Huset ömsar skinn

Sommaren 1990 målade jag och en kusin huset. Det har gått åtskilliga vårar, somrar, höstar och vintrar sedan dess. Vilket helt klart har satt sina spår på fasaden. Jag målade knutarna och framsidan för något år sedan en extra gång, sedan dess har inget hänt. Jooooo... visst har det det. En elkassett har installerats, så även litet annat. Vi har bytt golv i både kök och i kammaren. Efter detta så har mina saker bott i huset. Saker som nu fått flytta på sig i kartonger och i alkover. Vår kattflicka Sessan älskade att vara i huset. Vi brukade skämtsamt kalla det för Sessan-huset. Men hon är borta, och i dag är det Selma som nyfiket brukar vandra omkring och titta. Även Pelle - när han har inspiration. Norah och Max har också funnit ett nöje att botanisera ibland farfars gamla saker.
 
Sakta men säkert håller huset att förvandlas. Husets gamla skrynkliga hud
skall bort, något nytt skall komma.
 
Daniel sätter fast den nya fasaden.
 
När det går enligt planerna kan man gott kosta på sig ett leende.
 
Ibland krävs precisionsarbete ända in på självaste millimetern.
 
Huset måste som ormen ömsa sitt skinn.
 
 
Robert kom och avsynade jobbet.
 
Och medan bladverkets skuggor avtecknar sig på väggen, tar jag en bild
på husets ena köksfönster. Varje gång jag går över tröskeln, känns en slags
närvaro av alla de människor som en gång fanns mig så nära. Det vore som om
en film spelades upp inför mina ögon.
 
I den närliggande rabatten tävlar blommorna i sin egen skönhetstävling.
 
Den utslagna, och den icke utslagna som bara väntar på sin tur.
 
Blommans tunga svettas...
 
Även blomkollegan dryper av svett, är det vämen, eller ren nervositet?
--------------------------------------------------------------------------
Foto: Roger Lindqvist.   

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0