Roger Lindqvist

F. fiskaren, gruvarbetaren, med mera Oskar Andersson,
Öjebyn, fyller 85 år den 26 april. Men redan den 24 har
han samlat de 28 syskonbarnen till fest i hemgården i
Bertnäs. Han utvandrade till Amerika vid 18-årsålder och
kom hem till Sverige som välbärgad man vid 84 årsålder.

Vid 18 års ålder fann han stugan för trång och åkte ut i världen för att pröva lyckan. Vid 84 års ålder kom han tillbaka till fädernebygden som en bärgad man. Det kunde ha varit hämtat från dikten men är inte förty en alldeles sann saga. Det är f.d. fiskaren, kolgruvearbetaren, ordföranden i världens största fiskeriförening, m.m. Oskar Andersson, Öjebyn, som den 26 april fyller 85 år. Pigg och kry som en 50-åring men så hade han aldrig varit sjuk innan han strax efter nyåret i år åkte på en lunginflammation tre veckor på lasarettet.

Det är en fantastisk historia som den pigge åldringen berättar, när vi gör ett besök hos honom i Bertnäs, Håkansö, och som 11-åring fick han börja som märkpojke i Storfors. Men när han blev 18 år blev längtan till äventyret för stor. Det var dåliga tider i gamla Svedala och att det här inte skulle vara någon större framtid förstod han ganska snart. Tillsammans med en kamrat åkte han över till Staterna. Första anhalten blev i Minnesota där han jobbade med järnvägsbygge, i gruvor och i skogen. En daler om dagen och maten var lönen. 1912 blev det dåligt med arbete "there over" så Andersson beslöt sig för att resa hem och hälsa på.

Han hade sparat så han kunde finansiera resan. Då var han hemma i Sverige i fem månader men längtan till det förlovade landet gnagde och då åkte han över igen. Han hade nu lärt sig språket och det gick mycket lättare att ta sig fram. Nu begav han sig till Alaska och jobbade i vägarbeten och gruvor.
    - 1917 hade jag en mycket god förtjänst i kolgruvorna jag då arbetade i, säger han. Vi hade 8:25 daler garanterat om dagen plus ackord. Vi gjorde upp till 15 daler om dagen och det var mycket pengar den tiden. Vi drev tunnlar och jobbade i skift.

Under tiden höll han förresten på att förolyckas. Han skulle hämta en kvarglömd hacka längst in i tunneln när skiftet var slut. Han gick dock på sidan om tunneln och plötsligt lossnade ett stort stycke från taket och rasade ner. Hade han varit mitt under hade han säkert inte levat längre. Raset träffade hans knä som gick sönder och tre revben knäcktes. Han fick ligga två månader på sjukhus men sedan var har "fit for fight" igen.
    - Men den stora förtjänsten skulle man sänka vid kolgruvan och då utbröt strejk, säger Andersson. Man försökte då med strejkbrytare hålla gruvan igång men de förstörde bara gruvan. Det var då jag tillsammans med en kamrat beslöt oss för att åka upp till Bristol Bay för att fiska.

Men Oskar Andersson har varit förutseende och det visade han redan 1909 då han köpte ett större landområde på Whidbey Island i Puget Sound. Det kom väl till pass när han pensionerats för då flyttade han hit och byggde sig en gård och en ladugård. Försöket att föda upp biffkor övergav han dock efter den första besättningen på sex djur.
    - Det är lika lite lönt där att driva småjordbruk som här i Sverige, säger han.
Men här ute trivdes han som pensionär. Det hände alltid något på havet utanför. Båtar kom och gick till Seattle som ligger 45 minuter därifrån. Han hade en 735 fot lång strand men den sålde han sedermera till ett bolag som lät göra 112 fritidstomter av den. Hans fru avled 1968 efter att ha varit invalidiserad i över sex år. Under tiden skötte han henne omsorgsfullt i sitt hem och enligt hennes önskan förde han också askan till familjegraven i Knivsta. I samband härmed gjorde Andersson sitt tredje besök i hemlandet.

TILLBAKA TILL FÄDERNEBYGDEN
År 1969 försålde han sin egendom i Seattle och gjorde ett besök i Sverige. 1970 kom han tillbaka till fädernebygden på riktigt och bosatte sig i Öjebyn. Här har han allehanda fritidsintressen, och han säger sig ha det mycket bra. Släktingarna ringer varje dag, och syskonbarnen kommer och hälsar på, säger han. Men visst längtar han tillbaka till ön utanför Seattle som han tycker är den bästa platsen på jorden.
    - Men närapå alla mina gamla bekanta har gått bort, och man är så ensam där, säger han.

En resa till Whidbey kommer han dock att göra även om det inte blir i år. För det är så många som skall komma hem till Piteå-bygden och hälsa på. Sådana som i sin ungdom reste över till Amerika och som Andersson träffat "there over". Då vill han gärna vara hemma när de kommer. Men nästa år reser jag... säger han. Vi tror säkert att han kommer att göra det, för piggare 85-åring har vi aldrig träffat. Återstår bara att omtala att han tillhör Frimurarorden sedan 1911.

-------------------------------------------------------------------------------
NORRBOTTENS KURIREN ¤ Lördagen den 24 april 1971