Roger Lindqvist

Axel Hammarsten.


En av de äldsta levande veteranerna bland sågverksarbetarna i Piteådistriktet torde utan gensägelse 80-årige Axel Hammarsten vara. Han började arbeta vid Munksund redan 1888 efter att dessförinnan ha varit anställd, först som spiksmedpojke på födelsebruket Robertsfors och sedan några år på det då ännu i verksamhet varande Alters bruk. Hr Hammarsten besitter trots de åttio åren på nacken en kroppslig och andlig spänst, som man måste förvåna sig över efter så många års hårt slit i det tyngsta arbetet vid sågverk.

Han är rak i ryggen som en yngling och ur de ungdomliga blå ögonen lyser en pigg och vaken blick, som röjer ett klart och rörligt intellekt. Han har varit med om mycket i sina dagar Axel Hammarsten och han kan också konsten att berätta på ett sätt som fängslar lyssnaren. Men så är också hans skattkammare sällsynt rik på erfarenheter och minnen och ur den kan han ösa så mycket han vill. Det upplevda har med pregnans etsat sig in i hans hågkomst och han kan utan vidare ge de senaste sextio årens träindustrihistoria från Norrbotten utan att staka sig på ett futtigt årtal ens.

Det var faktiskt en stund av upplevelse att en kulen lördagseftermiddag, medan regnet piskade mot rutorna, sitta i hans trevna lilla lägenhet i en av de få kvarvarande kasernerna vid Munksund och lyssna till hans berättelse om tider, som för länge sedan flytt och höra den gamle fälla omdömen och göra jämförelser mellan fornt och nu. Det var mycket som Axel Hammarsten berättade och vi skall inskränka oss till att i stora drag återge vad han hade att förtälja. Det blit intressant i alla fall.

   - Jag föddes på Robertsfors bruk i Västerbotten och vid 13 års ålder fick jag börja som spiksmedpojke i brukets smedja. Jag hade emellertid en släkting på Alters bruk och dit flyttade jag efter en tids arbete på hembruket. Det var stångjärnssmedja på den tiden vid Alter. Chef var förvaltare Holm och själva smidesmästaren var kamrer Eriksson, som sedan flyttade till Pitsta´n. Jag stod vid räckhärden i smedjan, men emellanåt fick jag gå, eller rättare sagt springa ärenden till sta´n.

   - Det var telegram som skulle skickas iväg eller hämtas, post skulle man ha eller också pengar från banken. På min lott föll det mycket ofta att gå den långa vägen mellan Alter och Piteå och tillbaka samma dag. Det kunde hända att jag fick ge mig iväg från Alter någon gång på middagen och om det var höst, blev det naturligtvis alldeles beckmörkt och svart innan jag åter var hemma. På den tiden fanns inga elektrisk belysning i gårdarna som kunde leda en vandrare. Under en av dessa turer till Piteå hade jag en upplevelse, som höll på att skrämma livet ur mej.

   - Jag var på hemväg från sta´n och hade just kommit till Bredviksberget, då jag fick känna ett mjukt föremål i ena handen, vilken hängde efter ena sidan. Jag stelnade till av fruktan och tänkte det allra värsta. Men i samma ögonblick kom jag att tänka på att jag hade några smörgåsar till färdkost och gjorde ett försök att blidka "vilddjuret", som tassade vid min sida. Jag sade med bävande röst "suppen", "suppen" i förhoppning om att det skulle vara en hund. Och det var en hund. Sedan hunden fått dela smörgåspaketet skildes vi som de bästa vänner. Men rädd, ohyggligt rädd, var jag under de minuter som upplevelsen räckte. För att tala modernt idrottsspråk kan jag tala om att rekordtiden för en tur fram och tillbaka mellan Alter och sta´n brukade vara fyra och en halv timmar. Men jag hade en bror som hade en halv timme bättre tid.

Livet på Alters bruk gick i den vanliga bruksstilen, d.v.s. det var gemytligt på alla sätt och vis. En riktig idyll var det också och somrarna voro underbart vackra upp i den bördiga dalen.
   - Ja, så tröttnade jag på brukslivet och beslöt skaffa mig någonting annat. Efter en kortare arbetsperiod på riksgränsbanan kom jag så till Munksund där jag med undantag för en sommar, som jag arbetade vid bygget av Pitebanan, varit allt sedan dess.

   - Det var som sagt 1888, d.v.s. det året då flera av norrlandsstäderna brunno, som jag kom hit. Jag arbetade först som plankvagnare. Sågen gick dag och natt och vi arbetade från 6 på morgonen till 8 på kvällen. Dagen var alltså tolv timmar. Och dagpenningen var 1:75. I augusti det året började man bygga Söderbergssågen och på våren året efter stod den färdig. Där blev jag hjälpsågare och efter en tid som sådan avancerade jag till försågare, ett arbete som jag sysslat med så länge jag orkade arbeta i sågen. Sedermera slogo emellertid Söderbergs och Munksunds sågar ihop sina affärer. Man fick privilegier på timmerfångst under tio år och man sågade natt och dag på fjorton ramar så mycket det gick. Skogsprivilegierna innebar att man fick själva virket gratis; de enda utgifter bolaget hade var för stämplings-, avverknings- och flottningskostnaderna.

   - Det var för den tiden moderna ramar på sågarna i Munksund, men så fort som nu gick dom inte förstås. Men nog vräktes det fram virke. Och så oförståndigt man sågade på den tiden. Man tog ut praktiskt taget bara märgen ur timret, resten fick gå i bränngropen och så kolade man någon mila. Men det var sällan. Man förstår hur det slösades då man ur en 11-tumsstock fick ut endast en 4-tums planka. Det som kallades och betraktades som spink på den tiden, det bygges granna och fina hus nu för tiden. Men det var inte så underligt att man kunde vara så vårdslös, då man fick skogen gratis. Det var likadant överallt förresten. Även de privata värderade inte skogen för många styver. En inhysing i Nybyn, som högg ved, fick var tredje famn för sitt besvär.



Munksunds sågverk 1910.


   - Det var ett rörligt liv som utvecklades på Munksund åren före sekelskiftet. Jag kommer ihåg hur redden under så gott som hela somrarna var fylld med fartyg. Det var segelfartygen som dominerade. Man såg ständigt en skog av master ute på viken och inne i samhället och i Pitsta´n vimlade det av sjömän från alla nationer. Och lika många språk talades. Det kunde också gå hett till ibland, då man på sjömansvis gjorde upp sina mellanhavanden.

Dagpenningen blev så småningom något bättre, den höjdes till 2:50 för tolv timmars arbetsdag. Arbetet började 6 på morgonen och pågick till klockan 10, då man hade rast till 11. Så fortsatte man till klockan 3 - då uppehåll togs till klockan 4 och sedan från denna timme till klockan 8 på kvällen. Man förstår hur uppslitande denna långa arbetstid var för människorna. Pitholmare och de sim bodde på något avstånd från verket kommo inte hem förrän vid 9-tiden på kvällen. Då var det att få i sig lite mat och stupa i säng och sedan stiga upp igen klockan halv fem på morgonen och kuska iväg ned till verket. På lördagarna slutade man klockan 6. Det ansågs på den tiden vara mycket liberalt.



Skuthamns sågverk 1910.


   - Dagpenningen var som sagt 2:50. Visserligen var allting billigare än nu. Men, men...De som hade stora familjer hade det verkligen svårt och man måste högeligen förvåna sig över att de överhuvudtaget kunde leva. Vi räknade många gånger, då våra ekonomiska problem dryftades man och man emellan, att de som voro på ålderdomshemmet i Öjebyn hade det mycket bättre ställt än vi som arbetade i vårt anletes svett från tidig morgon till senan kväll.

Hr Hammarsten kommer därefter in på utvecklingen efter sekelskiftet och redogör för arbetet med att söka få till stånd en fackförening i Munksund. Detta går också efter många om och men och strider och konflikter får man också vara med om. Men till slut finns det en fackförening på platsen och från den dagen är det, säger han med skärpa och övertygelse, som man började märka att arbetarna fick något människovärde och även om den var blygsam till en början, bättre betalning för arbetet och kortare arbetstid. Storstrejksåret 1909 var den högsta avlöningen som utgick vid sågverket 35 kr. för en tvåveckorsperiod. Men det var ju i alla fall något bättre än 2:50 för tolv timmars arbetsdag. Det var förresten i den vevan som jag, berättar Hammarsten vidare, tog ledigt en sommar och arbetade på Pitebanan. Där var förtjänsten god: 60 kr. för tvåveckorsperiod och dessutom hade jag 444 innestående då hösten kom.

   - Jag kom i alla fall tillbaka hit till verket då höstsågningen sattes i gång och med sågningen fortsatte jag tills jag var 63 år fyllda. Sedan var jag andre smörjare tills jag var 71 år och i ytterligare fyra år arbetade jag i barkbränngropen på Fingermanholmen. Sedan har jag inte gjort någonting åt bolaget. Men så har jag också arbetat sammanlagt 56 år här i Munksund. Undra på att man ville ha litet vila vid 75 års ålder. Då jag slutade fick jag löfte att bo kvar på livstiden i min lägenhet och dessutom fick jag 240 kr. i pension om året. Nu skall jag emellertid flytta över till pensionärshemmet, där jag hoppas att gumman och jag skall trivas gott. Det är ju så fint och bekvämt där.

   - Vid en jämförelse mellan förr och nu, märker man någon stor skillnad i arbetarnas villkor? fråga vi.
   - Skillnaden är himmelsvid. Nu får en arbetare leva som herrskap gjorde på den tiden. Då kunde en arbetare inte gå till sta´n med 25-öring och säga att det var hans egen. Och vilken skillnad det är ifråga om kläderna! Så fint klädd man får gå nu för tiden mot i min ungdom! Men talar man med ungdomen nu och berättar hur vi hade det, så tror man oss inte. Och detta är förresten inte så underligt, man har ju inte upplevat någonting. Nu finns det pensioner och bidrag och hjälp av alla de slag. Då fanns det bara fattigvård, och tänk vilken fattigvård sen. Den som råkade i olycka och behövde anlita fattigvården skulle först förödmjukas och fick han sedan någon hjälp så var det inte mycket bevänt med den.

   - Min tro och den är fast sedan många år tillbaka, är att får bara socialdemokraterna fortsätta att leda utvecklingen här i landet så skall det bli ännu bättre för småfolket. Jag hörde Per-Albins tal häromkvällen och den enda uppmaning jag har att ge folket, det är: stöd den politik som han gav riktlinjerna för och Sverige skall bli ett lyckligt land med ett lyckligt och belåtet folk.

Och med de sista orden ringande i våra öron ta vi avsked av den gamle hedersmannen.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Artikeln med Axel Hammarstens foto, publicerades i PITEÅ-TIDNINGEN fredagen den 15 september 1944. Bilderna av Munksunds- och Skuthamns sågverk är hämtade ur 100 års facklig verksamhet - vid sågverket i Munksund 1907-2007. Författare: Lennart Lundquist.



Ur den ovannämnda boken, har jag hämtat även dessa bilder. Den
första visar Ture Westin och Åke Lindkvist vid Munksundssågen hösten
1986 vid arbetet av utlastning. Åke Lindkvist (1924-2010) var min pappas
bror.


Brädmattan vid Munksundssågen 1983. Lennart Nilsson, Åke Lindkvist
och Benny Andersson.

Samt några andra bilder, hämtade ur min egen samling:


Åke Lindkvist - under en rast vis sågverket i Munksund 1963-64.


Lunch rast och vila. Sittande Åke Lindkvist. Mannen som ligger t.h.
var Åkes granne i Övremarken, Bertil Johansson (1916-1976). Den
andra mannen är okänd.


Åke och hans arbetskamrater erhåller guldklocka i Stadshotellets
Festivitetssal den 24 februari 1979.


Ingvar Lindkvist (1911-1976) var Åkes och
min pappas bror. Han jobbade också vid sågen
i Munksund.
--------------------------------------------------------