PITEÅ idag den 25 november 2013.
Vår stad håller återigen på att förvandlas. På Storgatan skall det rivas och byggas. Den gamla fastigheten där Piteå Elektriska en gång fanns, skall få ge vika för det nya kulturhuset. Byggnaden blir fyra våningar hög, och skall inrymma konsthall, ungdomsbibliotek, pub, restaurang, hotell och ett garage. Summan för fastigheten är beräknad till 70 miljoner kronor. I kvarteret Löjan på Sundsgatan håller man som bäst på att riva det gamla uttjänta parkeringsdäcket, för att där bygga ett parkeringshus, som skall stå klart i december 2014.
I sin begynnelse var Piteå en genuin småstad, med en idyll som vi idag inte ser ett spår av. Nåja, några "lämningar" finns väl kvar, men de har tyvärr börjat sina på den punkten. Utvecklingen kan ingen stoppa, det måste ske, men man kan ha olika åsikter hur det skall ske. I september åkte Leif Lidman, Uffe Lindlöf och jag ut till Storgatan 44 där gamla Piteå Elektriska finns för att fotodokumentera byggnaden, både exteriört som interiört. Vi skaffade en ritning från 1929, där man kunde följa de utbyggander som gjorts under åren. Där kunde vi även se hur ursprunget en gång såg ut. Vi gjorde en total undersökning, ifrån vindsvåning till källare.
Några veckor därefter, åkte jag och Leif dit igen för att rädda några gamla tapetrullar samt andra saker, som fanns uppe på vinden. Centralarkivet som finns inrymt i Stadshuset var intresserad av att ta hand om rullarna, för att på så sätt bevara det åt eftervärlden. Även alla de foton vi tog, Leif, Uffe och jag, finns idag "hemma" i arkivet. Fastigheten på Storgatan 44 var radiomannen Thord Carlssons barndomshem. Det var Thords far, Gustav Carlsson, som var firmans ägare. Jag vet att Thord ibland brukade berätta om sina rötter, och sitt föräldrahem i paltstaden Piteå. När han var producent i något telefonväkeriprogram, med Pekka Langer och Carl-Uno Sjöblom, kallades han av Pekka Langer för; "Vår egen pitepalt".
Piteå har genom åren genomgått stora förändringar i sin stadsbild. "Mitt" barndoms Piteå ser inte alls ut som det en gång gjorde. Jag har en önskan, att de bestämmande måste ta sig an dessa förändringar med en mycket känslig hand. Om inte - så förfular man staden istället för tvärtom. En vagel i ögat är zonområdet, som i mitt tycke icke alls bidrar med något positivt. Den gamla järnvägsstationen från 1915 blev grävskopornas rov. Helt vansinnigt i mina och många andras ögon. Hur tänker man? Tänks det överhuvudtaget? Detta är ett av många exempel.
Roger.
Storgatan, eller gågatan, f ö Sveriges allra första som togs i bruk i augusti 1961.
Det gröna huset till höger var Thord Carlssons barndomshem. Det skall nu ge vika
för det kulturhus som är under uppbyggnad.
Bakom det höga planket pågår förberedelser inför byggnadens rivning.
Mitt emot rivningshuset, ses den gamla Ebeneserförsamlingens lokal. I dag finns
här ett kulturcafé, med namnet "Krokodil", som Ronny Eriksson med fru har hand om.
Piteå blev stad 1621 under Gustaf II Adolfs regim. Det gamla fyrkantiga 1600-talstorget,
finns fortfarande kvar.
Rådhuset från 1830 står fortfarande kvar och blickar ut över sitt torg.
Här fanns en gång stadens polisstation, med arrestlokaler. Året 1965
stod den nya polisstationen klar på Uddmansgatan. I dag huserar är
stadens museum.
Muséet är en plats och oas som jag besöker då och då.
På Rådhusets ena gavel hänger denna vackra klocka.
Till vänster om Rådhuset ses den f d Trivialskolan. Längst ut i vänster bildhörn,
skymtar det Häggströmska huset. Det var där som Piteå-Tidningen såg dagens
ljus 1914/15. Detta under sin förste chefredakrör och grundare Salle Salomonsson.
Man måste vara ödmjuk inför historien. Det är ju den som vi en dag med vördnad skall överlämna till våra barn och barnbarn. Historien ser ut som den gör. Den har både svarta fläckar men även sina ljusa sidor. Personligen blir jag både en smula vresig och ledsen, när jag ser hur det idag blivit på modet, att förändra saker som vissa inte tycker passar in i vårt samhälle. Rör inte det förgångna, vi kan bestämt ta avstånd när det gäller rasistiska saker, men sudda för Guds skull inte bort det. Det är historia, vare sig vi gillar det eller inte. Om vi nu skall praktisera detta, så kan vi lika gärna skicka Karl XII:s blodbesudlade kappa i Livrustkammaren, på kemtvätt. Vi kan även sälja Gustav II Adolfs uppstoppade häst, från slaget vid Lützen på loppis. Men vad har vi då kvar? Jo, en urvattnad historia. Hur gör vi med vår kungs morfar, som var en "glad" nazist? Kanske sudda ut honom ifrån det kungliga släktträdet? Skall vi jämna Hitlers alla koncentrationsläger med marken? Det som hände där, var helvetet på jorden - men är ändå väldigt viktigt att det finns kvar, så det kan berätta för mänskligheten hur det en gång var.
--------FOTO: ROGER LINDQVIST--------
Kommentarer
Trackback
