Staffan Sundin/Larry Dean

Staffan Sundin föddes i Älvsbyn 1944. I tonåren började han
spela och sjunga.                 
 
Den första förebilden var Louis Armstrong. Sen så kom Elvis.    
 
I början av 1960-talet blev han sångare i popgruppen The Balubas
från Örnsköldsvik. Det var då det började på allvar.        
 
- Vi uppträdde på legendariska Star Club i Hamburg, berättar Staffan Sundin.  
 
På min fråga om han är en ensamvarg, svarar han: - Jo, det stämmer, Roger.
- Jag är inte nån som ingår i ett lag. Jag vill göra det oväntade. Jag vill pröva
nya saker, hela tiden. Vad folk tycker om mig, tja, det struntar jag blankt i.  
 
- Jag har varit dansmusiker också. Jag lirade trummor och sjöng.
- Jag gjorde plattor. En gång med Lasse Samuelssons orkester, som
kompade mig.      
 
På min blogg finns en ingående berättelse om Larry Dean/Staffan Sundin.
- Du är en intressant person, Staffan, säger jag. Det var tacksamt att
skriva om ditt händelserika liv. Du var så öppen. Staffan ler, och tänder
en ny cigarett.              
 
Staffan antog senare namnet "Larry Dean". Han spelade och sjöng i olika konstellationer. Popmusiker, dansmusiker, orkesterledare, kompositör, textförfattare. Det är några av de saker som förre Älvsbysonen pysslat på med under sitt 70-åriga liv. Under 1960-talet mötte han en ung tjej som gillade Animals "House of the Rising Sun". - En dag tappade vi kontakten, säger Staffan, och sänder en blick till särbon Monica, som idag finns vid hans sida. Monica berättar: - Jag visste inte om Staffan var vid liv heller ej. Det hade ju gått så pass många år.
- Så en dag, upptäckte jag en blogg ute på nätet. Där det skrevs det om Larry Dean. Men det fanns inga uppgifter om han levde. Men så till slut så möttes vi. Efter 49 år återupptog vi kontakten. Bloggen, det var din blogg, Roger.
 
Att Staffan är en underhållare, märktes inte minst under de nära fyra timmarna vi satt på vår balkong. En riktig spexare. Vi fick oss glada skratt, både jag och min hustru, Elisabeth. Det var med andra ord ett givande möte. Även ett tack till Staffans särbo Monica, en trevlig dam som Staffan haft turen att träffa. Hur är det nu man säger? Jo, gammal kärlek rostar aldrig!
 
Roger Lindqvist.
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0