Humphrey Bogart - en hårdkokt herre i Hollywood
Humphrey Bogart.
Humphrey Bogart är likadan i verkligheten som på film, kallhamrad, frän men äkta. Hans fru kastar grogglas på honom när hon blir arg och det händer att de slåss offentligt. Om hans karriär, hans dagliga liv och oslipade manér berättas i denna realistiska artikel.
Vid 45 års ålder är Humphrey Bogart förmodligen Amerikas populäraste skådespelare. Detta är anmärkningsvärt av många skäl, men framförallt därför att han ser ut som han gör - med ett uttryck i ansiktet som om han just luktat på något obehagligt. Dessutom struntar han blankt i att sköta sin egen publicitet och i en värld där denna betyder så mycket, är det en attityd som nästan kan kallas kätterskt. Men hans tro på sig själv är så mycket starkare. När man höll på med att spela in "De anföll i gryningen" stod han och Raymond Massey en eftermiddag och såg på när deras "doubles" klarade av några av filmens farligaste scener. Bogart tittade begrundande på dem ett tag och så sa han: "Ray, jag slår vad om tio dollars att min double (stuntman) är modigare än din!"
En rik anekdotflora har växt upp kring honom och hans fru. I bland när han och frun - en fransk blondin som han kallar för "Sluggy" - är tillsammans med en massa bråkiga och stimmande människor, som de i bland föredrar framför sina verkliga vänner, kan det hända att hon plötsligt tar ett grogglas och kastar på honom med all kraft. Han bryr sig aldrig om att böja sig undan utan sitter lugnt kvar i sin stol medan glaset viner förbi, fullständigt likgiltig för sitt värdefulla ansikte. När glaset krossas mot väggen bakom hans rygg brukar han ruska på sitt tättklippta huvud och muttra: "Ja, man lever verkligen ett farligt liv. Men "Sluggy" är tokig i mig eftersom hon vet att jag är modigare än George Raft eller Edward G. Robinson". Och Mrs. Bogart brukar inte bli honom svaret skyldig. Hon är rasande över att hon inte kan rubba hans lugn och morrar tillbaka: "Du är i alla fall ingenting annat än en liten skräpaktör".
Men faktum är att det är mindre skräp med Bogart än med många andra filmstjärnor. Fullständigt i balans och full av tillförsikt tycker han inte om att folk tar sig själva alltför allvarligt. Folk som Paul Muni, som han misstänker för att vilja förmedla ett budskap genom sin konst, tråkar ut honom. "Om de prompt vill säga någonting väsentligt kan de väl använda telefonen", menar han. Han gillar inte heller att filmstjärnor framträder med pretantioner på att tillhöra en kulturell elit och som förvandlar sina hem till ett slags litterära salonger. Hans fru delar hans åsikt på den punkten och en gång smockade hon helt sonika till Miriam Hopkins när det sades att hon höll på att läsa korrektur till John Gunthers senaste roman.
Denna avväpnande brist på hämningar har kommit Bogarts popularitet att stiga. Hans privatliv har gått fritt från allt förtal helt enkelt därför att han aldrig har dolt någonting om det. Han bryr sig inte om att gömma sig bakom stängda dörrar som många andra filmstjärnor när han vill ta en tår på tand utan höjer sitt glas fullt synligt ute i sällskapslivet. Lika litet hemlighetsfull är han när det gäller sitt äktenskapliga liv. På väggen bakom barne i hans hus på Sunset Boulevard hänger två inramade dokument, som han inte försummar att visa för någon gäst. Det ena är en stämning för förargelseväckande beteende som han och Mrs. Bogart fick ta emot när de slagits offentligt på Hotel Algonquin och det andra en teckning av James Thurber, som denne gjorde efter att ha varit åsyna vittne till en av deras handgripliga uppgörelser.
Dagen innan herrskapet Bogart skulle resa till Hollywood till New York för att där träffa anstalter för en turné bland de amerikanska soldaterna, mötte de Peter Lorre på en bar. Denne, som känner Bogarts väl, antydde något om att pojkarna i övningslägren äntligen skulle få se hur en verklig fight gick till nu när Mayo och "Bogey" kom på besök. "Och vad dig beträffar, sa han till Mayo, kan jag slå vad om att du snart kommer tillbaka med blödande hjärta och ett blått öga". I stället för att söka hålla historien hemlig berättade Humphrey Bogart dem med synbar stolthet för varenda journalist han mötte.
Hans attityd mot pressmännen är förresten lika uppfrsikande som originell. För ett par år sedan tillfrågades han av en fnittrande kvinnlig reporter från en veckotidning om han hade någon dold passion för någonting här i livet. Han lutade sig över bordet, lade handen för munnen och viskade: "Yes, ma´mam, jag tycker om kvinnor!"
Det paradoala resultatet av detta tillvägagångssätt är att Humphrey Bogart förtjänar 3,500 dollars i veckan och ha ett sjuårigt kontrakt som inte innesluter några förbehåll. När han 1942 kom upp på Jack Warners kontor för att skriva under, talade man om för honom att ett sådant kontrakt var en stor sällsynthet bland Warners engagerade. "Hur kan ni då vara så säkra på att jag skall bli en god affär?", frågade Bogart. "Därför", sa Warner, "att vad som än händer med ert ansikte, kan det inte bli värre än vad det är nu".
En lycklig familj trots att slagsmål förekommer både inom och utom hemmet.
Hans fru Mayo, som varit en berömd skådespelerska har en stor del i hans
framgång.
Ja, den saken är absolut säker, någon skönhet är Humphrey Bogart minst av allt. Men lika säkert är att muskelryckningarna ovanför hans vänstra öga, hans stramande läppar med det synliga ärret, det svagt orientaliska draget över hans ögonbryn, hans påfallande bleka hy, tvära haka och kortsnaggade hår tillsammans bildar ett ansikte som många kvinnor inte kan motstå. Inte förrän efter "Casablanca", när Bogart redan hade 41 filmer bakom sig, upptäckte emellertid Warners vilken tillgång man hade i detta ansikte.
Han gör själv ingenting för att bli populär, ja, i själva verket ser det ibland ut som om han rentav försökte göra sig illa omtyckt. När han nyligen besökte New York till exempel, gick han in på en restaurang på West 52nd Street för att få någonting att dricka. Fyra timmar senare var gatan utanför packad med folk, som ville ha hans autograf. Han tycker inte om den sortens barnsligheter mer än andra skådespelare, men till skillnad från sina publicitetshungriga kollegor, som brukar le vänligt och skriva sina namn tills de är fullständigt utmattade, vägrar Bogart att göra någon pockande människa till viljes. Den gången i New York band han näsduken om högra handen innan han gick ut för att ge sken av att den var skadad, knuffade brutalt undan de påträngande massorna och sjönk likgiltigt ned i en taxi. Det berättas att en av dem som stod närmast hörde honom muttra: "En sån utsökt samling smutsiga apor!".
En kväll när han hade särskilt bråttom att komma iväg från staden, råkade han slå igen bildörren mitt framför näsan på sin fru. Det förhållandet att hon var omgiven av massor av nyfikna, hindrade hennes vrede att slå upp i full låga. "Din lilla skräpaktör" skrek hon till sin man inne i bilen. Och så fortsatte hon att stormskälla på honom i flera minuter medan allt folket girigt lyssnade med undran och med skräck. En av de små pojkarna med autografblock i näven som stod närmast, viskade imponerad till sin kamrat: "Hörru du, hon är faktiskt ännu mer hårdkokt än vad han är!".
Hans mamma var en skicklig tecknerska och
bilden visar Humphrey som liten.
När man tänker närmare efter är det kanske inte så underligt av ett dylikt uppförande ökar skaran av beundrare. De blir förtjusta när de upptäcker att den Humphrey Bogart de vant sig vid på vita duken inte skiljer sig från den verklige Humphrey Bogart. Han är faktiskt lika "tough" i verkligheten som på film. En sådan identitet mellan skådespelaren och människan är i sanning någonting mycket sällsynt. Hans framställningskonst är stram, känsloekonomisk och fri från alla falska tongångar. Han har ingenting av Cary Grants stereotypa hurtfriskhet, Spencer Tracys karska uppsyn eller Gary Coopers publikknipande blyghet. Han är helt enkelt sig själv. Denna "enkla" metod utmärker också många detaljer i hans yttre liv. Hans kläder till exempel. Man blir förvånad över att höra att han bara äger två kavajkostymer och båda har han haft på sig i de flesta av sina filmer.
Han föddes i en välbärgad New York familj på juldagen 1899. Hans far, Belmont Bogart, var kirurg med stor praktik och hans mor hade ett känt namn som illustratör i tidningarna. I ljuset av vad som sedan hände förstår man betydelsen av att dr. Bogart var familjeläkare hos en teaterchef som hette William A. Brady. Det var nämligen genom denna kontakt som Humphrey kom till teatern. Men bortsett från detta fanns det ingenting som tydde på att han skulle bli en berömd skådespelare. Han gick först i skola i New York och flyttades sedan till en annan läroanstalt i Andover i Massachusetts. Om hans individualitet på ett uppseendeväckande sätt inte kommit till uttryck redan under dessa läroår, är det mycket troligt att han gått den vanliga vägen - kommit till Yale och efter avlagd examen slagit sig ned som affärsman i hemstaden. Men han bröt mot traditionen. 1918 enrollerade han sig i flottan och stannade där i två år. Större delen av denna tid tillbringade han ombord på "Leviathan", som då var trupptransportfartyg, men hann också medf att tjäntsgöra som första klass sjöman på jagaren "Santa Olivia". Man kan lägga märke till att en sådan som Tyrone Power var fem år gammal på den tiden, James Stewart 10, Cary Grant 14 och att Mickey Rooney inte ens var född.
När han blivit civil igen blev han först reseinspektör för Pennsylvaniajärnvägarna och arbetade sedan som inkasserare. Han avskydde båda sysselsättningarna lika mycket. Då dök Willian A. Brady upp och erbjöd honom ett jobb som studiochef i World Film, som var ett av hans bolag. Inom ett par år hade Bogart via denna anställning nått en blygsam position på Brodway. Efter ett av hans första framträdanden skrev den kände kritikern Alexander Woolcott i sin tidning att "bemälde Bogart fick vara tacksam om man helt stillsamt påpekade att han inte räckte till för rollen" och en av Woolcotts kollegor anmärkte att "Mr. Bogart kunde inte kallas direkt undermålig, det skulle vara att förringa hans insats".
Han fortsatte emellertid med teatern de närmaste 15 åren, men tycktes dömd att för evigt få spela med i enklare komedier. Vanligtvis var han den unge oerfarne ynglingen, som gjorde sin entré i blazer och med tennisracket i handen. Det var under uppförandet av en sådan struntkomedi "It´s a Wise Child", som Fox´ talangscout fick syn på honom och tog honom med sig till Hollywood, där han åren 1931-32 gjorde tre filmer som ingen människa längre kommer ihåg. Hans fläkta mun - han hade ådragit sig skadan ombord på "Leviathan" genom träsplitter från ett löst skott - hindrade honom från att få hjälteroller och så återvände han till Broadway, till sin blazer och racket.
Han skulle måhända ännu i denna dag ha hållit på med denna sysselsättning om det inte hände sig att Arthur Hopkins år 1934 beslöt sig för att sätta upp Robert E. Sherwoods fascinerande pjäs "Den förstenade skogen". Med ljus och lykta sökte han efter någon som kunde tänkas spela gangstaren Duke Mantees roll. Sent en kväll när han inspekterat massor av kandidater utan att finna vad han ville ha, beslöt Hopkins att koppla av några minuter och slank in på John Golden Theatre. När han passerade foajén hörde han en entonig, levnadstrött röst från scenen. Det var Bogart och i samma ögonblick förstod Hopkins att han hittat den han sökte. Hans intuition förnekade sig inte och Bogart lyckades utomordentligt som Duke Mantee. Senare, när Leslie Howard som gjorde huvudrollen, engagerades av Warner för att göra rollen på film, övertalade han bolagsledningen att ta med också Bogart.
Trots att hans mellanhavanden med sina arbetsgivare varit långt från idealiska, har Humphrey Bogart stannar hos Warners alltsedan år 1936. Under de första fem åren gjorde han en serie roller, som skulle ha tagit kål på en mindre tålmodig man. I de första 34 filmerna satt han i fängelse i 9, ljöt döden i elektriska stolen eller hängdes i 8 och genomborrades av kulor i mer än ett dussin. Första gången han fick en uppgift som avvek från den vanliga var i "High Sierrra", som så småningom följdes av "Malteserfalken" och "Casablanca".
Under sina lugna perioder går herrskapet Bogart - de har varit gifta sedan 1938 - mycket bra ihop. En god del av sin framgång kan han tacka sin fru för och han vet det också. När de grälar rör det sig nästan alltid om politiska ting ty båda har en bestämd och sinsemellan oförenlig politisk uppfattning, men uppträdet kan också ha sin grund i vilken bagatellartad företeelse som helst, t. ex. general MacArthurs hattar, som Humphrey avskyr. Det är säkert sant att det stundom förekommer atletiska övningar i det Bogartska äktenskapet och man vet att Humphrey på deras femte bröllopsdag presentade sin fru med en brödkavel - handskuren!.
Mayo Bogart är född Methot och var på sin tid en känd skådespelerska som vann stor berömmelse som moatjé åt den berömde revykungen George M. Cohan. Humphrey Bogart har varit gift förut - en gång med Helen Menken, som var hans fru under en händelserik månad 1926 och en gång med Mary Philips, en känd Broadwayaktris som han äktade 1928 och höll ihop med i nio år. Att hans nuvarande äktenskap trots allt är lyckligt anses bero på att de båda makarna har många gemensamma intressen. Båda har små pretantioner på tillvaron och tycker om enkla och okomplicerade nöjen. All ledig tid brukar de tillbringa ombord på sin 30-fots båt "Sluggy".
När Humphrey Bogart arbetar, är hans vanor vanligtvis regelbundna. Han stiger upp tidigt och åker till studion i bil där han arbetar utan att förtröttas till lunchdags då han far till Lakeside Country Club. Där har man dukat fram hans lunch som alltid består av samma saker: ett par, tre drinkar (Martinis), en eller två flaskor öl, två stekta ägg och en kopp kaffe. När han är i New York, undviker han att visa sig på de modäna lokalerna och frekventerar antingen Bleecks Artists and Writers eller Tim Costellos bar på Tredje Avenyn, båda enkla och gemytliga ställen som mest besöks av tidningsmän.
Jack Warner kommer förmodligen att göra allt för att förmå Humphrey Bogart att förnya sitt kontrakt när det löper ut och lika troligt är att Bogart kommer att vägra skriva på. Han och Mayo har sparat en del slantar med åren. "Om fem år ska vi dra oss tillbaka och leva som sjörövare", säger Mayo och hennes man brukar tillägga: "Det beror på om Pappa får behålla sitt hår och sina tänder så länge".
----------------------------------------------------------------------------------------------
FILMJOURNALEN ¤ 1944.
FAKTA------------------------------------------------------------------------------------
Under inspelningen av filmen: Att ha och inte ha 1944, mötte Bogart sin nya hustru Lauren Bacall. Paret gifte sig 1945. Bogart begärde då skilsmässa av sin tidigare hustru, Mayo Methot (1904-1951). Den 14 januari 1957 avled Humphrey Bogart i matstrupscancer. Lauren Bacall var född 1924 och avled 2014.
Roger--------------------------------------
Kommentarer
Trackback
