Beppe Wolgers, om sitt stammande

 
Beppe Wolgers stammade från 9-10-årsåldern till omkring 30:
    - Värst var det i skolan. Det hände att jag i bland räckte upp handen för att få svara på en fråga och sedan när jag väl stod upp och visste svaret kunde jag inte uttala det utan stod där tyst... Och så det att bli hånad. Jag tror stamningen som lyteskomik har sin grund i människors eviga skräck, förvåning och undran inför det avvikande. Och som barn var jag så att säga en perfekt kombination därvidlag, jag var både tjock och stammade, något av en "pärla" för de andra, de normala, någon sorts neger i samhället.
 
    - Hur har du övervunnit stamningen?
    - Det kan jag egentligen inte svara på. När jag var 11-12-år gick jag till en talpedagog som gjorde det ännu värre. Han sökte lära mig andningsteknik och så vidare men gjorde det på ett sätt som bara ökade min osäkerhet. Att jag kom över det... ja om jag skulle gissa så var det väl delvis det att jag mötte en del andra stammare, vi kunde sitta ett gäng stammare tillsammans och tala ut om det här och skämta om det. I det ögonblicket man kan börka skämta om det och öppet tala om olika stamningserfarenheter så var ett slags tabu raserat, det var att man inte jämt behövde skämmas ögonen ur sig.
 
    - Men nu när du är en offentlig person och när du framträder i radio och TV, innebär inte det en utomordentligt svår stress?
    - I början var det svårt, ja rätt fruktansvärt, men det gick någotsånär. Och att det överhuvud gick har väl gjort sitt till att jag inte längre har lika stor fruktan för att bli hånad. Jag har fortfarande kvar vissa talsvårigheter, ja överhuvud är mitt tal dåligt. Men allt det där gör inte så mycket bara man får vara lycklig, glad.
    - Hakar det aldrig upp sig numera?
    - Jo, det händer ibland att man får göra omtagningar på grund av att stamningen tar sig andra uttryck, som tvekan, egendomlig andning eller oklart tal, såtillvida att jag söker finna en annan väga att tala, så att själva meningen blir oklar. Och jag har en massa hyss för mig som ibland gör det hela obegripligt, en massa onödiga småord som liksom täcker in det man inte kan men vill säga. Och sedan har jag dessa konstpauser eller smackanden inför ord jag tänker använda men anar att jag kommer att stamma på, för att på det sättet få tid att byta ord.
 
    - Möter man inte också människor som har förståelse för ett handikapp som stamning?
    - Jo, många förtstår och accepterar, har en smula insikt om vad ett handikapp är. Men de flesta torde vara enormt okunniga. Och sedan har vi den där med att särskilt äldre människor ofta blir väldigt snälla eller snarare överseende. Men ett snällt överseende är ungefär lika hemskt som en elakhet tycker jag. Jag tänker på de handikappade vi såg i TV som ett exempel, att de alltid möter folk som visar en sorts snällhet mot dem som är nedlåtande, helt enkelt förödmjukande. På tal om stamning så kan det också vara så att lyssnaren som inte stammar tycker att det är mycket pinsammare än stammaren själv. Och när den som stammar upptäcker att andra tycker det är plågsamt, ja då är det förkylt, då är det botten, då går det aldrig.
 
VI ¤ Den 7 juni 1969.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0