Göran Lundberg berättar...
I en serie artiklar i Piteå Tidningen har redaktören Jan Lundquist berättat om Göran Lundberg från Storfors i Piteå. Göran Lundbergs eftermäle, i form av gamla anteckningar rörande dels Storfors Folkets Hus, men även av lite mer privat karaktär, har fångat mitt intresse. Sven Göran Lundberg föddes den 8 januari 1907 i Storfors, Bergsviken i Hortlax kommun. Han gick ur tiden den 27 juli 1982. Göran Lundberg var min mormor Bedas kusin. Görans föräldrar var Johan Oskar Lundberg f. den 20 januari 1862 i Hemmingsmark, Piteå Landsförsamling, d. den 4 november 1910 i Hortlax församling. Oskar Lundberg ingick äktenskap den 18 november 1900 med Hilda Kristina Nordling f. den 15 september 1867 i Gamla staden, (Öjebyn) d. den 7 maj 1928 i Storfors, Bergsviken i Hortlax församling. Göran mor var alltså syster till min mormors mor Maria Augusta Jonsson f. Nordling (1864-1930). Augusta var gift med mjölnaren Jonas Jonsson (1865-1938) från Storkåge inom Västerbottens län. Om Jonas Jonsson har jag tidigare berättat.
Göran Lundberg (1907-1982). Det är inte första gången
som Göran Lundberg figurerat i lokaltidningen. Redan1969/70
gick en artikelserie där Göran berättade om det gamla Storfors.
Han var en man som intresserade sig både för den tid han lev-
de i, men även ägde ett stort kunnande rörande de historiska
tillbakablickar som han presenterade. Jag tror även att Göran
Lundberg var ordförande inom I.O.G.T. Görans bror Martin Lund-
berg, bosatt i Älvsbyn, var under många år politiskt engagerad
inom Socialdemokratin. Martin Lundberg satt i arbetarkommunens
styrelse.
Martin Lundberg (1910-1989). Yngre bror
till Göran Lundberg. Politiskt engagerad inom
Älvsby arbetarekommun på 70-talet.
-----------------------------------------------------------------
I Piteå Tidningen den 17 februari 1987 fanns Göran Lundberg med. I en artikel skriven av Joel Berglund berättar Göran Lundberg i sällskap med andra Piteåprofiler om bl. a. Lundbergs barndomsby, Storfors.
TRÄETS HISTORIA - KANTAD AV DRAMATIK, SVÄLT OCH NÖD.
Vi lyssnade på sågverkshistoria häromkvällen. Några i tjänsten grånade veteraner med värk i axlar och leder efter tunga år som stabbläggare och med skadad hörsel efter kapsågens ritsch-ratsch satt och studerade några minnesbilder från Pitebygden och mindes. Det var en intressant afton. Den skulle dokumenteras och skrivas flera sidor om, om tiden då "Kasernen var arbetarens hem".
Slaveriarbetsplatser, lika gott att de jämnads med marken, säger en gammal kämpe. Det var vår tids gymnasium påstår någon. Kättingmagasin och plättfabrik är bilder som kommer upp. Man fick börja som tolvåring med att gå en halvmil, vara på plats framför faktorn klockan sex för dagens direktiv. Det var noga med att lägga träläkterna. Stabbläggarna var våra överordnande och blev det blåvirke så blev det ett jäkla liv...
Kasernen var vårt hem och vår borg. Med kackelackorna som damp ner när dom uppe vid imspjället kände värmen, och därmed kryddade vår stekta potatis och lite sovel i kastrull och stekpanna. Och om man då varit ledig på helgerna? Och synd var det om dem som skulle vandra till fots upp mot Norrfjärden och Infjärden. Också åter upp klockan tre på måndagens morgon. Med föringen på ryggen och nypliggade skor som släntade än hit än dit.
På 1900-talets början kom välsignelsen i form av cykel och karbidlampa. Man avundades de som var ungkarlar och hade mer kontanter att röra sig med och något lättare kom över denna eftertraktade lyxartikel. Ibland kunde stämmningen bli uppsluppen tex vid helgerna, och då upplevdes en del amorösa äventyr i något av barackens hörn. Alltmedan kortlapparna dunkade, och en minidel av veckans avlöning klirrade på det grovhuggna bordet där även många av världsgåtorna löstes. Det var inte så underligt att åsyna vittnen till kasernens rivning kom med repliken: "Om dessa väggar kunde tala..."
OBS! Här har PT satt in in två foton på Oskar Lundman. Viktor Lund-
mans bild har tydligen kommit bort.
/Roger.
VIKTOR GRAHN. Inte var det så noga med skolgången. Hade man chans att tjäna några ören fick detta med undervisningen komma i andra hand. Då jag började vid Storfors-sågen var timförtjänsten 5 öre, man jag var ju minderårig. Också fick man se kungen, ofta, för förvaltaren uppträdde med makt och mycket värdighet, ja, som en kung...
OSKAR LINDGREN. När Storfors-sågen lades ner på 30-talet och vi hade tillräckligt med arbetslösa förut, var det inte så värst roligt. En del fick till AK-arbeten, en fick kontantunderstöd, och en del fick lära sig bäst dom kunde...
Interiör af Munksunds sågverk. Försäljningen av vykortet skedde
genom Munksunds Konsumtionsförening.
Fotograffirman Svenska Litografiska AB var ofta uppe i Pitebygden och
plåtade. Här har man fångat in ångsågen i Storfors.
Så här tog sig Bergsvikens Ångsåg ut 1928, nedlagd 1930.
--------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 17 februari 1987.
