Roger Lindqvist

 

Min pappas kusin, Gösta Eriksson, var sedan unga år en duktig pianist och dragspelare. 1952 när han var 21 år åkte han till Stockholm för att söka in vid Musikaliska akademien. Efter utbildningen så var han medlem i olika band i Stockholm. Ett av de mer kända var Seymour Österwalls orkester. 1958 gjorde Seymours en norrlands turné, som gick till Göstas hemtrakter. På festplatsen Öholma, belägen vid piteälven spelade Gösta och hans kolleger.

 

När Seymour sedan valde att lägga ner bandet, så fick Gösta anbud av Arne Bills orkester. Sedan blev han pianist i sångaren Chris Danes grupp. I den konstellationen så besökte man Öholma i Piteå 1961. Som många andra av den tidens musiker, som låg ute på långa turnéer och engagemang långt från hemmet, så blev alkoholen ständigt närvarande. Så även för Gösta. Omkring 1965 så valde han att förändra sitt liv och leverne. Han kom till tro och hans religiösa hemvist blev Pingströrelsen.

 

Nåt år före sin bortgång, så skev jag en artikel om honom. Han blev glad över uppmärksamheten, och ville så gärna att jag skulle skicka Piteå-Tidningen där artikeln fanns. Gösta hade då blivit förlamad i ena armen efter en stroke. Detta medföede vissa komplikationer för hans musikaliska utövande. - Det gör egentligen ingenting, sa han. Har man bara en duktig gitarrist vid sin sida så går det ganska bra.

 

Gösta Eriksson, föddes i Svedjan i Hortlax. Hans far Ernst, var en bror till min farmor Hanna. Således så var min far Göstas kusin. Han brukade komma hem varje sommar. Då brukade han och min pappa träffas. Själv så mötte jag aldrig Gösta öga mot öga, tyvärr, Gösta vilar i dag på Hortlax kyrkogård. En musikant har kommit hem, för att stanna.