Roger Lindqvist

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

¤ Att försöka beskriva Holger Löwenadler på svenska är inte lätt. Det är som om vårt futtiga svenska språk med alla dess "alltså" och "liksom" klingar fel. Det borde liksom skrivas på franska - alltså. Esprit, noblesse och elegance, det är Holger från Småland.

 

I dagarna har han haft premiär med en huvudroll i den franska komedin "Stackars Frankrike" på Maxim. I dagarna har det också varit premiär i Paris. På en Louis Malle-film där Holger har en av rollerna. Under inspelningen i Frankrike tvingades han dagen lång att prata på franska och tänka på franska. Och tänkte väl ibland att är man 69 år så är det väl dags att lägga av. Men har man bara vilat upp sig lite är det bra roligt att köra igång igen. Och pjäsen på Maxim var rolig. Och gänget han skulle spela med kände han sen Dramaten - det var ett trivsamt gäng.

 

Men premiärnervositeten finns där, nu som i tjugoårsåldern - det blir aldrig bättre. Det hjälper inte att man vill göra sitt bästa. Man kanske står där utan att kunna göra sitt allra bästa. Det går inte fram, man får ingen kontakt - och skräcken infinner sig. 

 

    - Skyll aldrig på publiken, sa en gång en stor regissör. Det finns ingen dålig publik, bara dåliga skådespelare.

Holger Löwenadler vet att det finns en, om inte dålig publik, så dock en som är "svårare". Det gäller inte minst när man spelar komedi.

    - Ja, det är svårare att spela komedi. Det kräver dubbelsyn och ett allvar. Man får inte göra sig löjlig, man ska kunna känna löjligheten. Det gäller att tala tydligt, så att inte poängerna går förlorade. Det måste också vara ett annat tempo i komedi, ett tempo som kan vara svårt att hålla.

 

TV har sina fördelar på det området. Tempot ordnas med klippning och bildväxlingar.

    - Många av dagens unga skådespelare blir bortskämda av TV och film. De tillåts vara naturliga. På scenen ska man inte vara naturlig, man ska spela naturlig. Det kan vara svårt att övertyga dem. Många vill inte ändra sig, är rädda att förlora sin personlighet.

 

Vad är det för personlighet som inte tål att spelas ut? Nå, det är bara halvtalangerna som inte vill lära sig. Vi snappar upp en replik från en ungdom vid ett bord intill. Holger Löwenadler beklagar att han aldrig kunnat lära sig stockholmssnacket inifrån. Aldrig kunnat hänga med i modeord som stenkul, häftigt. Det låter inte som ekensnack när han med sin distinkta stämma provar orden: - Det var en jättehäftig lokal det här. Det låter bara som Löwenadler. Men själv är han störthäftig.