Roger Lindqvist

Lidbodarnas fäbodstuga som den ser ut nu, här bodde Alvina Källström
42 somrar i en följd och till höger ser man ingången till mjölkkällaren.

Jag ser skogar som ett hav i gång
och bergskedjor blåa.
Fria vidders höga luft och deras
barrskogsdoft jag känner.
Jag ser ödelagda fähus och
förfallna fäbodstugor gråa.
Och tänker på dem som bodde här,
och på deras vänner.

Dova ekon av de många bortrullande
forvagnarna nå mig.
Körkarlar som glamma och hojta,
och hästtramp jag hör.
Boskapshjordarna komma, de råma
helt nära inpå mig.
Men om en stund koskällornas
klang bort i backarna dör.

¤ Ett livligt och ordnat fäbodliv var rådande i Infjärdens alla byar varje sommar på 1800- och långt in på 1900-talet. Särskilt var detta fallet i Roknäs som då ståtade med 10 fäbodstugor här och var på ömse sidor allmänna vägen upp mot Fagerheden. Vi var Vändnäsets båda fäboställen norr om Rokån strax ovanför Stockbäcken, Bergdahlsbodarna på samm sida ån en km längre upp efter vägen mot Långträsk, så kommer vi till Stormyrbodarna alldeles invid allmänna vägen uppströms Stormyrbron. Ett par km ovanför fanns Nybodarna men den stugan eldhärjades för ett par år sedan. Så var det Lövlundabodarna, Lidens nedre och övre fäbodar, Pålsboda fäbodar och Klockerbodarna strax hitom Fagerheden.

FÄBODSTINTA 42 SOMRAR

Men alla fäbostugorna finns inte kvar och av de som är kvar på samma plats som i början av 1800-talet är nog stugan på Lidbacken och i Stormyran de äldsta. 40 somrar i följd skötte Emma Källström, Roknäs, fäbodarna på Liden, och när hon slutade tog hennes dotter Alvina vid och skötte samma fäbodar i 42 somrar i en följd. Med bred marginal slog hon därmed Infjärdenrekord som "långliggare" vid fäbodarna. Alvina som var ogift hade bl a en systerson, en ung pojke som medhjälpare och sällskap. I en sammanhängande tidsrymd av 14 år var han med sin moster i Övrelidens fäbodar.

BOFÖRARDAGEN

Vintrarna var hårda och långa och foderbristen gjorde sig kännbar ganska tidigt på våren. Därför ville man ha ut kreaturen till fäbodarna så tidigt som möjligt och därför var buffringen upp till de många fäbodarna, eller "boförardagen" som man sade på landsbygdsspråk, en glädjens dag för små och stora jordbrukare. Den dagen var allting klart för intåg på fäbodvallarna. Förberedelserna för fäbodsäsongen inleddes alltid med ett allmänt sammanträde för alla som skulle överantvarda sina kor och kvigor till fritt bete under en period av 12 veckor i skogs- och myrmarkerna.

"DJITTARRÅDHUS"

Alla berörda parter kallades med budkaveln tillhopa hos den bonde som hade utrymme stort nog för de som var kallade, och sammankomsterna benämndes inte för årsmöte eller sammanträde utan för "djittarrådhus". Det var en stor dag i byn när "djittarrådhuset" hölls och det var en subskriberad fest av ansenligt omfång för alla som nåtts av budkavelns tysta kallelseorder. Man tvättade sig extra noggrant den gången, männen tog på sig den bästa "bussarongen" och kvinnorna kom med "söndagshilkan" på huvudet. Hon som under 12 veckor skulle leva fäbodliv och sköta korna och kvigorna var alltid hedersgäst på dessa "djittarrådhus".


Alvina Källström.

SKÖTTE 42 KOR

Det var vid en sådan sammankomst som Alvina Källström fick bestämma hur många kor hon kunde ta emot och sköta i fäboden och hon angav siffran 41 mjölkkor som hon för det mesta tog sig an varje sommar. Sedan fick kreatursägarna bestämma och sinsemellan komma överens om hur många kor den och den ville anteckna på listan. När det var gjort blev det fråga om vad som borde göras i fäbodarna: behövde stugan repareras invändigt, var muren och den öppna spisen användbar, var jordkällaren i det skick den borde vara så att mjölken kunde förvaras där, eller borde det göras någonting åt fähusen denna vår? Det var spörsmål som behandlades här.

STINTA MED PONDUS

Så gick det till på "djittarrådhuset" i Roknäs och det var där som Alvina Källström framförde sina önskemål och talade om vad som borde göras och repareras i de hus som fanns på fäbodvallen. Hon var själv så pedantiskt noggrann och höll en sådan ordning i fäbodarna att det inte fanns någon som protesterade mot de krav som hon framlade. Hon fick det som hon ville ha det.

12 KRONOR PER DJUR

Innan "djittarrådhuset" och allt festandet var över fick hon också ut ett litet förskott på sin lön och den var inte så översig som man kunde tro. För att bo i fäbodarna och sköta 42 mjölkkor i 12 veckor hade hon 12 kronor per djur och det blev tillsammans 504 kronor för fyra månaders rundskift och vildmarksliv vid Övralidens fäbodar, som förutom fäbodstugan också hade sju sommarladugårdar varav den största hade plats för 24 kor. Klockan fyra varje morgon började Alvina och hennes medhjälpare som hon själv betalade av sin lön handmjölkningen av 42 kor.


Stormyrbodarna: Också här går fäbodstugan sin förintelse tillmötes.

MJÖLKKUSKAR

Strax efter klockan sex varje morgon kom mjölkkuskarna från byn för att hämta mjölken och forsla den till mejeriet i Sjulnäs som nu är Infjärdens Tvätt & Bad. När korna släpptes på bete och mjölklassen gett sig av och allt arbete i ladugården var undanstökat på morgonen, var det mycket annat som skulle göras och som krävde sin tid innan det var dags att tänka på sig själv och då var det alltid hungerkänslorna som påminde om vad som var mest nödvändigt.

"SNÅTTERMYRAR"

Så fort matfrågan ordnats och stugan och mjölkkällaren städats och luftats sökte sig Alvina och hennes unga medhjälpare ut till "snåttermyrarna", vilket var nödvändigt för att dryga ut "djittarrlönen". Alvina var markvis och lätt på foten och hon visste precis var hjortronen fanns. Sällan kom plockarna åter till fäbodvallen med mindre än 30-40 kg hjortron när det var som mest gott om dem. Hjortronen sålde hon sedan till herrskapsfamiljerna i Piteå och välsituerade landsbor för 40 öre per kilo. Man behöver inte var civilekonom för att räkna ut vem som förtjänade mest på affären.

SVAMPTIDEN

Korna kom i regel åter till fäbodvallen mycket punktligt varje afton under juni och juli månad, men sedan var det slut med punktligheten. Under de återstående två månaderna kom de inte alls hem av egen fri vilja. "Kåoen våra så göudat utte såppen at de kan fåra ända åt häcklefjäll för att få tagi döm" brukade Alvina säga. Och så var det nog också i verkligheten. Några kor kom hem betydligt försenade, andra kom inte.

Men varenda ko skulle hem till fähuset och mjölkas varje kväll och de som inte kom självmant fick man lov att söka reda på i vildmarkens skogar. Alvina och hennes medhjälpare fick springa i skogarna praktiskt taget alla kvällar och nätter under augusti och september och korna höll i regel till någonstans i markerna mellan Kalamark-Önusberget och Sandliden och det var för att tala med Dan Andersson mil efter mil till lador och hus inom det området. Men när morgonen grydde och solen spred sitt skimmer över fäbodvallen var i regel alla kor hemma fast det hände också att några var borta i flera dagar.

KORNA TRIVDES

Fäbodlivet hade sina strapatser, alltid laddat med spänning och äventyr som det var, med det var et friskt och härdande liv både för folk och fä. Kor som inte ansågs för högmjölkade när de kom till fäbodarna blev det under de 12 veckornas vistelse där och de kvinnor och barn som under lika lång tid idkade vildmarksliv och dagligen vandrade i skog och mark härdades till ett folk av frejdad stam. De flesta fäbodstugorna är borta och de som finns kvar står där öde och övergivna. Det är så tyst och grått och stilla på de gamla fäbodvallarna. Boskapshjordarna råmar inte där som förr, koskällornas klang har tystnat i skog och på myr. En hundraårig epok har gått ur tiden och det har Alvina Källström också gjort, hon som tillbringade 42 av sina 70 somrar i Lidens fäbodstuga och dess vildmarksomgivning.

---------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Tisdagen den 7 juni 1966