Agent 007 - Med rätt att döda /1962
Birgit Tengroth - 1932
Carl-Gustaf Lindstedt /1960
Annalisa Ericson - 1938
Kim Novak
Tack och farväl, Johannes Brost.
Boken, Dö inte nyfiken, utkom 2014. En berättelse som inte väjer för sanningen, detta enligt Johannes Brost. Boken finns naturligtvis i min bokhylla.
Ännu en av våra folkkära skådespelare är borta. Den här gången tar vi ett sorgligt farväl av Johannes Brost, som efter en tids sjukdom har lämnat oss.
Säger man Rederiet, och Joker i samma mening, då vet de allra flesta vem man talar om. Bakom den lite småvimsige bartendern Joker, gömde sig Johannes Brost. - Det skulle bli ca tio avsnitt, sa man, men det blev 318 stycken, i tio år. Berättade Johannes Brost i en intervju. Mellan 1992 till 2002 så satt halva det svenska folket som fastklistrade framför sina TV-apparater och diggade de olika turerna på Freja, som båten hette. - Det enda som jag egentligen behövde göra, var att rufsa till håret och sätta på mig de där förskräckliga glasögonen, har Johannes sagt. - Vips, så var jag Joker!
Johannes föddes 1946. Pappa var författaren och journalisten Sven Forssell, (1914-1962), mamma var aktrisen Gudrun Brost (1910-1993). - Min far, som jag kom att träffa endast sporadiskt, gjorde en del bedrägerier, vilket gjorde att han fick polisen efter sig. Han beslutade då att ta värvning i franska Främlingslegionen. Den här historien berättade Johannes om i Stjärnorna på slottet, där han medverkade 2017. - Min mamma, Gudrun, var en stark kvinna, det var hon som blev min medelpunkt i livet, avslöjade Johannes i samma veva.
Johannes Brost, sågs både i film- och på teatertiljorna. Han fick en guldbagge för bästa manliga huvudroll i filmen Avalon, som hade premiär 2011. Förutom Stjärnorna på slottet, i januari 2017, så sågs han samma år i TV-serien Jordskott, och i populära Let´s dance i TV4.
Johannes Brosts vänskap med Rolling Stones, blev också stort och uppmärksammat. - Jag mötte Mick och grabbarna redan 1965 när dom kom till Sverige. Sen så brukade dom höra av sig varje gång dom kom på besök.
Nu på måndag så sänder SVT filmen Avalon till Johannes Brosts minne. Min uppmaning är: se den!
Johannes Brost blev 71 år gammal.
Roger Lindqvist
Hilda Borgström /1921
HILDA BORGSTRÖM (1871-1921).
Kenne Fant med hustru /1978
Birger Malmsten /1951
Hampe Faustman & Gunn Wållgren /1942
Hasse Alfredson på hal is
Hasse Alfredson roade många stockholmare i förra veckan då han försökte sig på 1000-metersslingan på Gärdet. På skridskor, alltså. Och inte vilka som helst. Det var vad som i vår ungdom kallades halvrör. Undra sedan på att han måste ge upp halvvägs runt slingan.
HÄNT I VECKAN ¤ Den 21 januari 1972
Janne Loffe Carlsson /1980
Marilyn Monroe /1953
Grynet Mollvig /1969
URSNYGG! (Får man säga så, i landet Sverige idag?)
Eller måste man be om ursäkt?
Steve McQueen /1968
Rikard Wolff död
Skådespelaren tillika sångaren, Rikard Wolff, har avlidit, efter en tids sjukdom. Han blev 59 år gammal.
Sigurd Wallén /1944
"Fy på sej gamla människan!" sjöng hela Stockholms kuplettidol Sigurd Wallén en gång - ändå är han själv nu bara 60 år och har hunnit med oförskämt mycket.
Mycket har han gjort i sin dar!
Det är väl det man närmast kan säga om Sigurd Wallén, som den 1 september fyllde 60 år. Därefter återstår det bara att fråga sig, vad han har gjort och hur han gjort det. Man sätter sig ned och funderar, varvid man upptäcker, att på den första frågan går man inte direkt bet, men man blir strax ganska vimmelkantig. Det är så mycket detta, som Sigurd Wallén har hunnit med under sex decennier.
Låt oss tänka oss honom som pojke! Hurdan kan den grabben ha varit? Det är inte säkert, att han regimässigt tog hand om den övriga grabbaskaran, men förmodligen var han en ilsken krabat, som gick sina egna vägar och då och då fick smäll på stjärten, därför att han var olydig. Alldeles säkert spelade han kula med kamraterna, ungefär som han nu spelar på Solvalla och lika säkert är, att han förlorade förfärligt många kulor, men likafullt fortsatte att spela, fortfarande på Solvalla.
När han blivit äldre kom han på en teaterskola och vad gjorde den skolan med honom? Jag tror inte, att den gjorde någonting, ty fortfarande gick Sigurd sina egna vägar. Han var receptiv, han såg egenheter hos andra människor, och han lade dem på minnet, ty något inom honom sade honom, att han skulle bli skådespelare. På de egna vägarna kom han till trakterna av Östermalmstorg och lade en aktuell typ på minnet. Med den typen i tankarna flyttade han från torgets salustånd direkt in på gamla Folkan. Det blev "Slinken" i Algot Sandbergs folklustspel 33.333, samma pjäs, som väl såg komediennen och aktrisen Tollie Zellman födas.
Med "Slinken" hade Sigurd Wallén funnit sig till rätta. Han fick sitt genombrott. Men man ska inte tro, att han fastnade i typen och jargongen, som så måmga andra har gjort. Nej, det var en sjutusan till energisk karl, Sigurd Wallén. Han fortsatte med mycket, mycket annat, och det är allt detta som gör, att man blir fullkomligt vimmelkantig, när man tänker på vad Sigurd Wallén har gjort. Det är så mycket. Häromdagen var det en ung dam, som sade ungefär så här till mig:
- Jag hörde Sigurd Wallén i radio i går. Han kan ju sjunga kupletter och visor, också!
Precis eller ungefär så sade den unga damen. Men ack du milde, vad man måtte vara ung nuförtiden och veta lite! Ja sjunga kupletter och visor det kan Sigurd Wallén, och det har han i sin dar gjort, så att ett helt Stockholm blivit förtjust. Från Söders höjder ha de visorna gått - pregnant och med dikton, som alla, utom möjligen Anna-Lisa Baude, kan avundas honom. Synd bara att han inte mera i fortsättningen velat glädja oss all med sin viskonst. Det vete katten förresten, om inte Sigurd Wallén presenterade den sista roliga visan i svenk revy, när han för en del år sedan till den begåvade Sven Helans musik i en revy sjöng "Fy på sig gamla människa´n!". Har det kommit något roligare sen dess? Knappast. och så den föredrogs. Detta var detta.
Men Sigurd Wallén har mångfrestat. Han har själv skrivit folklustspel med en verve och en dramatisk instinkt, som många kunna avundas honom. De folklustspelen har gått, ty Sigurd har känt de pappenheimare han behandlat. Han har rört sig i de miljöer, som varit honom kära, framförallt Roslagens och ingen kan säga annan än, att han där är mer än hemtam. Det är en knatigt bygd Roslagen stening, karg, småtallig, och inte tycker man, att den är särskilt gästvänlig, vän, snäll och inbjudande till kutter i det gröna. Men Sigurd har trivts med den och ur den hämtat det hjärta som även lever i torftig, stenig bygd. Därför har också denna Enköpingsgrabb, som heter Sigurd Wallén, bäst känt och förstått smålänningen Albert Engström och kongenialt återgett hans historier för ett tacksamt svenskt folk. De bägge utombys herrarna har riktigast och mest generöst givit oss famnen full av alla de stämningar, som brusar över en Kalle Schewen, när denne midsommardagens morgon ser solen gå opp över martallens topp, blandar sitt kaffe med kron och tänker på dansen med Roslagens Ros.
Men även den knatiga humor, som Roslagen egen, har blivit Sigurd Walléns. I detta sammanhang skulle jag vilja säga, att det är mycket farligt detta, när en skådespelare börjar läsa en författares verk. Ibland säger man "huh" och får knotter över hela kroppen, när man lyssnar till radion. Skådisar läsa så fel. Man tänker på gumman, som sa till Gustav III, när han skulle gå på operamaskeraden: "Ers Majestät, en fara hotar!".
Ja, faror hotar våra författare. Men Sigurd Wallén är ingen fara för Albert Engström. Han har hela Svenska Folkets fribrev att läsa honom, huru mycket han vill, ty han kan den konsten. Det är sagt att "konst" kommer av "kunna". Men det räcker inte. Sigurd Walléns uppläsningskonst kommer även av känsla. En stark och riktig känsla för det han har gett sig i lag med.
Den 25-åriga Filmjournalen borde egentligen känna sig ganska ung, när den gratulerar 60-åringen Sigurd Wallén, men det gör den inte alls, ty kan undra sa flundra om inte den gamla roslagsgäddan Sigurd Wallén i grund och botten, i hjärta och själ och sinne är minst lika ung.
FILMJOURNALEN ¤ 10 SEPTEMBER 1944
SIGURD WALLÉN f. 1884-09-01, Husbykvarn, Tierp d. 1947-03-20, Stockholm
Elof Ahrle och Birgit Rosengren /1941
Bilden här har fotografen tagit ute hos Elof Ahrle och Birgit Rosengren på Lidingön. De behövs inte några närmare förklaringar. Vi ser att man har det trevligt och rart. Lilla dotten heter Anita.
FILMJOURNALEN, 1941.
Catrin Westerlund - 1955
Hon har stått modell åt Jarl Kulle som Moder Svea och det var hennes stora chans. Dramatens föreställning av Nationalmonumentet höll på att gå om intet när Eva Dahlbeck som hade den kvinnliga huvudrollen insjuknade. Tredje-års-eleven Catrin Westerlund fick hoppa in efter två repetitioner. Hon inte bara klarade det utan gjorde det med buller och bång så det genljöd i pressen.
Catrin Westerlund är bara 20 år och har haft teatertankar sedan hon började gå. Hon är född på Söder och bör alltså haft goda förutsättningar att se Moder Sveas högsäte från de rätta höjderna. Vägen gick via barnteatern hos Elsa Olenius till Terserus teaterskola, via Riksteatern och till Dramatens elevskola. Käpprakt och utan sidoblickar så fort realexamen var avklarad blev det teater mest hela dagen.
Precis som så många andra av de ungdomar med konstnärsambitioner som bodde kring Vitabergsparken, blev hon med i det gäng som Per Anders Fogelström samlade omkring sig på Ceders kafé. Man pratade och diskuterade, det spelades och hölls föredrag, diktare och författare, skådespelare och musiker gästade dem och man hade jätteroligt medan man lärde sig ett och annat.
Catrin med maken Putte Wickman, 1959.
Catrin pryder omslaget till Motor, 1963.
Att vara VBK:are, medlem i Vitabergsklubben, är som att bära något som är etter värre än Vasatrissan, så också för Catrin som får ett speciellt skimmer i rösten när hon berättar om det. De sista åren har inte givit så många kvällar åt det gamla gänget, teater är jobb och Catrin är väl medveten om det. Sin första större uppgift fick hon i Fadren, där hon spelade Lars Hansons dotter och eftersom det blev tunréer med den föreställningen både till Danmark och Finland, så fick Catrin ut och resa, vilket är det stora äventyret hittills. Hon har varit med i en del filmer, Fartfeber, Farlig frihet, Ung sommar och En skärgårdsnatt, men kommer igen i några till. För inte så länge sedan när Teaterförbundet firade sitt 60-årsjubileum fick Catrin Westerlund ett stipendium på 500 kronor, slantar som noggrant skall sparas. Pengar från skyn skall man resa för säger hon själv förtjust.
Egentligen är Catrin Westerlund en ganska spännande typ inom teatern just nu. Hon är ingen pinu-uppa ingen ljuv smärt figur, utan ett ganska rejält litet fruntimmer. En flicka som är ganska medveten om sina södertraditioner och lätt faller in i snacket, en liten böna som gillar teater, biff och vaktparaden. Hästsvansen som envist pekar rätt ut i vädret skulle kunna sitta på vem som helst. Och ändå har hennes breda ansikte med den nästan fyrkantiga luggen och de stora blå ögonen en mycket speciell personlig charm. Det finns en bestämd blick i ögonen som berättar att Catrin vet vad hon gillar och inte gillar och när hon med ett förtjust grin berättar något extra lattjo, så kan man skymta en figur som inte alls har något emot att åka kana i Vitabergsparken.
Catrin Westerlund är en flicka som mycket väl skulle kunna representera svensk ungdom av idag, vilket betyder att hon redan kvalificerat sig som framtidshopp. Ett framtidshopp som kan klara av många roller, från Strindbergs komplicerade kvinnor till de ännu mera komplicerade billånarbrallisarna, ett framtidhopp med mycken begåvning och en sjuhelsickes energi.
----------------------------------------------------------------
FRIHET ¤ 16 februari 1955
EDVIN ADOLPHSON /1952
"... man var 7-8 år när man hörde Branting tala första gången, jag minns storstrejken, amaltheadådet kommer jag ihåg som om det skedde igår, man har sett organisations-Sverige växa ... det är ett stycke svensk historia, det är stoff som filmen inte får missa". Så talar "den svenska kvinnans mest slitstarka pin up boys", EDVIN ADOLPHSON i den här intervjun.
Alla kvinnors dröm är ett par nylonstrumpor och Edvin Adolphson. Det är faktiskt riktigt sant, för det har dom sagt i Karusellen. Herr drömpojken Adolphson själv är naturligtvis smickrad av det betyget, men det hindrar inte att han rynkar på näsan åt Karusellen. När han på tal om svensk publiksmak nämner namnet Snoddas, spottar han ut det som ett vasst fiskben, vilket råkat fastna i den adolphsonska halsen. Han är inte förbenad (vits) på flottargrabben Snoddas egen person, men han är uppriktigt skakad av svenska folkets brist på smak.
- Sverige är amatörernas och medelmåttornas förlovade land, suckar kvinnodrömmen, som i detta nådens år kan fira 40-årsjubileum som skådespelare och som nästa år passerar de sextio.
Gamle rörmokeri- och smidesverkstadsinnehavaren Gustav Adolphson i Norrköping hade nog inte tänkt sig att grabben, Edvin alltså, skulle bli skådis. Det var farsgubbens mening att pojken skulle bli "& Son" i firman. Men Edvin hade liksom lite andra vyer. Han var 17 år när han debuterade på gamla Arbetareföreningens teater i Peking. Pjäsen hette "Jorden runt" och Edvin hade elva roller. Han var bl a neger, kines, andre styrman på en engelsk båt och gammal lord av samma nationalitet. Han förbrukade varje kväll minst en låda smink och teaterns hela inneliggande lager av lösskägg. Han slog an hos publiken och steg i graderna. Men när han spelade titelrollen i August Blanches "Trumpetaren" så bra, att han blev stormpopulär och det såg ut som om Edvin skulle bli fast för teatern på allvar, då skickade farsgubben bort honom från stan. Han hamnade hos ASEA i Västerås, gick i teknisk skola på kvällarna och spelade teater när han kom åt, svarade på annonser där "ung man med fördelaktigt utseende och dramatisk talang" söktes till turnerande sällskap och snart kuskade han omkring i den svenska landsorten med Carin Swanströms sägenomspunna trupp.
Han lärde jobbet från grunden, spelade Tolstoj i väntsalen på Riksgränsens station, motade bort rallare som vid föreställningarna i matbarackerna i Porjus envisades med att sticka grova labbar över rampen för att under uppsluppna tillrop killa primadonnan på benen. Det viskades teaterfolk emellan, att en herre som hette Stiller höll på att spela in kinematografisk film ute på Lidingö och att det fanns dom vid teatern som tjänade slantar på att spela teater framför kameralinsen om dagarna. Man behövde inte lära sig repliker, man behövde inte säga ett ord, det var bara att gestikulera. Och så måste man ha frack. Frackförsedda skådespelare fick större gager.
Edvin Adolphson, i några av hans många roller...
Edvin Adolphson hörde inte till dem som anlitades av Stiller, och det gick förstås unge Edvins ära förnär. Han letade reda på en gammal frack och ställde sig i kö vid vändkorset utanför ateljén. Innanför staketet stod inspicienten och sorterade folket, frackförsedda till vänster (adelsmän), herrar utan frack till höger (bönder).
- Namnet, sa´ inspicienten.
- Adolphson, sa´ Adolphson.
- Ni är inte kallad, sa´ inspicienten, ut härifrån!
Men då mullrade en stämma i bakgrunden. - Nej, stopp, hallå där!
En mörkhårig karl mönstrade Edvin från topp till tå och fortsatte: - Den där fan ska vi ha med, han ser inte ut som en svensk!
Detta om hur Mauritz Stiller upptäckte Edvin Adolphson.
Sen vet vi ju hur det gick. Det regnade filmuppgifter över Edvin, och efter somliga svenska filmpremiärer satte publiken upp ett förvånat ansikte och sa´: - Konstig film det här, Adolphson var ju inte med!
När man träffar Edvin A. i den vitrappade villan ute i Stocksundstorp och be honom räkna efter hur många filmer han figurerat uti, då ruskar han beklagande på charmgrå tinningarna. Den kulramen är inte konstruerad som förmår inregistrera hela den imposanta högen av Edvin-filmer. Få har väl tuppat så effektfullt som hans zigenarhövding i "Singoalla", ingen har väl förmått se så dum ut som hans hottentott i "En svensk tiger", sällan har väl kvinnohjärtan prickat så febrilt som när Edvin suckade sig genom den tärde von Döbelns roll, och nog har han glatt mången filmtittare med sin himlastormande teaterdirektör i "Kungliga patrasket", sin pillemariska handelsman i "När kärleken kom till byn" eller sin hjärtevarma båtsman i "Bärande hav". Men be inte Edvin själv berätta om rollerna, han blandar ihop dem alla till en fruktansvärd röra. - Vänta nu, var det i "Ett brott" som jag var neger, eller var det i "Fröken Kyrkråtta" som jag hade bindel för pannan...?
När Edvin påpekar att Sverige är ett medelmåttornas land, så ligger det ingen självrannsakan i den repliken. Tvärtom. Edvin Adolphson tycker nog innerst inne inte att Edvin Adolphson är en förbaskat duktig karl. Han är medveten om sin position inom film och teater, han är inte vilken epa-skådis som helst. Det filmbolag, som önskar införliva honom med rollistan, få ta fan i båten. Helst ville han vara med om filmen från början, han vill ha manuskriptet i god tid och när inspelningen skall börja, har han skrivit om manuset efter sitt eget sinne. Så och så ska vi ha´t. Och när Edvin ryter i luren, då händer det att filmbolagsgubbarna bockar och tackar och ror fan i land.
Just nu vevar Nordisk Tonefilm in Hasse Hergins Hård klang uppe i Norrland. Inspelningen började den 19 mars, men då hade Adolphson läst bok synopsis och manus sedan i oktober. Han hade strukit här, lagt till ett par sidor där och justerat allt som fanns mittemellan.
- Författaren till filmmanuskriptet Hård klang kommer att känna sig mera hemma, försäkrar Edvin A. som offrat ett halvt års fritidsarbete på manuskriptets putsning.
Edvin Adolphson och Birgit Tengroth, i filmen Mans kvinna, 1947.
Han gjorde likadant med Hon dansade en sommar. Flitens lampa lyste långt in på nätterna i stocksundsvillan och gluttade man in, såg man Edvin sitta där och plita med kulspetspennan. Varför gör han så? Är han klåfingrig? Vad säger han själv?
- Rena ambitionen, hävdar han. Skall jag vara med i en film, vill jag göra det mesta möjliga av rollen. Jag vill läsa underlaget för filmmanuskriptet, leva in i miljön för att så småningom kunna plocka fram den rätta karaktären ur denna miljö. I Hård klang hade mycket väsentliga drag i boken försvunnit vid överflyttningen till filmmanus. Herregud, man var 7-8 år när man hörde Branting tala första gången, jag minns storstrejken, amaltheadådet kommer jag ihåg som om det skedde i går, man har sett organisations-Sverige växa... det är ett stycke svensk historia, det är stoff som filmen inte får missa. Och när dylika färgstarka episoder klipps bort ur filmmanuskripten, då tar jag mej friheten att plocka dit dem igen!
Har man hört sicken en! Här gick man och trodde att Edvin A. var en svensk sammansättning av Clark Gable och Ronald Colman, en charmknutte som bara låg på divan om dagarna och gallrade anbuden. Och så visar det sig att han är en mycket trägen arbetare i filmen. Vår Herres senaste vingård. Ett brott - en vändpunkt i svensk filmproduktion - hade inte blivit film om inte Adolphson tjatat sönder nerverna på filmgubbarna och mobiliserat Anders Henriksson som vapendragare i kampen. Gud allena vete, när Sverige fått ljudfilm, om inte Adolphson varit. Han låg utomlands i flera år för att påskynda ljudfilmens entré på svenska biografer. Svenskt filmfolk hånskrattade. - Vem i jisse namn bryr sig om att det står en grammofon och pratar bakom duken? sa dom. Men Edvin gav sig inte. Han replikerade, att först när vi har ljudfilm kan vi se vad en skådespelare går för.
- Det är faktiskt så, säger han nu 25 år efteråt, att ljudfilmen med obarmhärtig skärpa avslöjar varje falskt tonfall som en skådespelare gör sig skyldig till. På Röda Kvarns duk blir mitt ansikte uppförstorat 150 gånger och de fel jag gör i repliken, uppförstoras också 150 gånger. Det ställer krav på skådespelaren.
Edvin Adolphson, 1948.
Under stumfilmens dagar var det inte så kinkigt med skådespeleriförmågan. Jag har själv varit med om att sticka en hattnål i rumpan på Richard Lund, när denne skulle reagera häftigt framför kameran. Jag smög mig på Lund bakifrån medan kameran gick, måttade de noga och högg till. Effekten blev strålande och Stiller ropade: "Jävla bra, jävla!" Men inte kunde man tala om skådespeleri i sammanhanget.
Edvin Adolphson, rörmokargrabben från Norrköping, som blev Svenska teaterförbundets vice ordförande, tragedör, regissör, filmkomiker, operetthjälte och den svenska kvinnans mest slitbara pin up boy, är en pratsam herre. När man väl fått honom att lägga manusbuntarna åt sidan och ställt några frågor, då kommer Edvin upp i varv och är sedan ungefär lika lätt att avbryta som en skenande bryggarbrunte. Det är för filmen hans hjärta klappar.
--------------------------------------------------------------------------
INTERVJU UR TIDNINGEN FRIHET - 1952-05-01
Edvin Adolphson f. 1893-02-25 d. 1979-10-31
