Viktors hus

Viktor hette en man som bodde inte så långt från oss. Han var ensamstående, med ett litet jordbruk. I Viktors ladugård hade vi tillträde, jag och mna kompisar. Och han var alltid trevlig när vi kom på besök. När jag och kompisen Per anlände kunde det låta så här, när vi kom in i hans kök: - Jaså, järe Sundkvist å Lindqvist som komma oppa besök! Ja, jä va sätte jä ne oppa soffa!
 
I Viktors hus fanns många katter. När jag en gång frågade honom, så uppskattade han antalet till ca 25 stycken. Jag minns en gång, när han satt vid matbordet med sin mat. Så plötsligt fick han genom köksfönstret se, en katt komma gående efter infarten. Viktor for upp som en blixt ur stolen. Sprang mot dörren och ut för att möta den för honom så efterlängtade katten. När han kom in, fick vi förklaringen. Katten ifråga hade varit bort ett antal veckor, och när den kom så blev Viktor så glad, att han bara måste ut för att hälsa den välkommen hem.
 
När jag frågade honom, varför han hade så måNga katter, sa han: - Man kan ju förstås avliva dem så fort de föds, för att på så sätt hålla antalet nere. Men ibland så hinner jag inte. Å så fort de har fått upp sina ögon, kan jag för mitt liv inte avliva dem. Då är dom ju så söta, att det går bara inte.
 
Viktor Nilsson (1918-1993) hade bakom sitt hus, en backe som vätte ner mot en äng. Backen gick under namnet "Nilssons-backen". Där brukade vi barn om vintrarna åka med våra skidor och pulkor. När våra pojkar var små, så for vi ibland till Nilssons-backen för att åka tefat, pulka och skidor. Kanske med en medhavd korg med saft och bullar. På somrarna, i slåttertider, hände det att Viktor hjäpsamt tog emot hjälp av oss barn. Eftersom Vicke inte hade någon häst, brukade han låna den av John Eriksson från byn, även kallad "Smäll-John". Jag minns också att vi fick åka med på vagnen som Vicke hade spänt bakom hästren. Och jag minns också när hovslagaren kom på besök. Vid hortlaxvägen fanns et rött mjölkbord, där vi grabbar brukade bedriva tiden. Speciellt om somrarna, då vi satt och kolade in alla bilar som passerade på den då gruslagda vägen. Viktor brukade komma cyklande mad två mjölkkrus eller mjölkhämtare, som vi också sa, för att ställa dem på bordet. Mjölkbilen kom senare för att hämta upp det. Bilen - var en lastbil som hade vissa hämtningsdagar, när den hämtade böndernas mjölk, för att sedan leverera det på mejeriet i Piteå på Sundsgatan.
 
Roger Lindqvist
 
Viktor Nilssons hus med sommarstugan till höger. Granne med Viktor
bodde hans brior, Valfrid "Valle" Nilson med fru Kerstin och barn.
En annan av Vickes grannar, var min pappas bror Erik med hustru Essy,
samt barnen Gösta, Tage och Rigmor. Viktor bodde efter det vi idag kallar
Inimarksvägen. På min tid, hade den - vad jag minns  - inget namn.
--------------------------------------------------------------------------------------------------
Bildkälla: Flyghistoria    

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0