Roger Lindqvist

För många år sedan var jag på besök hos en av mina släktingar. Jag vet att personen ifråga blev väldigt uppmuntrad och glad när jag kom in genom dörren. Jag uppfattade det som att jag väckte nåt slags "minne hemifrån". Personen var till åren kommen, och när jag sen gick in i ett annat rum, hörde jag personen säga till sin äkta hälft: "Det är så kul när det kommer nån hemifrån". Hemmet och hembygden där vi har våra rötter, är nog mer betydelsefulla än vi nog kan ana. När vi är unga starka och friska känner vi oss odödliga. När vi blir äldre börjar andra tankar gro i ens inre. Man vill på nåt sätt återknyta till det som en gång var. Kanske det inte stämmer på alla, men för väldigt många  i alla fall. Hemmet, mor, far syskonen och släkten, är ju den grund vi står på. Hur långt bort man än i världen kommer sig. Det finns för evigt inympat i våra tankar och hjärtan.

 

Min far pratade ofta om sina föräldrar. Han stod dem väldigt nära. Så även med sina syskon. När min pappas äldre bror Sven insjuknade, så blev min pappa helt förstörd. Min far var då inne i sitt slutskede av sin Alzheimer-sjukdom. Många av hans normala funktioner var på väg att ge upp. Det var endast en tidsfråga innan pappa skulle försvinna bort för alltid. Han var skör, mycket skör. Men han var öm och mycket kramsjuk. Vi kramades som aldrig förr min pappa och jag. Han som var upphov till att jag fanns, vissnade sakta men säkert bort som en blomma med för lite vatten i sin vas.

 

När Sven blev allvarligt sjuk, visste vi inte om vi tordes belasta pappa, med alla de känslor som en sorg för med sig. Sorgen slår nog hårt på de redan friska. Hur skulle den då inte tynga ner pappa? Men en söndagseftermiddag tog vi chansen och åkte till Svens sjuksäng. Pappa, som i vanliga fall hade svårt med sitt minne, antog en helt annan ställning så fort vi kom in i rummet. Han som i våra ögon var jättesjuk, piggnade till så pass, att han exakt visste vad det rörde sig om. Att hans storebror låg för döden! Han satte sig vid sängen. La sin hand på Svens hand och sa med en sorgsen sprucken röst: "Men Sven, hur är det...?"

 

Sven kunde inte tala. Men pappa fortsatte att trycka hans hand. Efter en stund så tog pappa sina båda händer och gömde sitt ansikte. Han grät. Han grät stora tårar, och många tårar. Han visste inte till sig av ledsnad. När vi skulle åka, så tog pappa sin hand och strök över Svens kind. Det blev ett sista farväl. Bröderna emellan.

 

Klockan var drygt 2 på måndagsmorgonen den 14 juni 2004 som min telefon ringde och väckte mig: Är det Roger...? din farbror har inte så långt kvar... så du kan väl komma... När jag kom in i Svens rum så var han redan borta.

 

På begravningen fanns pappa med. Och så här i efterhand är vi nog alla glada att pappa fick den där viktiga stunden med sin döende storebror. Jag tror - och jag vet att det var viktigt för honom. Absolut. Året därpå, lördagen den 4 juni 2005, tog vi farväl av vår far när han stilla somnade in.