"Kapar-August" från Muskus




Nej tack, inget pensionärshem för min del. Jag trivs i min ensamhet i
skogen. Så länge jag får vara frisk stannar jag. Och än har jag aldrig
behövt uppsöka sjukhus - mina 73 år till trots.


I dag den 11 februari fyller August Nilsson i Muskus utanför Vistträsk 73 år. Födelsedagen passerar med all säkerhet utan ståhej och väsen kring sin person. "Kapar-August", sm han allmänt kallas, är inte precis lagd åt det hållet. Han har valt att leva sitt liv i ensamhet. Glitter och grannlåt överlåter han åt andra. Själv är han en enkel person som valt att gå sina egna vägar. Han trivs bäst så.

I dag, liksom alla andra dagar, tar han säkert sin cykel och gör den vanliga färden in till samhället för sina små inköp och för att hämta posten till sina grannar. Han känner till färdvägen vid det här laget. I snart 26 år har han gjort samma tur - i alla väder, sol regn som kyla. Sedan tillbaka till sin lilla stuga i skogen. Till ensamheten, de högväxta furorna och så förstås till husdjuren. Just nu bestående av tre katter och hunden Hej, nio år av obestämd ras.


¤ DJURVÄN
Kapar-August är djurvän som få och en erkänd djurkännare. I den egenskapen har han räddat åtskilliga liv till världen. När det krånglat till sig för någon kalvsjuk ko har man kallat på August. Och i regel har han klarat upp biffen.
    - Man skall vara snäll med djur, säger han.
August tillhör inte de talträngdas skara. Han vill inte så gärna tala om sitt liv men så småningom kryper det fram att han är född i Lillkorsträsk i ett mycket fattigt hem. Vid sex års ålder auktionerades han ut och efter bara ett år gick han på nytt under klubban. Sitt levebröd har han förtjänat som dräng hos olika bönder runt om i bygden.


August Nilsson, 73 år i dag, trivs i sin lilla stuga i ensamheten. Och
riktigt ensam är han förstås inte. Hunden Hej och tre katter ger sällskap.

Namnet Kapar-August har han fått av en liten bisyssla. Under massor av år drog han runt med sina lilla transportabla vedkap och kapade upp vinterbehovet av ved hos folk i grannskapet.
    - Men det är inte mycket bevänt med vedkapningen nu för tiden, säger han. Allt folk har ju satt in oljeeldning...

¤ INGEN LYX
Kapar-August reder sig gott ändå. Han har ju folkpensionen och hans levnadsvanor är inte dyrbara. Hans lilla stuga saknar allt vad moderniteter heter. Elektricitet, vatten, avlopp är lyx som August aldrig haft en tanke på att skaffa sig. Ändå stryker en el-ledning förbi ena husknuten.
    - Sån´t för bara med sig en massa kostnader, menar August.
Myndigheterna har utdömt hans bostad. Han har också blivit erbjuden lägenhet i något pensionärshem. Men på det örat vill inte August höra.
    - Jag är van att klara mig själv. Jag trivs med min stuga, skogen och ensamheten, och tänker stanna kvar så länge jag klarar mig.

Hans hus består bara av två rum. Ett kök med en vedspis en soffa och ett bord och ett pyttelitet sovrum, som han byggt till, där det bara finns plats för en säng. På köksbordet sitter ett skruvstäd och ovanför dinglar två fotogenlyktor. En transistorradio är det enda som bryter av i inredningen.


I skenet av fotogenlyktorna läser Kapar-August sina tidningar. El-ström
tycker han är onödig lyx. Ändå stryker el-ledningarna förbi utanför
husknuten.


Vedspisen sköter uppvärmningen i de två pyttesmå rummen som
utgör Kapar-Augusts bostad.

¤ SAMLARE
Vedspisen är enda värmekällan men det känns varmt och skönt. Utanför står vedtravarna uppstaplade mot väggen. En bit längre bort utedasset och ett uthus som går under namnet smedjan. Där har han under årens lopp samlat massor med saker. Grannarna brukar dyka upp när de saknar någonting och i regel kan August stå till tjänst. Större krav på sin bostad än den här har inte Kapar-August - sen får myndigheterna tycka vad de vill. Frivilligt lämnar han inte sin lilla stuga i skogen. Trots att hans sociala standard faller långt utanför de ramar som finns uppsatta i dagens välfärdssamhälle vill han inte byta med någon. Och han klagar aldrig. Han har också haft förmågan att äga en god hälsa under alla sina år. Han har t ex aldrig legat på sjukhus.
    - Visst har det hänt att jag varit krasslig, men det har jag kurerat själv, säger han.
Sedan oljan gjort slut på hans lilla extraknäck finns det gott om fritid. Då söker han gärna fram sina fiskegrejer. Förr i tiden blev det också en och annan jakttur.
    - Men det är så krångligt med papper numera, säger han med glimten i ögat.

-------------------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 11 februari 1971



Kommentarer
Postat av: Jeanette

Kollat runt på bloggen och det är väldigt spännande att läsa om Pitebygdens "gamla tider". Fyndade även din jägar-berättelse på pitmål ^_^ Bra å ha när man glömmer bort hur det ska låta när man är här nere i Linköping :>

2012-02-23 @ 22:05:19
URL: http://jeanhed.blogspot.com/
Postat av: Roger

Vi talade just om detta med pitemål när Jannice kom för att hämta Max en kväll. Hon ville gärna att vi skulle prata på dialekt med honom. Och det är ju väldigt viktigt, för den dagen vår generation är borta så finns ju dialekten inte kvar. Själv så är jag uppfödd på pitemål, likaså Elisabeth. Av våra söner så är det nog endast Andreas som ibland använder sig av dialekt.

2012-02-24 @ 18:10:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0