simon" (som han även kallades) hade en framgångsrik karriär som basist i bl a Charlie Normans och Arne Hülphers orkestrar, så blev han rikskänd som Lill-Babs mentor och manager. Simon Brehm var också orkesterledare med eget band, som syntes i TV-rutorna i början av 1960-talet när han som kapellmästare medverkade i Hylands hörna. Brehm grundade skivbolaget "Karusell" där han i sitt stall hade många av den tidens kända artister.
Artikeln som följer hittade jag i den numera avsomnade socialdemokratiska veckotidningen "Frihet" från året 1953. Där berättas utförligt om "Big-Simon" Brehms orkester, där bl a den norske tenorsaxofonisten Bjarne Nerem ingick. Jag vill även passa på att nämna i sammanhanget, att tenorsaxofonisten Allan Lundström från Piteå, också varit medlem i samma orkester, dock inte inte vid denna tidpunkt.
/Roger Lindqvist.
Simon Brehms skäggprydda kvintett. Från vänster Bjarne Nerem,
norrman och tenorist; Simon själv, bas som alla vet; Gunnar "Röjarn"
Nyberg, trummor; Åke Ejemo, piano; och "Micke" Flagstad, liksom
Bjarne tenorist och norrman. Skäggen ingår så att säga i uniformen.
Jazzfans inbillar sej att jazz och dansmusik är begrepp som ska åtskiljas. Spela jazz, det är nånting det. Men spela dansmusik - det är, o hemska ord, "kommersiellt". Ett ord som i jazzfansens mun är ett skällsord, likvärdigt "jönsigt". Men fans som resonerar så kan ofta inte skilja god jazz (estradjazz) från dålig, med den lustiga konsekvensen att dom hurrar sej hesa åt dålig "jazz" men rynkar på näsan åt god "dansmusik".
Men jazz är dansmusik. Det var den från början - då fanns det ingen annan form av jazz än dansjazz - och det kommer den att förbli. Trots mängden av estradjazz (= experimentell jazz och noveltyjazz) är det mesta som spelas dansant jazz. Och det är så publiken i stort sett vill ha jazzen. (När fansen talar om dansmusik contra jazz menar dom dansant schlagermusik och glömmer all annan jaxx än spisarjazzen). Jazz är vidare populärmusik. Att försöka putta in den under en annan rubrik är inte bra för jazzen.
Låt oss nu övergå till Simon Brehm. "Big Simon" är naturligtvis medveten om att han spelar den form av populärmusik som kallas dansjazz. Han spelar kommersiellt - men han spelar jazz, fin jazz! Ni har säkert hört hans inspelning av "Lady Be Good" nyligen, med kul bopsång av honom själv. Vad är den plattan om inte kommersiell? En viss typ av jazz utförd med ingen annan avsikt än att roa. Och där har ni "Big Simon" själv som i ett nötskal: en viss typ av jazzmusiker som vill roa publiken....
Simon Brehm bopfrälstes 1947 och drog in på gamla Salle de Paris (numera Embassy Club) med ett som det hette bopband. Det skrevs vackra saker i jazzspalterna, bop var på modet och spisarpubliken njöt (tjöt). Själv påstår Simon att han inte alls spelade så mycket bop på den tiden som folk inbillar sej - i alla händelser trodde danspubliken det och uteblev därifrån. Och eftersom inget aldrig så litet danshak kan existera på jazzfans måste Simon gå. Han for utomlands och gjorde stor lycka i Schweiz och Danmark med samma musik han sprack på härhemma.
Kapellmästaren - radiokåsören - tidningsskrivaren - inspelningschefen
"Big Simon" Brehm. Hans kvintett har det gemensamt med flertalet
numerärt små toppband att den arrangerar sin musik under repetit-
onerna, utan att "notera".
Vad nu då - skulle schweizare och danskar vara mer jazzminded än svenskar? Inte alls. Men i Schweiz och Danmark motades inte danspubliken bort av jazzfansiga skribenters "djuplodningar" i den brehmska jazzen. Där togs den brehmska jazzen för vad den var och alltjämt är: kul och kommersiell populärmusik m/jazz! Och i den mån hans jazz behövde få sina vassa kanter avslipade - och det är klart att den behövde det, Simon var ju ganska nyfrälst - slipade han av dom. Sen dess har han frilansat, d.v.s. turnérat och ströspelat. Skrivit en jazzspalt här. Radiokåserat en stump där. Och så småningom kommit upp på popularitetstoppen igen, vilket bevisas bl. a. av att han i höst efterträder Thore Ehrling på Bal Palais. Den sjätte juli bussar kvintetten till Hamburg för att på band inspela några jazzprogram för ett tyskt radiobolags räkning.
Efter en knapp vecka återvänder den till Sverige för att fortsätta turnérandet, som började när sommaren sprack ut och fortsätter praktiskt taget varje dag tills Bal Palais slår upp porten mot Kungsgatan i höst. Brehms kvintett spelar en mycket modern bopinfluerad dansjazz utan grälla överdrifter i effekterna. I den mån effekterna överdrivs är det för - ja, för att göra en viss effekt (som hans bopsång i "Lady Be Good"). Tempona är alltid lagom - lagom hastiga, lagom långsamma, lätta att dans efter. Även om helhetsintrycket är "kommersiellt" så är detaljerna i musiken nästan alltid av mycket hög jazzklass. Det som skiljer kvintetten från exempelvis Putte Wickmans sextett och The Swingin´Swedes (som tidigare behandlats på denna plats) är inte så mycket en olika uppfattning om - eller snarare utförande av - jazz.
Det är i stället:
1) Simons svaghet föryttre originalitet. Han och hans musiker har t.ex. skägg. Bandets sammansättning är två tenorer plus tre komp (till helt nyligen tenor, trombone och tre komp);
2) kvintettens påtagliga förtjusning i kultis och latin-amerikanska rytmer;
3) kvintettens scenprogram. Kvintetten har med stor omsorg inövat och finputsat ett fyrti minuters underhållningsprogram som kallas "Önskejazzbiten", som trivsamt parodierar och spexar med radioprogram med både jazz och annan musik i. Kul underhållning "för hela familjen" (egentligen inga alls eftergifter åt jazzfansen);
4) Simons känsla för vad reklam och publicitet är värda. I "parkerna" delar han ut önskelappar som publiken får begära sina favoritmelodier på. Dom som får sina önskningar uppfyllda "belönas" med grammofonskivor - naturligtvis av märket Karusell, där "Big Simon" är inspelningschef!
Vet ni att det finns på tok för många jazzorkestrar i Sverige? I folkparkerna turnérar mer än hundratjugo band! Flertalet av dom är inte särskilt märkvärdiga förstås, och får inte heller full sysselsättning. Men det beror kanske mindre på deras jazz- och dansmusikaliska brister än på bristen på s.k. scenprogram. Eller på att scenprogrammet är så förskräckligt dåligt. Sen folkparkerna slopat dansbiljetterna och inte längre får några inkomster direkt från dansbanorna fordrar dom i allt större utsträckning att orkestrarna ska bjuda på en stunds underhållning som det är nånting med. Därför är den brehmska kvintettens popularitet i sommar mycket större när den lämnar en "park" än när den kom. Och när den kom hade den kanske inte alls engagerats för scenprogrammets skull utan därför att den är en bra och populär jazz- och dansensemble.
När bilderna till den här artikeln skulle tas for Gillsäter och jag med kvintetten i Simons Volkswagenbuss till en nöjesplats norr om Stockholm. Vi var inte säkra på vägen utan måste stanna vid ett fik och fråga oss fram. Ett gäng militärer på motorcyklar frågade om samma sak på samma ställe, och när Simon hörde det stack han ut skägget genom bilfönstret och hojtade:
-Häng efter oss, killar, så kommer ni dit ni ska!
Och så slingrade sej karavanen fram till nöjesplatsen, och det var väl ingen människa under tretti år i det samhället som inte märkte att "här kommer Big Simon´och hans grabbar". Simon har en viss förmåga att synas lång väg, men han gör det inte alls på något skrytsamt sätt. Nöjespappan mötte vid dansbanan.
-Hej!
-Hej!
-Hur dags ska vi köra scenprogrammet?
-Njaa...Vi ska inte ha någe scenprogram, tror jag, sa nöjeschefen.
-Ska ni inte? sa Simon med stor besvikelse i rösten. Varför det? Det brukar dom tycka är kul.
-Ja - vi måste ha in så mycket som möjligt på dansbanan. (Det här var en nöjesplats med låg entré men med dansbiljetter).
-Hur lång tid tar det?
-Fyrti minuter.
-Nä, nä, nä, sa nöjespappan. Det har vi inte råd med.
Simon verkade fullständigt förkrossad. Men till slut lyckades han tigga sej till att få dela ut önskelappar så att publiken kunde få höra några av sina favoritmelodier - med åtföljande "prisutdelning" av Karusellplattor. Då sken han opp. Och så spelade kvintetten flitigt och trivsamt och publiken sa:
-Simons killar spelar fint....
Det kan vara ganska kallt på dansbanornas musikestrader om kväll-
arna. Danspubliken kan ta på sej yllekoftor och rockar och kappor,
men musikerna måste spela i sina ofta mycket eleganta uniformer.
Ett sätt att hålla fingrarna varma demonstrerar "Micke": stickade
muddar. Bakom: Bjarne.
Jazzbanden måste vara på plats i god tid för att plocka i ordning sina
prylar och värma opp sej. Batteristen har dom flesta grejorna att hålla
reda på. Men pianisten är det mest synd om - han går alltid och ängslas
för pianot.
Förr reste småbanden sällan buss, ibland tåg men oftast i personbil.
Och en aldrig så stor och rymlig bil förefaller liten och trång när utom
musikerna instrument och väskor med spelkostymer, pyjamas och
tandborste skulle samsas om utrymmet. Nu börjar orkestrarna skaffa
sej såna här småbussar. Förr kunde det ta en timme att stuva in grej-
orna i en bil på bästa sätt - nu är det bara: in med dom och iväg.
Mellan 750 och 1.000 mil per månad kommer Simons buss att avverka
under turnén.
-------------------------------------------------------------------------------
Sammanställt av Roger Lindqvist.
Artikeln som följer hittade jag i den numera avsomnade socialdemokratiska veckotidningen "Frihet" från året 1953. Där berättas utförligt om "Big-Simon" Brehms orkester, där bl a den norske tenorsaxofonisten Bjarne Nerem ingick. Jag vill även passa på att nämna i sammanhanget, att tenorsaxofonisten Allan Lundström från Piteå, också varit medlem i samma orkester, dock inte inte vid denna tidpunkt.
/Roger Lindqvist.
Simon Brehms skäggprydda kvintett. Från vänster Bjarne Nerem,
norrman och tenorist; Simon själv, bas som alla vet; Gunnar "Röjarn"
Nyberg, trummor; Åke Ejemo, piano; och "Micke" Flagstad, liksom
Bjarne tenorist och norrman. Skäggen ingår så att säga i uniformen.
Jazzfans inbillar sej att jazz och dansmusik är begrepp som ska åtskiljas. Spela jazz, det är nånting det. Men spela dansmusik - det är, o hemska ord, "kommersiellt". Ett ord som i jazzfansens mun är ett skällsord, likvärdigt "jönsigt". Men fans som resonerar så kan ofta inte skilja god jazz (estradjazz) från dålig, med den lustiga konsekvensen att dom hurrar sej hesa åt dålig "jazz" men rynkar på näsan åt god "dansmusik".
Men jazz är dansmusik. Det var den från början - då fanns det ingen annan form av jazz än dansjazz - och det kommer den att förbli. Trots mängden av estradjazz (= experimentell jazz och noveltyjazz) är det mesta som spelas dansant jazz. Och det är så publiken i stort sett vill ha jazzen. (När fansen talar om dansmusik contra jazz menar dom dansant schlagermusik och glömmer all annan jaxx än spisarjazzen). Jazz är vidare populärmusik. Att försöka putta in den under en annan rubrik är inte bra för jazzen.
Låt oss nu övergå till Simon Brehm. "Big Simon" är naturligtvis medveten om att han spelar den form av populärmusik som kallas dansjazz. Han spelar kommersiellt - men han spelar jazz, fin jazz! Ni har säkert hört hans inspelning av "Lady Be Good" nyligen, med kul bopsång av honom själv. Vad är den plattan om inte kommersiell? En viss typ av jazz utförd med ingen annan avsikt än att roa. Och där har ni "Big Simon" själv som i ett nötskal: en viss typ av jazzmusiker som vill roa publiken....
Simon Brehm bopfrälstes 1947 och drog in på gamla Salle de Paris (numera Embassy Club) med ett som det hette bopband. Det skrevs vackra saker i jazzspalterna, bop var på modet och spisarpubliken njöt (tjöt). Själv påstår Simon att han inte alls spelade så mycket bop på den tiden som folk inbillar sej - i alla händelser trodde danspubliken det och uteblev därifrån. Och eftersom inget aldrig så litet danshak kan existera på jazzfans måste Simon gå. Han for utomlands och gjorde stor lycka i Schweiz och Danmark med samma musik han sprack på härhemma.
Kapellmästaren - radiokåsören - tidningsskrivaren - inspelningschefen
"Big Simon" Brehm. Hans kvintett har det gemensamt med flertalet
numerärt små toppband att den arrangerar sin musik under repetit-
onerna, utan att "notera".
Vad nu då - skulle schweizare och danskar vara mer jazzminded än svenskar? Inte alls. Men i Schweiz och Danmark motades inte danspubliken bort av jazzfansiga skribenters "djuplodningar" i den brehmska jazzen. Där togs den brehmska jazzen för vad den var och alltjämt är: kul och kommersiell populärmusik m/jazz! Och i den mån hans jazz behövde få sina vassa kanter avslipade - och det är klart att den behövde det, Simon var ju ganska nyfrälst - slipade han av dom. Sen dess har han frilansat, d.v.s. turnérat och ströspelat. Skrivit en jazzspalt här. Radiokåserat en stump där. Och så småningom kommit upp på popularitetstoppen igen, vilket bevisas bl. a. av att han i höst efterträder Thore Ehrling på Bal Palais. Den sjätte juli bussar kvintetten till Hamburg för att på band inspela några jazzprogram för ett tyskt radiobolags räkning.
Efter en knapp vecka återvänder den till Sverige för att fortsätta turnérandet, som började när sommaren sprack ut och fortsätter praktiskt taget varje dag tills Bal Palais slår upp porten mot Kungsgatan i höst. Brehms kvintett spelar en mycket modern bopinfluerad dansjazz utan grälla överdrifter i effekterna. I den mån effekterna överdrivs är det för - ja, för att göra en viss effekt (som hans bopsång i "Lady Be Good"). Tempona är alltid lagom - lagom hastiga, lagom långsamma, lätta att dans efter. Även om helhetsintrycket är "kommersiellt" så är detaljerna i musiken nästan alltid av mycket hög jazzklass. Det som skiljer kvintetten från exempelvis Putte Wickmans sextett och The Swingin´Swedes (som tidigare behandlats på denna plats) är inte så mycket en olika uppfattning om - eller snarare utförande av - jazz.
Det är i stället:
1) Simons svaghet föryttre originalitet. Han och hans musiker har t.ex. skägg. Bandets sammansättning är två tenorer plus tre komp (till helt nyligen tenor, trombone och tre komp);
2) kvintettens påtagliga förtjusning i kultis och latin-amerikanska rytmer;
3) kvintettens scenprogram. Kvintetten har med stor omsorg inövat och finputsat ett fyrti minuters underhållningsprogram som kallas "Önskejazzbiten", som trivsamt parodierar och spexar med radioprogram med både jazz och annan musik i. Kul underhållning "för hela familjen" (egentligen inga alls eftergifter åt jazzfansen);
4) Simons känsla för vad reklam och publicitet är värda. I "parkerna" delar han ut önskelappar som publiken får begära sina favoritmelodier på. Dom som får sina önskningar uppfyllda "belönas" med grammofonskivor - naturligtvis av märket Karusell, där "Big Simon" är inspelningschef!
Vet ni att det finns på tok för många jazzorkestrar i Sverige? I folkparkerna turnérar mer än hundratjugo band! Flertalet av dom är inte särskilt märkvärdiga förstås, och får inte heller full sysselsättning. Men det beror kanske mindre på deras jazz- och dansmusikaliska brister än på bristen på s.k. scenprogram. Eller på att scenprogrammet är så förskräckligt dåligt. Sen folkparkerna slopat dansbiljetterna och inte längre får några inkomster direkt från dansbanorna fordrar dom i allt större utsträckning att orkestrarna ska bjuda på en stunds underhållning som det är nånting med. Därför är den brehmska kvintettens popularitet i sommar mycket större när den lämnar en "park" än när den kom. Och när den kom hade den kanske inte alls engagerats för scenprogrammets skull utan därför att den är en bra och populär jazz- och dansensemble.
När bilderna till den här artikeln skulle tas for Gillsäter och jag med kvintetten i Simons Volkswagenbuss till en nöjesplats norr om Stockholm. Vi var inte säkra på vägen utan måste stanna vid ett fik och fråga oss fram. Ett gäng militärer på motorcyklar frågade om samma sak på samma ställe, och när Simon hörde det stack han ut skägget genom bilfönstret och hojtade:
-Häng efter oss, killar, så kommer ni dit ni ska!
Och så slingrade sej karavanen fram till nöjesplatsen, och det var väl ingen människa under tretti år i det samhället som inte märkte att "här kommer Big Simon´och hans grabbar". Simon har en viss förmåga att synas lång väg, men han gör det inte alls på något skrytsamt sätt. Nöjespappan mötte vid dansbanan.
-Hej!
-Hej!
-Hur dags ska vi köra scenprogrammet?
-Njaa...Vi ska inte ha någe scenprogram, tror jag, sa nöjeschefen.
-Ska ni inte? sa Simon med stor besvikelse i rösten. Varför det? Det brukar dom tycka är kul.
-Ja - vi måste ha in så mycket som möjligt på dansbanan. (Det här var en nöjesplats med låg entré men med dansbiljetter).
-Hur lång tid tar det?
-Fyrti minuter.
-Nä, nä, nä, sa nöjespappan. Det har vi inte råd med.
Simon verkade fullständigt förkrossad. Men till slut lyckades han tigga sej till att få dela ut önskelappar så att publiken kunde få höra några av sina favoritmelodier - med åtföljande "prisutdelning" av Karusellplattor. Då sken han opp. Och så spelade kvintetten flitigt och trivsamt och publiken sa:
-Simons killar spelar fint....
Det kan vara ganska kallt på dansbanornas musikestrader om kväll-
arna. Danspubliken kan ta på sej yllekoftor och rockar och kappor,
men musikerna måste spela i sina ofta mycket eleganta uniformer.
Ett sätt att hålla fingrarna varma demonstrerar "Micke": stickade
muddar. Bakom: Bjarne.
Jazzbanden måste vara på plats i god tid för att plocka i ordning sina
prylar och värma opp sej. Batteristen har dom flesta grejorna att hålla
reda på. Men pianisten är det mest synd om - han går alltid och ängslas
för pianot.
Förr reste småbanden sällan buss, ibland tåg men oftast i personbil.
Och en aldrig så stor och rymlig bil förefaller liten och trång när utom
musikerna instrument och väskor med spelkostymer, pyjamas och
tandborste skulle samsas om utrymmet. Nu börjar orkestrarna skaffa
sej såna här småbussar. Förr kunde det ta en timme att stuva in grej-
orna i en bil på bästa sätt - nu är det bara: in med dom och iväg.
Mellan 750 och 1.000 mil per månad kommer Simons buss att avverka
under turnén.
-------------------------------------------------------------------------------
Sammanställt av Roger Lindqvist.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Var batteristen Röjarn Nyberg från Lappland?
Postat av: Roger
Det lilla jag vet om Simons trumslagare Röjarn, är att han föddes 1929. Vet inte eller om han lever idag. 1996 medverkade han i alla fall i filmen om Nalen, som Jonas Sima gjorde.
Trackback
