Putte Wickmans sextett - Munksunds Folkets Hus /1954
Sune Svensson, den genommusikaliske vibrafonisten, fick många flickhjärtan att
klappa fortare, men förutom detta kunde han också hantera sitt instrument, som
han här något drömmande verkar betrakta.
Ååh, vicka killar! stönade flickorna, när Putte Wickmans ensemble gjorde entré i Munksunds Folkets Hus häromkvällen, där det förutom uppträdande även bjöd på ett par tre timmars dansmusik. Och man skulle nästan kunna hålla med flickorna, för frågan är väl om man kan finna prydligare exponenter för den moderna dansmusiken än Putte Wickmans. Alla är nämligen välvårdade och uppträder i sina välsittande dräkter precis som man vill att en musiker skall - med lagom show och klädsam blyghet.
Dessutom kan de också musicera, och frågan är väl om en mera samspelt och bättre jazzensemble uppträtt i Munksund. Inte en enda miss kunde man höra på hela kvällen, vilket väl aldrig händer med våra amatörorkestrar. Visserligen kan sättningen förefalla en aning tråkig - man börjar i vanliga fall längta efter något instrument med mustigare klang - men när det gäller Putte Wickmans har man bara att ge sig.
Det är till stor del de förträffliga arrangemangens förtjänst som gör att man hela tiden kan finns något nytt och intressant i det orkestern spelar. "Underbarnet" Reinhold Svensson har också signerat de flesta av melodierna. Men det viktigaste av allt är att det svänger om gänget, vilket det ju också bör göra med det formidabla komp, solisterna har bakom sig. Sextetten har också funnit en egen personlig stil även om Benny Goodman naturligtvis är förebilden.
Kapellmästare för bandet är Putte Wickman, vars musik
hädanefter står högt i kurs hos de ungdomar som hörde
honom i Munksund.
Kapellmästaren spelar, som ju alla musikintresserade vet klarinett, där han nu i ett flertal år har befunnit sig i den sbenska och europeiska toppen. En suverän ton och teknik gör det möjligt för honom att utföra de svåraste saker på sitt instrument. Sune Svensson, som spelar vibrafon, är en nykomling i bandet, där han fått ersätta sprattelgubben Bosse Kallström. De två spelar i helt olika stilar, men är ändå inte Sune den bättre av de två? Åtminstone är han mera musikalisk, men hans flytande, idérika spel är ännu inte lika teknisk som Bosses.
Reinhold Svensson var den som publiken hade mest talas om och
han gjorde heller ingen besviken, vare sig det var fråga om dixieland,
boogie-woogie eller något mera modernt.
Kalle Löhr, den som tillsammans med Reinhold Svensson längst hållit ihop tillsammans med Putte, spelar gitarr, och även om han inte utmärker sig solistiskt sett, så är han utomordentligt värdefull i ensemble-spelet. Reinhold Svensson förbluffade åhörarna med sin fantastiska teknik, och det var synd att man kunde höra honom ordentligt endast i uppträdandet. Pianot var nämligen svagt upptaget, att det inte var mycket som uppfångades i sorlet från den absolut fullpackade lokalen.
Hasse Burman och "Stubben" Kallin fullbordade kompet, och den förre som spelar bas, fick även sjunga ett par låtar, bl. a. Route 66, vilken han framförde överraskande väl. "Stubben" fick de kanske största ovationerna när han i sin egen komposition - stubbologi - stod för ett fem minuters långt, men i alla fall riktigt skojigt solo.
--------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 13 mars 1954.
FAKTA------------------------------------------------------------------------------
Två av de musikanter som finns omnämnda i artikeln: T.v. trumslagaren
Sture "Stubben" Kallin (1930-1998) och Putte Wickman (1924-2006)
klarinettist och bandledare. Här på en bild från januari 1970.
Reinhold Svensson (1919-1968)
Kalle Löhr (1917-1965)
Hasse Burman (1926-
Sune Svensson, ingen uppgift.
Roger-------------------------------------------------------------------------------
Kommentarer
Trackback
