Roger Lindqvist

Det är augustimånad 1972. Sista terminen stundar för en rätt skoltrött yngling. Livet kretsar mycket kring musik, bio och kompisar. Hemma finns min föräldrar, John och Maj-Gerd. Pappa jobbar på fabrik medan min mamma är hemmafru. Min nio år äldre syrra, Gerd, är sedan nåt år utflugen. Jag har alltså ingen att bråka med längre. "Bråket" har jag istället flyttat över till trummorna och trumspelet, som snällt tar emot alla mina slag.

 

Ibland serveras mat ute på vår nybyggda altan. Den kom till våren 1971 som de två "Johnnarna" Lindqvist & Risberg hjälptes åt med. Farbror John var skomakare i byn, och var gift med min faster Emmy. Hemma på tomten, granne med boningshuset fanns hans skomakarverkstad. Jag kan än förnimma lukten av läder och klister som kom emot mig varje gång man kom in på besök. I ett av fönstren stod en Gevaliaburk, fylld till bredden av Johns alla pipor.

 

Nästan varje dag kom min morfar Sanfrid på besök. För det mesta så kom han cyklande. På vintrarna hade han sparkstöttingen som färdmedel. Ofta åt han middag med oss, och han åt med god aptit. När det stundade till saltströmming, så tog han aldrig bort fiskbenen, han slukade fisken i sin helhet. Något som jag tyckte verkade väldigt konstigt. Men sån var han! Han gjorde inte något större väsen kring sin person. Han verkade trivas gott med sitt liv, och hade inga problem med ensamhet. Mormor gick bort den 8 oktober 1964, och fastän han var väldigt ledsen efter hennes bortgång, så var han en gladlynt person, som fram till sin död 1989, lugnt konstaterade: "Södena järe" (Så är det!).