Roger Lindqvist

 

Under det gyllene 1970-talet som var dansbandens årtionde, fanns 800 heltidsarbetande band som åkte omkring i landet och spelade upp till dans. I slutet av 90-talet hade siffran krympt till 500. Då ska man komma ihåg att det även fanns dansband som inte levde på sin musik, utan hade det som en bisyssla. På bilden ovan, ses Dannys från Perstorp i Helsingborg, som får stå som symbol för sina kolleger inom den här branschen.

 

Den som trodde att vi dansmusiker endast jobbade fyra timmar i strålkastarljus och med glittrande scenkostymer, har fått det hela om bakfoten. Det var många timmars jobb innan vi ens hade nått fram till den där parken eller det där Folkets hus där vi skulle bjuda publiken på dansmusik mellan kl 21.00-01.00 ibland ännu längre. Många av oss hade civila jobb på sidan om, och hade jobbat under veckan för att sedan åka iväg många långa mil till respektive spelställe.

 

Då tänker kanske nån: Ja, men du valde det ju själv? Jovisst! Vet du varför? Jo, det fanns och finns en sann kärlek till det här livet, som är svårt att förklara för den som inte provat på det. Kärleken till musiken. Efter kvällens sista dans, skulle vi plocka ihop prylarna som för många av oss inte rymdes i ett släpvagn. Istället blev det stora bussar med rymliga utrymmen. Det var bara att spotta i nävarna och lyfta, bära och lyfta igen och så vidare. Kolla på bilden en gång till. Ungefär så där såg det ut.

 

Dannys bildades 1971 och gjorde sin sista spelning 2011. Under sin karriär sålde man 250 000 skivor. Alla vi som spelade upp till dans i varje buske, var musikbranschens grovjobbare. Å, tänk att det är jag uppriktigt stolt över. Och stoltheten vill jag dela med alla mina kolleger därute i landet.

 

Roger Lindqvist