Roger Lindqvist

En orkesterbuss på väg till himlen, fullastad med minnen

På väg till orkesterbussarnas egen himmel.

 

Det var en smått sorglig syn som mötte mig en sommardag 1981. På en ensam soptipp, på en plats ovanför Älvsbyn i Norrbotten stod vår en gång så fina buss alldeles naken. Borta var orkesternamnet som en gång fanns på bussens båda långsidor, borta var motor och strålkastare. Det var med andra ord som ett skal stod och stirrade ut i evigheten, på väg till orkesterbussarnas egen himmel.

 

Hur många timmar vi spenderade i bussen på väg till och från olika spelställen är oräkneliga. Men skoj hade vi. Den var inredd med sängar och fåtöljer vi hade till och med gardiner i fönstren. Fina minnen att ta med sig den dagen man sitter på hemmet. Då ser scenariot kanske ut så här:

 

Vårdbiträdet: - Jaså, jag har hört att farbror Lindqvist har varit speleman?

 

Jag: - Vad säger du flicka... jag hör inte...

 

Vårdbiträdet: - JO, JAG SÄGER ATT FARBROR LINDQVIST HAR VARIT SPELEMAN

 

Jag: - Det har jag inget minne av...

 

Vårdbiträdet: - Det säger i alla fall hustrun och sönerna

 

Jag: - Jaha, dom säger det. Det var tråkigt.

 

Vårdbiträdet: - Jag ser och hör att farbror är trött. Nu är det dags att säga go´natt!

 

Jag: - Vad var det jag spelade?

 

Vårdbiträdet: - Enligt uppgift så var det trummor

 

Jag: - Det tror jag inte alls, det låter så högt

 

Vårdbiträdet: - Go´natt sov så gott!

 

Jag: - Tror du ja...

 

---------------------------------------------

 

Roger Lindqvist - 2020-01-22