Roger Lindqvist

...helt i popdirektörernas garn

Jimi Hendrix på scenen - intensiv som sin musik. En exotisk uppenbarelse i blommig skjorta, snäva lila byxor, bar mage. Dynamisk, sensuell. Gitarren är som en levande organisk del av honom. Han lever med den. Improviserar fram höga, darrande, fräcka, sköna, levande toner. Väver in dem med sin speciella nakna, heta röst. Han ger sig själv hänsynslöst i sin musik. Man dras med, oemotståndligt...

Det är den bild publiken får av honom. Den bild tidningar och PR-män suger ut det mesta ur. Och den är sann, på sitt sätt. Men som alltid har bilden en baksida:
Annonserna basunerade ut "Jimis sista framträdande, gruppen skall upplösas". Biljetterna kostade upp till 30 kronor. Många skrapade sina januaritomma plånböcker för att höra Jimi en sista gång. De kunde ju inte veta att det var ett hänsynslöst reklamtrick, uppfunnet i smarta PR-mäns kassaklirrande hjärnor.

Jimi var helt i pop-direktörernas garn. En mänsklig guldgruva där de pumpat in sina pengar. Naturligtvis förväntade de sig utdelning. Hög utdelning. För dem är Jimi bara en sedelbunt. Besöket var planerat i detalj - av popdirektörer. Besöket i Sverige var stress, journalister, PR-män, opersonliga hotellrum. Planet landade 14.25. Presskonferensen började 16.00. Ingen tid att koppla av. Ett tjusigt rum på Carlton, vita dukar, förgyllda speglar. Beskäftiga PR-män. Och journalister. Fotografer. Alla beredda att kasta sig över Jimi när han kom in i rummet. Jimi kom. Pyntad med armband, ringar. Håret - ett stort burr. Han praktiskt taget leddes in. Placerades i en soffa. Svarade vänligt tio gånger på samma frågor, vänligt men utan entusiasm. Artigt, men med plågade undertoner. Munnen formade svar. Ögonen var deppiga. "Nä, vi har inte haft några planer på att sluta". "Ja, vi har varit i USA, 91 städer". "Nice to be back in Stockholm, jag gillar Sverige". Och hela tiden plåtades han. Jimi visades upp. Den världsberömde, den sexige, den fenomenalt gitarrspelande. Men människan Jimi, hur orkar han?



På kvällen - två konserter. Bakom scenen - journalister. Radion gör en intervju. En poptidning kör iväg med honom under pausen. Fotografer. Några fans. Arrangörer. Alla vill snacka med Jimi. Han pratar med än den ena än den andra. Står inte stilla många minuter. Får ingen stund för sig själv. Det kommer blommor - rosor. Jimi blir nästan oförklarligt glad. Läser kortet som var med. Ställer blommorna i vatten. Uppvärmningsbandet spelar och spelar. Alla blir otåliga bakom scenen. Äntligen dags för Jimis andra framträdande. "Inte riktigt så bra som förut", skrev någon rescencent. Undra på det! Inte en stund att koppla av. Människor som jagar, jagar varje stund. Ett överfyllt, rökigt rum bakom scenen. Kameror där man minst anar det.
    - Men värst var det med de stirrande livlösa ansiktena på första bänk, sade Jimi, jag ville ge allt för att de skulle leva med i min musik, men det lyckades inte. Det gjorde mig desperat!

Jimi är trött, trött. Vi sitter och pratar avspänt på hans hotellrum. Men det är ingen idé att ställa frågor som är alltför privata, alltför banala. Jimi svarar bara inte eller svarar undvikande. "Politik, nä jag måste först hitta mig själv innan jag kan engagera mig. Min politik är min musik". "Syskon har jag, visst, jag vet inte längre hur många... Men allt det där har ju stått i tidningar tusen gånger förut. Jag orkar inte..." Sedan ångrar han sig att han varit brysk. Berättar om sig själv. Kopplar av. Hämtar sig långsamt efter konserten. Känner sig omgiven av människor som inte vill honom illa. Inte vill utnyttja honom. Hans ansikte utåt blir mjukare. Människan kommer fram - trött på alla dessa kommersiella tillställningar, alla dessa ständiga frågor, alla ytliga människokontakter.



    - Det jag först ser till hos en flicka är om hon är mänsklig. Det är skönt när man träffar flickor som inte bara är masker... som vågar vara mjuka. Jag hade en gång en flicka i Göteborg... hon har väl glömt mig nu... man kan inte uppehålla relationer när man för ett så kringflackande liv som jag. Men jag är en äventyrare som far runt i världen för att släcka min törst efter spänning - och kanske för att hitta en flicka som jag kan slå mig till ro med... Kanske någon gång.

    - Nu är jag så trött på allt... jag tappar bort mig själv, jag kan inte spela längre, jag blir förstörd av alla presskonferenser, alla onödiga störande moment. Jag får ingen tid för min musik... Snart skall jag åka tillbaka till England, bara tänka på mig och min musik ett tag... Koppla av... Höra skägget växa.
Och sedan, Jimi? Börjar karusellen igen? Turnéer, intervjuer, allt det du inte orkar med. Man kan inte låta bli att tänka på vad du skulle kunna åstadkomma utan allt detta.
    - Jag vill ta min gitarr, gå in och spela - och sedan försvinna. Bort från frågor och människor.

Klockan tio på morgonen, dagen efter konserten for Jimi vidare. Till ett nytt hotellrum. En ny scen. En ny presskonferens med ständigt samma frågor.

-------------------------------------------------------------------------
VI ¤ Den 15 februari 1969