Gräsklipparstrul med STIGA
Berättelsen som följer kräver måhända en liten förklaring. En av de varma sommardagarna 2008, tycktes gräset härhemma vara ovanligt högt. Jag gick därför och satte mig på åkgräsklipparen, för att ta mig en runda, men den ville tyvärr inte alls starta. Efter mycket om och men tog jag därför fram våran reservklippare, som jag hade "utifall att". Inte eller den ville starta. Som ett stort ovädersmoln, och med mycket frustration, gick jag och satte mig vid mitt skrivbord i rummet, tog fram penna och ett papper och skrev denna smått galna historia. Berättelsen publicerades så småningom i Piteå Tidningen den 5 augusti 2008:
Häromdagen var det dags att klippa gräs. Lätt som en plätt, trodde jag. Men ack vad jag bedrog mig. Här hemma finns tre maskiner prydligt parkerade. Först och störst, storebror Stiga, gul till färgen, samt mellanbrodern Husqvarna, en orangefärgad sak, arvegods efter en bortgången farbror. Minstingen, som genomled ett smärtsamt motorbyte för något år sedan, heter Klippo, och är lika helröd som Gudrun Schyman en gång car, när hon fortfarande var övertygad kommunist. Förlåt kära Klippo för jämförelsen.
Alla dessa uppräknade familjemedlemmar, har sin givna plats i maskinparken. Mest av allt har jag hitills mest beundrat och älskat min Stiga. Tänk er en sval sommarkväll, efter en hel dags envist solgassande, kunna grensla sin åkare för att klippa de förfärliga grässtråna sönder och samman. Frihetskänslan känns enorm när man sakta puttrar fram på sin ranch - förlåt, tomt - . Ja, det känns kanhända ungefär som när Clint Eastwood rider iväg på sin springare för att slåss för det goda, därute någonstans i solnedgången. Clintan har sin häst, jag har min gula Stiga, men där slutar alla eventuella likheter.
Den här aktuella dagen behagade min Stiga att öppet demonstrera sitt missnöje. Men varför? Jag som i mitt blåögda tillstånd trodde att han hade det bra härhemma? Jag försökte om och om igen. Motorn spann visserligen som en nöjd bondkatt i mars, men hur mycket jag än trixade med växlarna, både framåt och bakåt så hände ingenting. Den stod där bara stilla precis som om den drabbats av en sorts förlamning.
-"Du vet väl kära Stiga, att vi i denna stund har ett jobb som väntar. Jag har absolut inte tid med sånt här trams!"
Den bara blängde lite så där nonchalant mot mig (om nu åkgräsklippare kan blänga).
-"Seså! Nu lägger jag in ettans växel, så jag förväntar mig verkligen att du lyder din husbonde. Vi kör ditåt!" Sa jag, och pekade mot gräsmattan som låg och väntade.
Ingenting hände. Här satt jag som ett fån och förde ett samtal med min klippare. Men vänta, var det nåt den försökte att säga? Jovisst, jag hör ju klart och tydligt hur den liksom försöker att kommunicera, fast på gräsklipparspråk. Det lät ungefär så här:
-"Du kan sitta i mitt säte hur länge du vill. Ja du, Roggan, jag kan stå på tomgång resten av den här dagen om du så vill. Men en sak ska du veta, jag rör mig inte ur fläcken. Och du, kom även ihåg detta: det är du som pröjsar bensinen!"
Där tryckte Stigan på en ytterst öm punkt. Visst ja. Bensinpriset snart femton kronor.
-"Men du Stiga, du kan stå här och ironisera, jag åker och hämtar din brorsa, Husqvarna!" Husqvarnan var sedan några dagar utackorderad hos en av sönerna. Inom loppet av en halvtimme så stod mellanbrodern här hemma på min alltför långhåriga gröna gräsmatta, klar för användning. Nåja, tänkte jag en ren bagatell. Nu ska den ouppfostrade Stigan få så den tiger. Tre till fyra drag är vad som behövs. Efter fyrtio till femtio drag, stod den orangea maskinuslingen fortfarande alldeles tyst och liksom hånlog mot mig, och min svettiga panna.
-"Även du min Brutus!", sa jag i en ton av förakt och total frustration och en enorm besvikelse.
-"Brutus, vem är Brutus, har vi fått främmande?" hörde jag min fru säga, som från ett öppet fönster lyckats urskilja delar av min irriterade konversation med mellanbrodern Husqvarna.
-"Brutus och Brutus - det är ingenting. Det är bara den här förrädaren som inte vill det jag vill". Hustrun tittade väldigt konstigt på mig. Och inte undra på det. I detta uppskruvade läge, hade det hela plötsligt blivit en ren prestige fråga.
-"Är det krig ni vill ha, så är det krig ni skall få!" sa jag och blängde ilsket på de två bröderna.
Sedan slog mig tanken, lillebror! Naturligtvis, Klippo, vännen i nöden. Under en presenning, med mycket spindelväv och smuts, kunde jag urskilja den en gång så klarröda färgen.
-"Snälla kära Klippo. Som du säkert vet, så älskar din far dig över allting annat". Och medan jag gjorde ett försök att avlägsna ett helt års lager av smuts, tyckte jag mig se ett litet skevt leende.
-"Det är du som ska rädda min dag. Hör på här, din far skall fylla din torra tank med jättegod 95-oktanig bensin. Sedan ska jag kolla din oljesticka, kära rara Klippo - vi har ett jobb som väntar".
På det andra försöket brummade den röda Klippon igång. Lite ojämn i tomgången kanske, men vad gör väl det. Den klippte ju gräs som en Gud. Tyvärr så har Klippon det otyget att efter cirka femton minuters klippande, så börjar hela maskinen låta mer och mer som en gammal Saab i uppförsbacke. Ljudvolymen blir så pass hög att trots användandet av hörselskydd, är man ändå rätt så stendöv en timme efteråt. De vibrationer som den släpper ifrån sig gör att under cirka två dagar efter klippandet är stört omöjligt att hålla i en kaffekopp, eftersom händerna darrar så förskräckligt.
Men trots diverse defekter så blev gräsmattan klippt. Sedan den här dagen är det den röda Klippon som blivit min nya favorit. I nöden prövas vännerna, och vännen i den här historien är definitivt den röda Klippon. Kanske den allra bästa vännen i hela maskinparken. (Tror jag?)
Roger Lindqvist.
"Clintan har sin häst, jag har min gula Stiga. Men där slutar alla
eventuella likheter oss emellan".
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Bilden från: www.mascus.com
