Roger Lindqvist

Sent igårkväll nåddes jag av budet att min musikerkollega Stefan Engman hade somnat in, efter en lång tids kamp mot sin cancersjukdom. Vi kom att spela tillsammans i ca tio år, först i Rolf Åhmans, som i slutet av 80-talet gjorde en liten comeback, och därefter i Opus som bildades sommaren 1991. Dessförinnan hade Stefan varit medlem i John Harrys, Factum och Focus 5. Han var en rutinerad gitarrist och sångare, och hade liksom musiken i blodet, gammal popmusiker som han var.

 

Det känns alltid lika konstigt att sitta och minnas en avliden gammal kompis, som istället för död och sjukdom, borde fått många fler år i livet. Det känns ju på nåt sätt så oerhört orättvist. För mig är Stefan dock lika levande som han alltid var, när han stod där längst fram på estraderna med sina gitarr och sjöng. Några av repertoarens låtar var instrumentala, då var det Steffe som skruvade på förstärkaren, och spelade nån Gary Moore-låt eller varför inte Spotnicks-klassikern Last Date.

 

För en dryg vecka sedan kom meddelandet om min barndomskamrat Pers frånfälle. Nu är det Stefan som har gått in i det eviga. Det känns alltid lika frustrerande när människor man känner inte längre finns. Det blir likt stora svart urgröpta hål i verklighetens grå vardag. Den mänskliga tanken slår mig; varför skall vi dö? Sedan klappar det sunda förnuftet mig på axeln och säger: Roger, dö måste vi alla. Så är det med det. Livet har inga som helst garantier. Det finns ingen försäkring som tryggar oss individer när ångesten kommer krypande. Livet är bara så. Punkt och slut.

 

Stefan var ingen som armbågade sig fram genom livet - tvärtom. Han var rätt så tystlåten ibland. Han var en slags lyssnande person. Jag såg honom aldrig "gå igång" och bli arg. En gång efter en spelning på Hotell Scandic i Skellefteå, så blev Stefan avstulen sina scenkläder och sin fina vinterjacka som han hade lagt på scenkanten. Detta var efter spelningens slut, och vi skulle börja att packa ihop våra instrument. Det var vinter och kallt därute. Jag skulle ha blivit vansinnig, men icke Stefan. Han tog det lilla lugna trots den elaka tjuvens framfart. Detta berättar litegrann om Stefan som person. Musikaliskt kompetent sedan många år bakom gitarren, han hade f ö också varit popmusiker i unga år, i popbandet "Coffins". Sedan följde ett liv som dansmusiker i Focus 5, John Harrys, Factum och Opus.

 

Första gången jag hörde Stefan på en scen, var sommaren 1974-75. Jag spelade i Rolf Åhmans, Stefan i John Harrys (där jag också varit medlem 1973), och platsen var Sörbyn på vägen mot Niemisel. Stefan och grabbarna var klädda i lila scenkläder, John Harrys spelade i logen medan vi "gjorde vårt jobb" i den större danslogen. Jag blev omedelbart imponerad av hans sång. Låten han framförde var Elvis´ "One night with you". Våra vägar kom att korsas några gånger efteråt. Men det var inte förrän i slutet av 80-talet som jag och Stefan började spela tillsammans. Rolf Åhmans som gick i graven 1982, hade återigen börjat röra på sig. Det var i den vevan som vi "slog våra påsar ihop".

 

Sommaren 1991 bestämde jag och några kollegor att bilda bandet Opus. Stefan var en självskriven medlem. De övriga var: Håkan Norberg - gitarr, keyboard, sax, sång. Erling Dahlberg - keyboard, sång, Sune Carlsson - bas, sång, Roger Lindqvist - trummor, sång och naturligtvis Stefan Engman på gitarr och sång. Sommaren 1994 valde Erling att hoppa av, hans ersättare blev mångkunnige Sture Kuusisalo på keyboard, sång och dragspel. Vi spelade, umgicks och drog då och då dåliga historier i våran orkesterbuss. Samt inte att förglömma: åt alltför mycket korvkioskmat under sena nätter.

 

Musikanten Stefan Engman är borta - men minnet lever för alltid kvar i mitt sinne. Tack för alla åren, Stefan! Dem skall jag alltid vara rädd om.

 

Roger.