Roger Lindqvist

HUGO EKBERG - Piteå-konditor med 55 år i yrket

¤ Konditor Hugo Ekberg har lämnat yrket efter 55 år, men skulle gärna

vilja börja om från början igen.

 

    - Smaka på dom här pepparkakorna. De är visserligen inte så fina som den Gammel-Sivertz i Luleå gjorde - dom påstods vara den bästa universalmedicinen som fanns i övre Norrland när seklet var ungt - men dom här är åtminstone bra för magen och smakar fint.

Naturligtvis tog jag en pepparkaka. Rådet kom nämligen från den gamle hantverkaren, bagarmästaren Hugo Ekberg, som efter 55 år i yrket bör veta allt om pepparkakor.

 

Det där om 55 år i yrket har man svårt att tro. Ekberg är ju med sina 67 bara pojken. Men faktum är att han började sina läroår inom konditoriyrket så tidigt att han inte ens fått sin konfirmationskostym. Den tjänade han ihop nere i Söderhamn under sina första kondition utanför hemstaden Piteå.

    - Jag fick tidigt klart för mej vad jag skulle bli - nämligen konditor. Fars skomakarverkstad lockade inte det minsta. Nu kan det hända att det där med konditoryrket hörde ihop med att jag alltid tyckt om att doppa. Hur som helst har jag aldrig ångrat mej, även om det många gånger har varit hårt.

 

Det var 1902 Ekberg började som lärling hos den till Piteå nyinflyttade konditor Torstensson, som efter läroår vid det berömda Konditori Wirström i Härnösand endast 21-årig blev mästare i Piteå. Torstensson var så ung att det egentligen var hans mor som fick stå för mästarvärdigheten. Konditoriet var inrymt i en fastighet vid Storgatan och förutom mästaren och Ekberg fanns det en lärling till. I stan fanns vid tiden ytterligare ett kondotori - nämligen Degermarks. Piteå var den tiden en ännu större idyll än stan är nu och arbetsförhållandena därefter.

 

KROKAN BARS FYRA MIL

    - Ibland fick vi beställningar på gräddtårtor. Då var det inte som nu att vi kunde begära grädde från mejeriet - den tiden hade dom bara tunngrädde som inte gick att vispa upp. Jag fick i stället springa runt mellan Klums, Selanders, Bergströms och Lundbergs, vilka hade ladugårdar. Hade dom inte någon tjockgrädde kvar var det bara att meddela tårtbeställarna att dom fick vänta med sin gräddtårta till ett lämpligare tillfälle.

 

    - Torstensson var en skicklig yrkesman och det var rätt så vanligt att vi fick göra krokaner. Jag minns när förvaltare Lundqvist i Renholmen hade beställt en krokan till sitt silverbröllop. Det konstrika bakverket gick naturligtvis inte att skicka med hästskjuts då skulle det väl ha smulats sönder. Men förvaltaren visste på råd. Han beordrade helt enkelt två arbetare at gå till Piteå och hämta krokanen som packades ner i en stor trälåda. Sedan var det bara att binda fast en lång stång vid lådan varefter de båda männen med stången mellan sig bar krokanen de fyra milen hem till Renholmen.

 

KAFFE MED DOPP 25 ÖRE

Naturligtvis var det inte som nu att folk gick in och satte sig på konditori för att fördriva någon timma vid en tidning. Oftast var det landsortsbor som under stadsbesöket blivit kaffesugna och gick in för att medelst inbetalning av en 25-öring få doppa sig mätta. En dag under vintern hade vi dock en ordentlig rusning och det var till travtävlingarna på södra fjärden då vi hade ordnat servering ute på isen.

 

"PITEPOJKAR" SPECIALITET

Den enda konditorispecialitet som Piteå under min tid har haft är anisbröden - eller "Pitepojkar" som de också populärt kallas. Sådana har vi ofta fått beställningar på ända från Uppsala och Gävle.

 

Den 24 mars 1938. Furunäsets skidvänner beställer fikabröd på

Hugo Ekbergs konditori. Antingen beställdes kaffebrödet över disk,

eller så ringde man på Rikstelefon nummer: 290 & 291, för att därefter

ta sin cykel från Furunäsets sjukhus in till Storgatan.

 

"LÄSTE" I SÖDERHAMN

Piteå var i början av seklet ingen bra konditorstad och redan 1903 var Torstensson färdig att flytta från stan ner till Söderhamn. Lärlingen Ekberg ville allt för gärna följa med och efter en ordentlig övertalning av pappa skomakaren fick han löfte att följa med Torstenssons. Ekberg var då 14 år och så fort han kom ner till hälsingestaden måste han "gå och läsa". Det blev en arbetsam vinter för den unge pojken som naturligtvis i största möjliga utsträckning måste sköta sitt arbete vid sidan av läsningen.

 

TILL LULEÅ OCH SIWERTZ

Söderhamn var en ännu sämre konditorstad än Piteå och efter ett år måste mästaren slå vantarna i bordet och begära konkurs. Det blev alltså skilsmässa mellan mästaren och lärlingen. Den förre for ner till Tyskland och den senare till Luleå, båda för att lära mer om yrket. Ekberg hamnade hos Siwertz i Luleå, det då mycket berömda konditoriet. Vid det efter då¨tida förhållandena stora konditoriet skulle allt göras för hand och arbetsstyrkan var den minsta möjliga. Mandelmassan bearbetades i en handdriven kvarn, grädden vispades för hand och all syltning fick vi naturligtvis göra själv. Hösten blev därför en arbetssam tid.

 

Hugo Ekberg började året 1902 som lärling hos den nyinflyttade konditor

Torstensson. Piteå och världen såg så mycket annorlunda ut vid det

tillfället.

 

SVÅRT FÅ UT LÖNEN

Min betalning hos Siwertz var 15 kr. i månaden samt mat och husrum. Pengarna fick vi dock inte ut utan allt bokfördes i en motbok. När vi behövde en slant var det bara att gå till mästaren och begära ut en summa. Så skulle jag t. ex. en gång köpa en kostym som kostade 40 kr. Jag gick till mästaren och begärde att få ut den summan. Jag visste att jag hade betydligt mer innestående, men Siwert sa bara att det var omöjligt att jag skulle få ut en sån stor summa och menade att jag kunde köpa kostymen på avbetalning och sedan ta ut 10 kr. i månaden och betala med. Ja, det var bara att lyda, men mästaren fick själv göra upp affären med klädeshandlaren.

 

HOS HOVLEVERANTÖR I UPPSALA

 

    - Efter två år hos Siwertz for jag ner till Uppsala där jag fick kondition vid Konditori Günter - Sveriges kanske då mest berömda konditori med bl. a. Oscar II:s hovleverantöremblem på dörren. Konditoriet hade en maskinpark som stod på toppen och där fanns mycket att lära.

 

DOKTORN SOM GÖDDE STATARE

 

Efter en tid i Uppsala flyttade Ekberg till Enköping, en stad som den tiden levde högt på undergöraren dr. Westerlunds patienter. Inte minst konditorirörelsen tjänade pengar. Doktorn hade 500-600 patienter som inackorderat sig runt om i staden och så fort det fanns anledning skulle undergöraren uppvaktas. Det var svårt att finna lämpliga presenter och oftast blev det att köpa en tårta eller andra finare bakverk till doktorn. Efter sådana uppvaktningar levde statarna i grannskapet på bakverk. Det blev nämligen i regel till dem bakverken skänktes av doktorn.

 

EGET BAGERI PÅ NORRMALM

 

1911 återbördades Ekberg till Piteå där han fick anställning vid Berglunds konditori och fettisdagen 1923 öppnade han egen rörelse med ett blygsamt bageri på Norrmalm och butik vid Storgatan. Dit flyttade han också så småningom bageriet.

 

LINDEN-BRANDEN ÖDELADE

 

Inflyttningen var dock inte mer än klar när den stora branden i kvarteret Linden inträffade natten mot mors dag 1926. Hela kvarteret ödelades vid branden.

    - Ja, det var ett fruktansvärt slag för mej den där branden. Jag hade så smått gjort upp om att köpa den stora fastigheten och inrett ett bra bageri. Dagen före branden hade vi arbetat hårt. Bageriet var fullt med Mors dagstårtor och jag minns att vi under dagen haft Piteå-Tidningens styrelse och Sparbanksfullmäktige som gäster i festvåningen.

    - Branden började vid 23-tiden i ett avträde på en granntomt till bageriet. Elden spred sig fruktansvärt fort och det var bara nätt och jämt att vi hann att rädda småflickorna som låg och sov.

    - Efter branden var det bara att flytta tillbaka till det gamla bageriet på Norrmalm. Jag var bra nere en lång tid, men så småningom redde det upp sig.

    - Jag öppnade butik i fastigheten Storgatan 43 och köpte en fastighet på kvarteret Löjan vid Prästgårdsgatan där jag byggde det bageri som jag nu överlåtit till en måg.

 

Hamngatan 48 mot Jowa efter stadsbranden 1926.

 

 

 

Henrik Lidman (1924-2003) gifte sig så småningom med konditor Ekbergs

dotter, och tog därefter över konditorverksamheten. Henrik Lidmans far

Axel Leonard Lidman (1897-1945) var född i Svensbyn, och bror till min ingifta

faster Elma Lindqvist f. Lidman (1917-1993). Elma Lindqvist ingick äktenskap

med Sven Lindqvist 1950, och makarna bosatte sig i Storfors.

 

Konditor Henrik Lidmans farföräldrar, Johan Lidman (1869-1940) samt

makan Lina (1872-1955). Bosatta på Heden i Svensbyn.

 

Storgatan, Piteå.

 

Foto: Roger Lindqvist

 

Storgatan i svartvitt.

 

Sedan 1923 har Ekbergs konditori varit ett välbeknat inslag i stadsbilden.

Många tusen och åter tusen, har genom åren stannat upp för att ta sig en

kopp kaffe med tillbehör bl a på denna uteterass på Storgatan.

 

TRIVS MED SITT YRKE

 

Jag har trivts med mitt yrke, och skulle jag börja om igen så valde jag samma. Jag har faktiskt trivts mer och mer som konditor, trots att jag trivdes redan när jag började. Detta kan vara beroende på att allting har blivit lättare nu och att yrkeskunnigheten har höjts betydligt överlag.

 

NYTTA AV FACKFÖRENINGEN

 

Talet om att det var bättre tidigare är felaktigt. Ta bara en sådan sak som arbetstiden. Ända tills det fackföreningarna började kämpa för åttatimmars arbetsdagen var det ingen som tänkte på vilken spilltid det blev. Sålunda brukade vi börja kl. 7 på morgonen alla man. Vi började med att göra degarna och sedan blev det att sitta och vänta till det var färdigjästa. Det blev ofta en och två timmar till ingen nytta. Sedan arbetstiden förkortades får en man börja tidigare med att göra degarna och när de andra kommer är det färdigt att sätta igång med arbetet.

 

HÖGRE KVALITET

Likaså skulle vi den tiden stanna allesammans till kl. 7 på kvällen för att göra "jäsdegar" för att spara på jästen. Degarna jäste upp två och tre gånger på naten och när vi på morgonen skulle börja arbeta med dem var all jäskraft borta så att vi även då var tvingade att sitta och vänta. Likaså har det blivit betydligt högre kvalitet. När jag började i yrket använde vi t. ex. ungefär ett kilo smör till en liter mjölk i wienerbröden. Numera används ungefär 18 hekto smör.

 

Likaså har bagarna lärt sig vilken kemisk procedur en deg genomgår. När jag var ung visste vi t. ex. att degen jäste, men inte hur det gick till och varför. Numera vet vi händelseförloppet och processen i sin helhet och kan med tekniska och kemiska hjälpmedel bättra på proceduren.

 

ARBETE ALLA DAGAR

Beträffande arbetstiden har det skett en verklig revolution inom konditoribranschen. När jag började hade vi aldrig någon ledig dag på hela året. Som t. ex. hos Günters, där vi fick alle man ut på söndagsmorgonen för att göra beställda efterrätter och varje söndag skulle en konditor finnas tillreds att tillverka det som eventuellt tog slut. Det betydde att jag var tredje söndag var helt fast. Någon kompensation för söndagsarbetet fick vi inte.

 

Före jularna var det värst. Då fick vi arbeta hela dagen före julafton, hela natten och till kl. fyra på eftermiddagen. På juldagsmorgonen var det att ställa sig i bageriet igen för att göra de äggpastejer som hörde till julmiddagens köttsoppa, samt juldesserter. Ja, nog vet han vad han talar om konditor Ekberg när han bjuder omkring kakfatet och rekommenderar lämpliga bakverk.

 

--------------------------------------------------------------------------------

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 26 februari 1957.

 

Bilderna från branden 1926 har jag lånat av Uffe Lindlöf.

De övriga är privata foton och vykort, som finns i min

samling. /Roger Lindqvist    

 

 

Helt fantastiskt skrivit och bra bilder til + 11 på den 10 gradiga skalan. Tack för titten i Fredags.

Den Torstensson som det talas om i artikeln var min farfar Ernst Torstensson. Namnet Alfred Hugo Ekberg hittade jag i in- och utflyttningsboken från Piteå. När min farfar Ernst gjorde sin första resa till Söderhamn 1903 var förutom hans syster Hilma även Alfred Hugo med på resan. Det var också i sällskap när de 1,5 år senare återkom till Piteå. Min farfar gavs sig av för gott till Söderhamn 1,5 månader senare, då enbart med sin syster och troligen även deras mamma Emma Charlotte.

Att denne Torstensson som Hugo började hos som lärling var nyinflyttad till Piteå stämmer inte. Ernst Torstensson var född i Piteå (1880) och började sin konditorbana i Skellefteå 1895. År 1897 beger han sig till Uppsala och blir där i 7 månader för att sen ta sig till Härnösand. Han var åter i Piteå 1898.

Min farfar Ernst startade senare "Torstenssons Konditori" i Söderhamn, som min pappa Lennart och hans bror Åke tog över när farfar dog 1953.

Stort tack för att du publicerat artikeln om Hugo Ekberg

Tack Peter för din intressanta berättelse.

Mvh Roger.

Hej!
Intressant och välskrivet artikel. Vi roknäsforskare söker identiteten på en bagerska "Hilma" som var aktuell i byn i slutet av 1 vkr. Hon tog vid efter Maria Berglund som startat bageri med brödförsäljning i centrala Roknäs ca 1900. Men vem var Hilma? Kan det vara fråga om Ernst Torstenssons syster??
Mvh
Nils Dahlbäck