Roger Lindqvist

I nära på alla länder (med undantag för Sverige) så hyllar man sin egen kultur. Man är på många sätt sina egna PR-ambassadörer, precis på samma sätt som när svensken hyllar sitt kära hockeylag. Detta att vara euforisk när ens lag vinner, det är mycket väl accepterat Men icke någon eufori värd namnet när man kommer in på sitt eget land. Det verkar som om vi skäms och tycker det är något fult och skamligt, att älska och värna om sitt fosterland. Oj, ordet fosterland väcker kanske anstöt hos djupt känsliga personer. Till och med att man känner sig en smula kränkt? Hur har det då kommit att bli så här? Jag skulle vilja säga; efter lång och varaktig söndring. Det finns även hjärntvätt med i spelet.

 

SVT:s utrikeskorrespondent, Kristina Kappelin, sa så här i sitt program där hon gjorde ett porträtt av påven: - Religion är ett mycket känsligt ämne förr oss i Sverige.

 

Håller med! Bevisen är många. Ni som följt med i de olika turerna, vet att det under en period var tabu att ha examen i våra kyrkor. När man sedan lättade på förlåten (ett politsikt beslut) och gav tillstånd att ha avslutningarna där, så kom nästa bannbulla: - Prästerna får inte nämna namnet GUD! 

 

Religiösa symboler får eller inte användas. Rätt så komiskt, när man betänker att många av de utlandsfödda kvinnliga eleverna, bär slöjan som ett tecken på sin religiösa tro. Då är ju lagen uddlös, kan man tycka.

 

Såja, detta var en liten undran över sakers tillstånd i det land som kallas Sverige. Törs man säga "mitt Sverige?" Nä, tänkte väl det.

 

Go´natt!

 

Roger.