Livet
Har man en gång löst biljett
finns ingen väg tillbaka
Roger Lindqvist
Tysta ord
för dina ord är tysta
Du hör mig inte, men du ser,
och reflekterar
Du använder dina känsliga
vackra händer i din konversation
Jag försöker tala så tydligt
som jag bara kan, medan
dina ögon följer mina
läppars rörelse
Ditt språk är inte mitt språk,
men vi gör oss ändå förstådda
Du lever i en tyst värld,
en värld som jag inte delar
Jag som är van vid ljud,
kan inte alls föreställa mig
denna eviga tystnad
Men du klagar aldrig,
du är ändå glad och uppsluppen
i din natur
Jag tycker om dig, för ditt sätt
att hantera den situation
som du finns i för jämnan
Ja, jag känner en stark
kärlek till din person
Må du alltid få vara den du är,
i denna dag och i all evighet
ROGER LINDQVIST
ENSAM
Det går så mycket bättre, när man är två
Men just i den här stunden
är det inte så
Sängen där du brukar ligga, är urgröpt
och tom
Du fattas mig så djupt och innerligt,
att vetskapen om detta gräver ett hål
i mitt hjärta
Doften av din parfym, virvlar runt i rummet
Och klockans enformiga slag, har blivit
min värsta fiende
I en sjukhussäng, i ett sterilt rum
ligger du ovetande, om den
dramatik som ditt onda orsakat
Jag håller din livlösa hand,
och hoppas att det riktiga livet
snart skall återvända
Jag ber om ett samtal, med en
läkare i vit rock,
jag kanske inbillar mig,
men hennes ögon ser så ledsna ut
Tänk om hon säger det där orden,
de ord som jag för allt i världen
inte vill höra
Med sin mun formar hon "Livshotande",
Jag både hör men ändå inte
Snälla, säg att det är en dröm,
en mardröm som jag snart
skall vakna upp ur
Sakta går jag därifrån,
ut ur rummet med det stora
skrivbordet,
in till dig, och dina livlösa händer
På ditt sängbord står två foton
det är barnbarnen som blickar
ned på sin farmor
Önskar du kunde se dem
just här och nu
Önskar att du kunde le
åt dem, precis som jag
vet att du skulle gjort, om du
varit i ditt vakna vanliga tillstånd
I bilen hem förstärks den
bistra tomhetskänslan
Vad ska jag hem till?
Du är ju inte där
Varenda andetag jag gör,
hoppas jag på ett under
tills dess, denna fruktansvärda
väntan
I en kylslagen decembermorgon
återvänder du till livet
Ingen är gladare än jag,
naturligtvis barnen också
Vid nästa besök, är dina
händer inte livlösa längre
Dom är varma av det blod
som pulserar i din kropp
Undret som jag hoppades på
har äntligen inträffat
Och som kronan på denna
glädjefulla dag, mår du
bättre än på mycket länge
Efter några dagar är du återigen
hemma
Huset ändrar helt plötsligt karaktär
Klockslagen tycks mig genast
betydligt humanare
Vårt hem är äntligen ett
riktigt hem, för att DU finns där
Roger Lindqvist
Innehållet i den här dikten, baserar sig på när Elisabeth
insjuknade i svininfluensa 2009. Under fyra veckor
kämpade hon mot sin dubbelsidiga lunginflammation.
En vecka låg hon med respirator.
----------------------------------------------------------------------
I naturens närhet
som vi tillsammans följde solens gång
över aftonhimlen, på sin jakt efter vila,
någonstans i solnedgångens land.
Dess guld lika skimmer la sig som en
tunn matta, över det vida havet,
följande de skvalpande vågornas
pulserande rytm.
I naturens närhet, föddes de varma ord
som grep tag i din själ,
och som låste upp ditt frusna hjärta.
Befriad, rörd och glad, gick vi båda
så småningom därifrån.
En ny dag var kommen, med nytt
hopp, och nya fantastiska möjligheter.
----------------------------------------------------
Roger Lindqvist
- I den sista aftonens skymning -
En mörk afton, i en sista tårfylld skymning
kom döden på oanmält besök.
Den bankade tungt på dörren,
angelägen om att få komma in.
Ganska så omgående gick den
till anfall.
Det fanns inga förmildrande
omständigheter, trots att
du kämpade emot,
så gott du bara kunde.
Mot döden har vi inget skydd,
den kommer och går,
precis som den själv tycker.
Du förlorade kampen,
nöjd skred den sedan sakta iväg.
Den fortsätter sin vandring
på jorden.
Ständigt på nya uppdrag,
nya människosjälar
att inhämta.
Döden är ingen resonabel
person, det har den heller
aldrig varit.
Och kommer aldrig någonsin
att bli.
------------------------------------
Roger Lindqvist
När en pappa gått bort...
Det var en onsdag, den 7 januari 1970. Jag hade nyss vaknat och låg i mitt rum. Därnere i köket hörde jag min pappa prata i telefon. Min mamma var även hon uppe på vindsvåningen, hon bäddade sängen i sitt och pappas sovrum. Då plötsligt hör jag det välbekanta stegen komma uppför trappen. Det var min pappa. Hans röst verkade så grå och ledsen. Ju närmare han kom, desto bättre hörde jag det han sa. Men det som kom ut ur hans mun var en enda stor gråt, när jag hörde honom berätta detta för min mamma:
- Mamma är död! Jag fick veta via telefonen alldeles nyss.
Så grät han. Jag som aldrig i hela mitt liv sett min farsa gråta. Men han var så ledsen. Uppriktigt ledsen. Farmor var vid sin bortgång 82 år gammal. Precis som min far också skulle bli när han somnade den där lördagskvällen den 4 juni 2005. Farmor var visserligen både gammal och sjuk, men det var nåt som försvann, nåt som alltid funnits. Och pappas tomhet kändes extra svår just i det ögonblicket som han fick vetskap om händelsen. Jag minns att det även var så när farfar gick bort. Pappa och hans andra syskon sörjde, de sörjde en gammal man, men han lämnade efter sig sådan skarpa avtryck, så att tomheten blev påtaglig.
Alla sörjer vi. Alla känner det där hemska tomma hålet i magen. Så gjorde jag när pappa försvann. Och det dröjde åtskilliga månader innan allt började återigen falla på plats. Igår kom Andreas förbi. Han ville berätta att han tyckte om oss. Det brukar han säga ibland, men igår låg det extra tyngd bakom orden. Och jag hörde att han tänkt en hel del på just detta.
En gång, jag vet inte alls när, kommer troligtvis även han att uppleva samma sak, som jag gjorde med min pappa. Och då är det så fruktansvärt viktigt att man hunnit säga just de där viktiga orden: Jag tycker om dig!
På min promenad igår, cirkulerade en massa tankar i mitt huvud. Upprinnelsen var när jag hörde ljudet av kyrkklockorna uppe i byn. De har sin speciella sorts klang, ett ljud som jag är välbekant med sedan min barndom. Och trots att det snurrade ganska ledsna tankar, så är jag ändå glad att de kom på besök. Några ord fastnade i mitt huvud, och dom finns fortfarande kvar därinne.
Idag
Idag lyser himlen svart,
inget ljus slipper igenom,
inte ens de starkaste
och mest livskraftiga av
solens strålar.
Tankarna flyr,
långt bortom liv,
långt bortom död.
Var finns du nu?
Vart har du tagit vägen?
Jag kan bara gissa,
jag kan endast fundera.
Men jag hoppas,
att där du finns,
skall också jag finnas
en dag.
ROGER LINDQVIST.
Samma sorts tema återspeglas i några andra dikter som jag gjort under årens lopp. De s k tunga texterna, har varvats med de lite mer ytliga och komiska. Det beror på i vilken sinnesstämning man befinner sig i för tillfället. Här kommer några smakprov, som även ligger ute sedan tidigare på bloggen.
Med hjärtat fyllt av saknad
I dag är just den dagen när saknaden
efter dig känns som allra mest.
Denna dag är också den dag
när tomheten lägger sig
som ett tungt kallt täcke
och hela alltet genomsyras i en
frostig klagan.
Innan sommaren slagit ut
i full blom,
strax innan fåglarna byggt
färdigt sina reden
gav du dig iväg, på den längsta
resa du någonsin gjort.
Som en båt som lämnar
sin trygga hamn,
i uppbrottets sena timme,
åkte du iväg en sista gång.
Just i dag står jag och tittar på den sten,
där ditt namn finns inristat,
alltmedan solen leker i gräset.
Långt därborta, hör jag glada barnaskratt,
i den ljumma försommarkvällen.
Men här står jag, med mitt hjärta
fyllt av saknad.
ROGER LINDQVIST.
Saknad
När saknaden brinner
i ens inre,
och tomheten känns så hård
och brutal,
som vore den ett hungrigt rovdjur,
som hugger, sliter och drar.
Då sinnet ibland
fördunklas,
känns djupt i själen
gör ont och tär,
när hjärtat vill sluta
pulsera,
som om endast ett svart hål
funnits där.
Men det ska komma
andra sorts dagar,
när molnen på himlen
ej längre finns,
då saknaden flytt
från ens inre,
och bara de ljusa minnena
endast man minns.
ROGER LINDQVIST.
Gråt inte pappa
Gråt inte pappa, se på mig
vad som än nu händer
finns jag här hos dig.
Jag håller din hand i min,
när natten faller på,
precis som du en gång gjorde,
när vi barn var små.
Livet är så flyktigt,
det går så fort,
tänk så mycket saker
man borde sagt och gjort.
Minnen från barndomen
smyger sig på,
de gör det ganska ofta,
då och då.
Men en sak lilla pappa,
inför ditt livs sista färd,
är en uppriktig önskan,
att vi en gång,
skall mötas i en bättre värld.
ROGER LINDQVIST.
Alla dikter, utom den första, har varit publicerade i Piteå-Tidningen. /Roger.
Havets sång
Idag på hemväg från Piteå, körde vi vägen förbi Pitsund och Pite havsbad. Men innan vi hunnit så långt, så gjorde vi ett besök på Gläntan. Jag och Elisabeth gick ut på stranden, för att få en glimt av havet. En bra bit innan vi nådde målet, kunde vi inte undgå ljudet av de pulserande havsvågorna. Det brusande ljudet, har en avstressande inverkan, åtminstone på mig. Det blev en stund i fridfullhet. Vattnets rytm blev ett med hjärtslagen. I samma stund flög ett fågelstreck över himlen. Orden gör ingen som helst rättvisa åt en sådan upplevelse. Men jag försöker ändå...
Naturens egen tavla försökte jag mig på att avbilda på detta sätt, sett genom kameraögat:
I somras sprang här lekande stojande barn...
...men nu när novembermörkret sänkt sig lyser stranden tom och öde...
...ett fågelsträck syns på den kyliga himlen, kanske på väg till varmare
länder...
...på den ödelagda stranden står den här Lindqvistar´n från Hortlax i sin
ensamhet...Himlens ljus återspeglas i mina glasögon...där jag avnjuter
naturens skådespel...
...bakom min rygg så ses denna syn, Gläntan till vänster, fullmånen
till höger...
...Landstingets f d anläggning Gläntan i sin helhet, sedd från stranden.
------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Som avslutning på detta inlägg, bjuder jag på en dikt jag skrev 2007.
Publicerad i PT den 28 augusti samma år.
EN VANLIG DAG
I dag såg jag havet
En alldeles vanlig dag i mitt liv
Allt var lagt i tystnad,
förutom vågornas lugnt
pulserande rytm, mot de
urgröpta stenar som kanske fanns här,
redan i tidens första morgon.
Blicken sökte sig långt ditut,
där den blå skyn
så magnifikt och stilfullt
smälte samman med vattnet.
Inga moln syntes på min himmel.
Denna helt vanliga dag i mitt liv.
----ROGER LINDQVIST--------------
Go´natt i all hast...
Go´natt i all hast
nu blir här äntligen
lite vila och lite rast
Och om ingenting annat kommer på
träffas vi väl också i morgon
runt klockan två
Då blir det även kaffe
och en liten kaka
oj, så gott det kommer
att smaka
Go´natt!
---------------------------------
Roger Lindqvist
Nu säger jag go´natt...
så här sitter jag allena vid data-ratten.
Men stopp å belägg, Sessan ligger redan och sover,
på min nytvättade svarta pullover.
Så godnatt på er alla, även till söta Charlotte Kalla!
--------------------
Roger.
Döm mig inte
Du tror att du känner mig
men det gör du inte.
Du ser inte vad som finns
i mitt hjärtas innersta.
Det är en väl förborgad
och skyddad hemlighet.
Du dömer mig till det yttre,
men känner inte det inre,
hur kan du då veta vem jag är?
------------------------------------
Roger Lindqvist.
En dikt som publicerades i Piteå-Tidningen den 6 juni 1990. Jag hade skrivit några år. Men var lite osäker om formerna i det jag skrev. Hade mycket respekt för vad andra skulle tro och tänka. Därför så underteckande jag endast med mitt förnamn. Allteftersom åren gick, och jag blev varm i kläderna, så hittade jag formerna allt tydligare. För som ni vet - vi är ju alla barn i början. Att skriva gjorde mig varm i själen. Det är ett av mitt livs allra största AHA-upplevelser. Jag hade även funderingar på att måla, men som sagt skrivandet var för mig den rätta formen. Jag hade m.a.o. hittat hem! Tankarna om målandet har jag absolut inte gett upp, det är bara så att just nu så vilar målarlusten, men vi får se senare längre in i framtiden. Finge jag välja, så skulle jag både spela, (jazz), skriva, måla och fotografera. Men som sagt, det står skrivet in i framtiden hur det hela kommer att bli.
Roger.
"Ett fånigt litet TACK"
som aldrig någonsin förut sagts på denna jord.
Men det blev inte så mycket
som ett endaste smack,
Det hela inskränkte sig i stället,
till ett fånigt litet TACK!
--------------------------------
Roger Lindqvist.
¤ BARNSOLDAT ¤
Han var knappt en tvärhand hög,
ett barn som satts att försvara
sitt lands förljugna regim.
I hans ögon lyste inte längre
glädje och lekfullhet.
Hans barndom hade sedan länge tagits
ifrån honom.
Hatet hade istället blivit hans drivkraft.
Leken hade förbytts mot allvar,
i en kamp som var omöjlig att vinna.
En morgon, i gryningen, återfanns
hans illa tilltygade unga kropp,
på ett väldigt risfält.
De tomma patronhylsorna,
talade sitt tydliga sorgliga språk.
Barnsoldaten var död.
Hans uppdrag var till fullo
slutfört.
Men till vilket pris?
---------------------------------------------
ROGER LINDQVIST.
Han var knappt en tvärhand hög, ett barn som
satts att försvara sitt lands förljugna regim.
------------------------------------------------------
Ett inre djup...
både lodräta som vågräta.
Ja, ibland kan jag förnimma
en stark känsla lika gigantisk
i sin utformning, som både
universum, och som den allra största ocean.
För vad vi alla en gång föddes till -
var förmågan att använda oss av
våra inre djup.
Men inte alla nyttjar dem...
Att använda sina "inre resurser"
är en resa, i tid och rum.
En färd genom okända världar".
------------------------------------------
Roger Lindqvist.
"Att använda sina inre resurser är en resa i tid och rum. En färd genom
okända världar".
-----------------------------------------------------------------
Bild: www.blogg.dt.se
- Minns dig -
Du var sorg och bittra tårar
Du var blå ögon och en sammetslen röst
Du var en späd blomma
med skygg blick
varma kramar och rågblont hår
Du var somrig äng
med gula smörblommor
vid dikeskanten
Du var framtid och sköna drömmar
Du var du med allt vad det innebar
----------------------------------------
Roger Lindqvist.
Sommardikt
Strålande sommardagar
när vita snälla bomullsmoln
sakta glider över den blå himlen
Ljumma vindars omfamning
i grönskande natur
Fjärilars vingliga färd,
dansande i sambatakt
par om par
över blommande smörblomsängar,
och genom gamla gärdsgårdar
Människor på huk
i grönskande rabatter,
njuter av dofter
av blå lavendel och nyutslagen ros
Katten ligger lojt i skuggan,
där den brottas med
en stridslysten humla
Så gott det är att leva,
denna leende sommardag
---------------------------------------
Roger Lindqvist.
Publicerad i Piteå-Tidningen den 1 augusti 2006.
Svenska sommar - en kärleksförklaring
En liten gul blyg blomma dansar i sin dikesren,
på min väg in i den svenska sommaren.
I den himmelska sfären, ses en svalas djärva flykt,
där den hälsar den nyanlända sommaren välkommen.
En tjock surrande humla, sätter ner sina humlefötter
med stor precision på sin utvalda landningsplats.
Sommaren är åter här, lika efterlängtad som alltid.
Det är åter dags för ljusa sommarnätter,
varma svettiga kläder, kossor i grönskande hagar.
Sandiga fötter på Piteå Havsbad samt en svalkande
glass i välbehövlig skugga.
Svenska sommar - det här är min kärleksförklaring
till dig!
------------------------------------------------------
Roger Lindqvist.
Svenska sommar - en kärleksförklaring.
----------------------------------------------------------
Bild: www.reseguiden.se
Hastigt påkommen dikt...
Stephen Hawkings åsikt om livets eventuella fortsättning efter döden är detta: "Det är sagor gjorda av människor som är rädda för mörkret"
Vad är livet?
Vad är livet,
kanske ett litet irrbloss
som hastigt blossar upp,
för att sedan skyndsamt
lägga sig ner att dö?
Eller en evig brinnande låga,
som lyser upp de nattsvartaste
av mörka ångestfyllda nätter?
------------------------------------
Roger Lindqvist.
Vad är livet - kanske blott ett irrbloss som sedan lägger sig för att dö?
---------------------------------------------------------------------------
Bild: www.wikimedia.com
Samlade dikter
Vissa texter är så pass färgade av olika åldersfaser, så dem vete katten om jag inte skall gömma undan, inmurad i väggen i Hortlax kyrka. Andra är alltför banala, sockersöta att man känner sockersmak i munnen. Andra är relativt bra, men i mina ögon finner nästan ingen text sitt förbarmande inför mina ögon. Men ett kul dokument är det i alla fall.
Samlade dikter 1985-2011.
"Lördagsdikt"
Vinterskog
Decemberkylan färgar mina kinder klarröda
jag går alldeles ensam i min vinterskog
en stund i egna tankar, en välbehövlig stund
av djup harmoni
Vid vintervägens slut, står ett ensamt rött hus
i dess fönster lyser julens spröda stjärna
Den kastar sitt diffusa sken ut över den
snö som dalat ner från himlen tidigare
under dagen
Så står jag här, mitt i det kalla vinterriket
jag tittar på klockan, den är lite över fem
Måste dra mig hemåt, till stugan som väntar
till de nära och kära
Borstar av mig snön, går in i värmen
där möts jag av de ljuvligaste matdofter
En katt kommer springande
stryker sin ena sida mot mitt ben,
tittar på mig, precis som om den vill välkomna
mig hem
Sjunker ner i soffan, mina kinder känns ännu
lite varma efter skogspromenaden
En varm kopp kaffe serveras
ett ljus tänds, dess sköra eldslåga
flämtar plötsligt till
Och i samma stund fylls mitt inre av den
djupaste tacksamhet över att få finnas
på denna lilla plätt på vår jord
För tänk så många som aldrig får gå i en
vinterskog
Ja, tänk...
---------------------------------------------------
Roger Lindqvist
Jag går i min vinterskog, alldeles allena...
-----------------------------------------------------------------------
Bild: www.lulea.se
Som en båt på okända vatten
ditt leende gav hopp och förtröstan
Din okuvliga glädje och mentala styrka
omfamnade själva livet
Din nyfikenhet
visste inga som helst gränser
Du var en varm somrig fläkt
mitt i en ibland ganska grå värld
Men så kom den ödesdigra dagen
då allt förändrades i all hast
Glimten i dina blåbärsblå ögon
fanns inte mer
Gränserna suddades ut
Du var inte längre du
Den bro som alltid funnits över de mörka vatten
bar dig inte längre
Och i ett sista desperat försök
gjorde jag allt och mer därtill
för att lotsa dig varsamt tillbaka
till den värld som du en gång tillhört
Som ett vilset skepp på okända vatten
ja, som på den största av oceaner
seglade du bort för att kanhända
söka den trygga hamn
på den plats där himmel möter hav
Du gled in i den eviga dimman
och de djupa dalarnas värld
Om jag kunnat skulle jag hämtat dig
gått genom eld och vatten
för att förskona dig från den sjukdom
som många kallar för TABU
----------------------------------------------
Roger Lindqvist.
- Väderstrul -
jag ligger här på rygg
tittar på min TV
och jag blir inte trygg
För i morgon har de lovat
ett väder grått och blött
och jag som tänkte måla
jag känner mig rätt så stött
Nog är det ganska så uselt
känner mig ledsen och arg
nu ringer jag till TV
och ryter som en varg
Låt det inte regna
i morgon snälla ni
jag önskar att ni på
meteorologen
kunde sätta lite pli
Men om ni inte gör det
så kastar jag nog ut,
TV-apparaten, nu får
det banne mig vara slut
För måla ska jag göra
om än himlen öppnar sig
nu måste jag faktiskt sova
hälsa TV-ledningen
från mig
ROGER LINDQVIST
(Publicerad den 8 november 2004 i Piteå Tidningen)
Roger Lindqvist - Dikter
- EN VANLIG DAG -
Idag såg jag havet
Denna alldeles vanliga
dag i mitt liv
Allt var lagt i tystnad
förutom vågornas lugnt
pulserande rytm
mot de uråldrigt urgröpta
stenar, som kanske fanns
här redan i tidens första
morgon
Blicken sökte sig långt ditut
där den blå skyn så magnifikt
och ytterst stilfullt
smälte samman med vattnet
Inga moln syntes på min himmel
Det var en underbart rofylld
stund
Denna helt vanliga dag
i mitt liv
Roger Lindqvist
- SÄG MIG DU DÖD,
VARFÖR GÖR DU SÅ -
Varför finns du död?
Varför gör du många
så ofattbart illa?
Du är allestädes
närvarande,
fruktad av många,
älskad av ingen
Du förgör, sår splittring
tomhet och saknad
Säg mig du död,
varför gör du så?
Alltsedan tidens begynnelde
har du vandrat på vår
jord, tätt intill vår sida
Du har våldfört dig på allt
levande, så fort du kommit åt
Livslånga relationer,
och vänskapsband, har du
med din blotta närvaro
trasat sönder
Du har med ett hånfullt leende
skapat kaos, ångest och tårar
Du är iskallt beräknande,
beslutsam och nonchalant
obeveklig
Säg mig du död,
varför gör du så?
Din kalla dödskugga omsveper
oss alla, ingen har någonsin
funnit nåd inför dina ögon
Du obarmhärtiga, oåterkalleliga,
grymma fasansfulla onda död
Säg mig du död,
varför gör du så?
Roger Lindqvist
- EN TRASIG FARBROR -
Det ligger en trasig farbror på
gräset i vår park. Han dricker sig
redlöst berusad ur en flaska som
gör honom stor och väldigt stark.
Nyss så spydde han i rabatten,
alldeles strax här bredvid. Och fastän
han ropade; "Nu dör jag!" så verkar
ingen ta sig tid.
Som barn så var han kanske sina
föräldrars lilla ljus. Han var väl
som alla andra, tyckte om skoj
och mycket bus.
Kanske att han även drömde
om en framtid med fru och många
barn, men allt gick om intet
när han fastnade i frestelsens garn.
Istället för att leva som de allra
flesta gör, dricker han sig så
berusad att han när som helst
kanske går och dör.
Ingen verkar bry sig om hans
situation, endast några konstaplar
på stadens polisstation.
Den dag han läggs till vila, gråter
ingen på hans grav. När han i all
ensamhet seglar bort, på ensam-
hetens mörka hav.
Roger Lindqvist
---Dikterna publicerade i Piteå Tidningen den: 28 augusti 2007, 24 juni 2009 och 27 juni 2009.
- En inaktuell dikt om Per Nuder -
- En man som heter Nuder -
Det finns en man som heter Nuder
och styr vårt lands finans
En dag fanns han mitt ibland oss
som sprungen ur ingenstans
Än talar han om köttberg
ja, han talar om ditt och datt
Men det enda karl´n kan åstadkomma
är att smyghöja våran skatt
Han chef den store Göran
säger ibland en aning tyst
det vore kanske bättre
om Nuder inte sa ett knyst
Men säg vad ska han göra,
Göran suckar tungt
Tänk om Nuder på mig ville lyssna
då skulle allting bli så lugnt
Nä, förr så var det bättre
då sköttes med omsorg varje peng
av en riktig kunnig mästare
Gunnar Emanuel Sträng
ROGER LINDQVIST
Publicerad i Piteå Tidningen den 14 juni 2006
Nuder, Den store Göran och Gunnar Emanuel Sträng.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
- Minns mig -
när inget annat återstår
Minns mig då
när våren kommer
efter en kall vinter
Minns mig
när fåglarna bygger bo
högt upp i sina träd
Minns mig
en varm ljuvlig sommarkväll
nere vid stranden
vid sjöns spegelblanka
vatten
Minns mig
när ängens alla blommor
står i all sin prakt
Minns mig även
när regnet slår mot
fönsterrutorna
Minns mig
en molnfri högsommardag
när humlorna hörs surra
Minns mig när
hösten anlänt
och de vissnande löven
dalar så sakta till marken
Minns mig när
flyttfåglarna flyger
till varmare länder
Minns mig när
den första snön
lägger sig som ett vitt
täcke på marken
Minns mig
när du känner hoppet gro
om en ny vän
Minns mig med ett leende
Roger Lindqvist.
"Minns mig, när flyttfåglarna flyger till varmare länder....."
----------------------------------------------------------------------------------------------------
Dikten publicerades i Piteå Tidningen den 21 maj 2004.
- Den gamla björken -
Det står en gammal björk
inte långt från vägens dikesren
Men ändå väl fördolt för människor
och bilars strålkastarsken
Trädet har mig blivit en kär gammal vän
hit återvänder ofta, om och om igen
Här fanns en gång en skola
så rödmålad och så fin
i alla de stora fönstren
hängde gardin på gardin
Barnens glada skratt fanns ständigt
häromkring
det var under de lyckliga åren
med mycket lek och mycket spring
Men skratten har nu tystnat
och finns ej längre kvar
men i trädets bark finns inristat
från de dagar som en gång var
I alla dessa år som björken stilla stått
som ett tyst ståtligt vittne, till allt som hänt,
i stort som i smått
Jag satt här många gånger
och lutade ryggen mot dess stam
björkens gröna krona gav mig ro
och svalka mitt i allt stoj och glam
I dag står jag åter och tittar här igen
ler över alla varma minnen
tillsammans med min trogne gamle vän
Roger Lindqvist
Foto: www.landstinget/sormland.se
(Dikten publicerad i Piteå Tidningen den 15 juni 2006).
Ord
Piteå Tidningen den 14 april 2008.
