Roger Lindqvist

Den röda skålen med julknäck

 

Hemma i mitt föräldrahem fanns varje jul en röd skål som mamma brukade ställa fram på vardagsrumsbordet. Där satte hon en del av den hemmagjorda julknäcken som var tradition varje julhelg. När knäcken var klar satte hon dem på en stor blå bricka, som hon sedan förvarade på ett speciellt ställe. Varför mamma satte den på "ett speciellt ställe" berodde till stor del på att hennes knäck-älskande lille son hade för vana att i tid och otid mumsa i sig den åtråvärda sötsaken.

 

Det hände ibland att man hörde mammas förtvivlade rop: Roger, har du varit framme nu igen? Fortsätter du så här, så är ju knäcken slut innan julafton.

 

Det fanns en annan grej som jag också var förtjust i: pepparkaksdeg! När mamma hade gjort degen klar så satte hon den gröna skålen i skafferiets nedersta hylla. I ett obevakat ögonblick öppnade jag skafferidörren och likt en grävskopa tog jag handen full med deg. För att inte lämna några spår, så försökte jag att "platta till" så gott som det nu bara gick. Men se det gick inte alls. Trots att jag hade gjort mitt yttersta för att utplåna mina spår, så kunde mamma se mina små fingrar i hennes pepparkaksdeg.

 

Man säger att synden straffar sig själv. Det stämde bra in på mitt tjuvaktiga beteende. Jag fick nämligen ont i magen. Och medan jag låg och vred mig i magplågor bedyrade jag på heder och samvete att jag ALDRIG mer skulle tjuva en enda knäck eller gräva djupa hål i den gröna skålen med deg. Tyvärr, så var jag en vanetjuv. Så fort magen blev bättre så fortsatte jag min brottsliga gärning.

 

Tur är väl ändå, att jag hade en älskvärd mamma som förlät mig gång på gång. Där kunde historien vara slut, men icke! Min mor gjorde även en radiokaka varje jul. Den var så god, att jag hade kunnat göra vad som helst för att smaka en bit. Naturligtvis blev det inte bara en bit - det blev flera stora bitar. Samtidigt! Ett glas kall mjölk och 2-3 bitar av radiokakan och lyckan var gjord. Jag var i det stora hela ett riktigt fikamonster. Stackars lilla mamma. Men oj, vilka fina minnen både du och pappa gav mig under mina barndomsjular. Jag hoppas att ni läser detta, nu när ni sitter uppe hos änglarna. Älskar er båda!

 

Roger, fikamonstret.