Hortlax investerar
I Hortlax har man påbörjat bygget av det nya pensionärshemmet som
skall vara färdigt nästa höst. Tillsammans med detta skall byggas en
brandstation.
I Hortlax har kommunalkamrer Helmer Wiklund lagt fram en investeringsplan för de närmaste fem åren gällande byggnadsverksamhet samt vatten och avloppsarbeten. Enligt denna bör kommunen satsa 4.827.000 kronor, vartill kommer beräknade stadsbidrag. Utanför denna plan ligger pensionärshemmet och brandstationen i Hortlax, som redan är påbörjade. Dessa båda byggnader är kostnadsberäknade fö i runt tal 400.000 kronor, av vilka 330.000 kommer på pensionärshemmet. Arbetet kommer att pågå hela vintern och beräknas vara färdigt nästa höst.
Under vintern beräknar man även kunna komma igång med gruppbebyggelse av 4 egnahem i Bergsviken. Just nu pågår ny- och ombyggnad av 22 egnahem som beräknas vara färdiga vid årsskiftet. Till detta kommer att 40-tal egnahem som byggs om med förbättringsbidrag. Byggnationen på egnahemsfronten är något bättre än under fjolåret.
Verkstad byggs i Bergsviken
På den privata sektorn är planerat en bilreparationsverkstad på industriområdet i Bergsviken. Det är inte omöjligt att denna byggnad uppförs under vintern. I den av kommunen planerade byggnadsverksamheten ligger skolpaviljongen och ombyggnaden av skolan i Bergsviken först. Detta arbete beräknas komma igång nästa sommar. Vidare har man ett starkt önskemål att få sätta igång med ålderdomshemmet i Hortlax nästa höst. Fullmäktige får vid nästa sammanträde ta upp frågan anslag till flyttning av de två kyrkstugor som står i vägen för det planerade bygget.
Den här bilden togs i samband med Piteå-Tidningens besök vid nya
centralskolan i Hortlax, som presenterades utförligt i gårdagens PT.
Den visar en klass öva sång under kantorn och folkskolläraren Gunnar
Sundéns ledning.
Många skolpaviljonger
I femårsplanen är även intaget byggen av skolpaviljonger pch renovering av de gamla skolorna i Blåsmark, Hemmingsmark, och gymnastiksal i Jävre och andra etappen av centralskolan i Hortlax samt renovering av gamla skolan i Hortlax. I Hortlax har en branddamm färdigställts i sommar och dammar kommer under femårsperioden att byggas i Jävre och Hemmingsmark.
Vatten och avlopp
Den fortsatta utbyggnaden av vatten och avlopp kommer även att kosta en hel del pengar och ge sysselsättning. VA-anläggningen i Bergsvikens egnehemsområde är nu i det närmaste färdig och först i tur är nu Pitsund där arbetet kommer igång under den allra närmaste tiden. Någon turlista för de övriga arbetena har inte lagts fram men i planen finns upptagna följande arbeten: Vattentäkt och högreservoar i Bergsviken, avloppsreningsverk i Storfors samt vatten- och avloppsanläggningar i Maran och Skatan, utföres i vinter, Svedjan, Furulund, Jävre, Höglandsnäs, Blåsmark och Hemmingsmark.
-------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 30 oktober 1958.
Bilder...
Det här vackra vädret har gjort våran katthanne lite osäker på vilken årstid vi egentligen befinner oss i. Han lommade iväg ut sent igårkväll. Var borta hela natten, inte förrän på eftermiddagen behagade han återvända hem. Samma sak föregående dag. Ute hela natten, visade sig inte förrän senare på dagen.
Jag har roat mig med att blicka tillbaka till den 7 november 2009. Då skrev jag de här raderna i bloggen:
"Vintern har anlänt, och idag har snön lagt sitt vita täcke över pitebygden".
Året därpå, den 2 november 2010 står detta antecknat:
"Dagen har bjudit på ett alldeles fantastiskt väder. Trots att vi idag skriver
den 2 november så syns ännu ingen snö".
Den 5 november såg allt annorlunda ut. Då lekte barnbarnet Norah i snön med sin pulka. Vintern var alltså kommen med besked.
Onsdagen den 9 november 2011, har vi åter mötts av det bästa av väder. Man bara måste ut för att insupa den friska luften och samtidigt ta in det fantastiska solljus som dagen bjudit på. Frågan är hur länge skall det fina vädret fortsätta? Som vanligt så har jag dagen till ära haft med mig min fotograferingsapparat, d.v.s. kameran.
Motionsspåret i dag. Sol, sol och åter sol...
Trots att jag befinner mig på samma höjd över havet som Magnus Uggla,
så visar den här bilden att den där Lindqvist, vuxit i längd något alldeles
helt fantastiskt. Som ni ser så vore jag som klippt och skuren för en plats
i Plannja Basket.
På Cedervägen i centrala byn ligger Hortlaxgården. Ett äldreboende där
min far bodde sina sista månader i livet. Även min farbror Sven bodde
här.
I den här lokalen huserade en gång Hortlax Filadelfiaförsamling.
Solen - allerstädes närvarande.
Norrbottensgårdarna, som hos oss utgör en vanlig syn, är vackert ståt-
liga med sina rödvita färger. I det här huset, på Lappnäsvägen bor min
kusin Roland med fru Ann-Kristin.
En bit in på vägen mot Höglandsnäs, ser man denna vy. Till höger i bild
sjön Avan.
Måste kolla igen...jodå, jag har tack och lov inte krympt. Samma stora
kille som för en stund sedan. Ringer Plannja när jag kommer hem. Kanske
jag tar en plats i laget redan innan nästa match?
På den här platsen, vid Kullbacken, fanns en gång Algot Holmkvists cykel-
affär och verkstad. I juli 1969 fick jag en sprillans ny cykel. Algot sålde,
pappa betalade, jag cyklade.
I detta garage hade Göran Berglund sin taxi och ambulans. När det blev
uttryckning och Göran åkte iväg med de röda ljusen blinkande, då stod
vi småkillar och tyckte det var hur läckert som helst.
På kyrkogården stod den här ljuslyktan som Norah och hennes mamma
gjort, att ställa vid gammel-farfars grav.
Efter den tragiska olyckan då en liten tjej omkommit sedan en grav-
sten vält över henne, har man i Hortlax börjat med en total översyn på
den gamla stenarna. En av de några stenar som lagts ned på marken,
är Samuel Lundgrens. Min morfars styvfar.
Ingången till det som en gång var skolans gymnastiksal. Trots att central-
skolan i Hortlax genom åren genomgått förändringar, så ser åtminstone
den här delen exakt likadan ut som när jag gick här, 1968-73. Innandömet
härbärgerar idag skolans matsal.
I gympasalen var det Sten Lindberg som bestämde. En man som visste
vad han ville, när han förklarade olika moment i gymnastikundervisningen,
var det med en officers högstämda röst. När han pekade, gjorde han det
med hela handen. Bara en sån sak...
På andra sidan vägen, mitt emot skolan, där det idag finns ett villaområde,
fanns på min tid en grusad fotbollsplan, samt en kolstybbana där jag sprang
60 meter på rekordtid.
Där den gamla prästgården en gång stod, finns idag en lekpark. Och dessa
numera döda björkar, kanhända utgjorde att vackert inslag där de stod
grönskande varje sommar.
När jag gick i tredje klass i Sörbyskolan, hade vi kyrkoherde Elof Wiklunds
hustru Annie Wiklund som vår lärarinna. Vid ett tillfälle (om jag minns rätt)
så gjorde vi i klassen ett "hembesök" i prästgården. Det var ett vitt hus
i två våningar. I prästgården var det många par som valde att gifta sig,
istället för i kyrkan.
Granne med byns ICA-butik står f.d. Café Svalan. Det var hit som min far
skickades en gång att hämta ett stort antal kokosbollar. Min farfar hade
kioskverksamhet på tomten, och anlitade alltså min far att vara hjälpreda.
När pappa så småningom kom hem, så tog farfar kartongen med god-
sakerna och räknade dem; 1,2,3,4,5,6,7,8... "JOHN! Hä sanknes nager kokos-
bållom...! Vosch vara döm då...? Översatt: John, det saknas några kokos-
bollar! Vart är dom då? Pappa var godissugen, så på hemvägen blev frest-
elsen alldeles för stor. Han stannade sparkstöttingen, och tog för sig av de
goda kokosbollarna.
Äntligen hemma. Det första jag hör och ser, är herr hackspett som med
stor frenesi jobbar på med all sin kraft...
- Hejsan, däruppe! Går det bra? Han tittar på mig mellan "hackandet"
och säger lite anfådd:
- Tja, vad tror du. Hur skulle du själv känna om du varje dag skulle
sitta uppe i en gammal telefonstolpe och hacka, hacka och hacka.
- Om du verkligen vill veta hur jag mår...? Jag HAR så in i bomben ont
i mitt huvud att jag tror det håller på att gå sönder.
- Jamen, du, jag går in och hämtar alvedon, vill du det?
- Du kan ta två brustabletter är du bussig, säger han och fortsätter
med sitt hackande.
------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Jag har roat mig med att blicka tillbaka till den 7 november 2009. Då skrev jag de här raderna i bloggen:
"Vintern har anlänt, och idag har snön lagt sitt vita täcke över pitebygden".
Året därpå, den 2 november 2010 står detta antecknat:
"Dagen har bjudit på ett alldeles fantastiskt väder. Trots att vi idag skriver
den 2 november så syns ännu ingen snö".
Den 5 november såg allt annorlunda ut. Då lekte barnbarnet Norah i snön med sin pulka. Vintern var alltså kommen med besked.
Onsdagen den 9 november 2011, har vi åter mötts av det bästa av väder. Man bara måste ut för att insupa den friska luften och samtidigt ta in det fantastiska solljus som dagen bjudit på. Frågan är hur länge skall det fina vädret fortsätta? Som vanligt så har jag dagen till ära haft med mig min fotograferingsapparat, d.v.s. kameran.
Motionsspåret i dag. Sol, sol och åter sol...
Trots att jag befinner mig på samma höjd över havet som Magnus Uggla,
så visar den här bilden att den där Lindqvist, vuxit i längd något alldeles
helt fantastiskt. Som ni ser så vore jag som klippt och skuren för en plats
i Plannja Basket.
På Cedervägen i centrala byn ligger Hortlaxgården. Ett äldreboende där
min far bodde sina sista månader i livet. Även min farbror Sven bodde
här.
I den här lokalen huserade en gång Hortlax Filadelfiaförsamling.
Solen - allerstädes närvarande.
Norrbottensgårdarna, som hos oss utgör en vanlig syn, är vackert ståt-
liga med sina rödvita färger. I det här huset, på Lappnäsvägen bor min
kusin Roland med fru Ann-Kristin.
En bit in på vägen mot Höglandsnäs, ser man denna vy. Till höger i bild
sjön Avan.
Måste kolla igen...jodå, jag har tack och lov inte krympt. Samma stora
kille som för en stund sedan. Ringer Plannja när jag kommer hem. Kanske
jag tar en plats i laget redan innan nästa match?
På den här platsen, vid Kullbacken, fanns en gång Algot Holmkvists cykel-
affär och verkstad. I juli 1969 fick jag en sprillans ny cykel. Algot sålde,
pappa betalade, jag cyklade.
I detta garage hade Göran Berglund sin taxi och ambulans. När det blev
uttryckning och Göran åkte iväg med de röda ljusen blinkande, då stod
vi småkillar och tyckte det var hur läckert som helst.
På kyrkogården stod den här ljuslyktan som Norah och hennes mamma
gjort, att ställa vid gammel-farfars grav.
Efter den tragiska olyckan då en liten tjej omkommit sedan en grav-
sten vält över henne, har man i Hortlax börjat med en total översyn på
den gamla stenarna. En av de några stenar som lagts ned på marken,
är Samuel Lundgrens. Min morfars styvfar.
Ingången till det som en gång var skolans gymnastiksal. Trots att central-
skolan i Hortlax genom åren genomgått förändringar, så ser åtminstone
den här delen exakt likadan ut som när jag gick här, 1968-73. Innandömet
härbärgerar idag skolans matsal.
I gympasalen var det Sten Lindberg som bestämde. En man som visste
vad han ville, när han förklarade olika moment i gymnastikundervisningen,
var det med en officers högstämda röst. När han pekade, gjorde han det
med hela handen. Bara en sån sak...
På andra sidan vägen, mitt emot skolan, där det idag finns ett villaområde,
fanns på min tid en grusad fotbollsplan, samt en kolstybbana där jag sprang
60 meter på rekordtid.
Där den gamla prästgården en gång stod, finns idag en lekpark. Och dessa
numera döda björkar, kanhända utgjorde att vackert inslag där de stod
grönskande varje sommar.
När jag gick i tredje klass i Sörbyskolan, hade vi kyrkoherde Elof Wiklunds
hustru Annie Wiklund som vår lärarinna. Vid ett tillfälle (om jag minns rätt)
så gjorde vi i klassen ett "hembesök" i prästgården. Det var ett vitt hus
i två våningar. I prästgården var det många par som valde att gifta sig,
istället för i kyrkan.
Granne med byns ICA-butik står f.d. Café Svalan. Det var hit som min far
skickades en gång att hämta ett stort antal kokosbollar. Min farfar hade
kioskverksamhet på tomten, och anlitade alltså min far att vara hjälpreda.
När pappa så småningom kom hem, så tog farfar kartongen med god-
sakerna och räknade dem; 1,2,3,4,5,6,7,8... "JOHN! Hä sanknes nager kokos-
bållom...! Vosch vara döm då...? Översatt: John, det saknas några kokos-
bollar! Vart är dom då? Pappa var godissugen, så på hemvägen blev frest-
elsen alldeles för stor. Han stannade sparkstöttingen, och tog för sig av de
goda kokosbollarna.
Äntligen hemma. Det första jag hör och ser, är herr hackspett som med
stor frenesi jobbar på med all sin kraft...
- Hejsan, däruppe! Går det bra? Han tittar på mig mellan "hackandet"
och säger lite anfådd:
- Tja, vad tror du. Hur skulle du själv känna om du varje dag skulle
sitta uppe i en gammal telefonstolpe och hacka, hacka och hacka.
- Om du verkligen vill veta hur jag mår...? Jag HAR så in i bomben ont
i mitt huvud att jag tror det håller på att gå sönder.
- Jamen, du, jag går in och hämtar alvedon, vill du det?
- Du kan ta två brustabletter är du bussig, säger han och fortsätter
med sitt hackande.
------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Sörbyskolan i Hortlax en skamfläck
I augusti 1964 började jag i första klass i Sörbyskolan i Hortlax. Vad som exakt hände den första dagen, minns jag av naturliga skäl inte. Men det som fortfarande finns kvar, inkapslat i hjärnbarken, är att min första fröken hette Gunhild Lundman. Framme vid katedern, där Gunhild satt, stod en tramporgel placerad. Ur denna orgel gav oss lärarinnan Gunhild tonerna av "Din klara sol går åter upp, jag tackar dig min Gud...", samt: "Morgon, mellan fjällen, hör hur bäck och flod, porlande mot hällen , sjunga Gud är god, Gud är god..." och: "I öster stiger solen upp och sprider guld på sky, hon stiger över bergets topp bestrålar stad och by...".
Längst fram, satt en korthårig liten kille, sjuårige John Roger Lindqvist från Övremarken, och följde andäktigt varje rörelse hon gjorde. Lärarinnan Gunhild lärde oss ABC, multiplikationstabellen, vart i världen de fattiga barnen bodde, osv. På somrarna stod nästan alltid en bukett nyplockade blommor på frökens kateder. Fröken Gunhild hade en sommarklänning på sig, och såg (nästan) jämt glad ut. När det ringde till rast, sprang den sjuårige Roger ut tillsammans med de andra små barnen. Ute på gårdsplanen lekte vi ibland rätt så vilda saker. På vintararna kastade vi snöbollar, byggde snögrottor och när våren anlände, med nytt hopp, så spelade vi grabbar kula i den lervällning som var.
När så examen stod för dörren, och väckte en sådan där intensiv längtan i mitt bröst, då ville man springa ut för att ta hela sommaren och den stora vida världen i sin lilla famn. Sommaren innebar en enda stor lekplats, med kompisarna i grannskapet.
I Sörbyskolan gick min pappa, mina farbröder och fastrar. Här gick också min äldsta son Andreas. Och som utgår av texten, här gick också jag. Men så en dag ansågs Sörbyskolan vara en skamfläck. Och så en dag, när herrarna och damerna i stadens stadshus bestämt klart, kom grävskoporna. Det dröjde inte så värst länge innan skolan var borta. I dag har en ny bebyggelse uppförts på samma plats. Sörbyskolan bor idag i sin himmel, där den förhoppningsvis har det bra. Jo, undrar om den kommer ihåg den där korthårige sjuårige grabben från Övremarken? Roger var det visst han hette...?
/ Roger Lindqvist.
¤ Sörbyskolan, skolstyrelsens skamfläck i Hortlax rektorsområde, ska
läggas ned. Frågan om när det blir är dock inte klar.
Sörbyskolan, omdiskuterad lågstadieskola, klassad som Piteå kommuns skamfläck i Hortlax rektorsområde, ska läggas ned.
- Men vi har inte bestämt när. Det här får bli en fråga för budgetberedningen. Det måste ju byggas en ny först, säger skolstyrelsens ordförande Erik Lindgren.
Piteå-Tidningen har tidigare redogjort för de arbetsförhållanden elever och personal har vid Sörbyskolan. Det saknas grupprum och bra arbetsrum för lärarna. De är bland annat hänvisade till vinden, där en lärare också får bedriva hemspråksundervisning.
Motioner
Nu aviserar skolstyrelsens ordförande Erik Lindgren nedläggning av Sörbyskolan. Den ska slå igen. Frågan om när det blir är dock öppen. Det avgörs bland annat hur skolstyrelsen beslutar utifrån tre motioner som är inlämnade och som tar upp flera lokalfrågor i Hortlax rektorsområde. Skolstyrelsen behandlade motionerna vid sitt sammanträde på måndagen, de tar upp följande:
Bygg nytt
Kjell Åström (c) har föreslagit att mellanstadieskolan Norrbyskolan byggs ut för totalt fem miljoner kronor, med projektering i år (en halv miljon kronor) och byggnation 1989 och 1990. Partikamraten Karl-Erik Wiklund har begärt utbyggnad av Hemmingsmarks skola, där förskolan får plats. Den planeringen bör enligt Wiklund, ske i samarbete med socialnämnden.
Rationell skola
Socialdemokraten Åke Brännström, har motionerat om liknande projekt, en "rationell skola" placerad i Brännströms egen by Blåsmark. Han vill att skolan byggs ut så att den blir samlingssal för ortsborna. Socialstyrelsen har som svar på motionerna sammanställt ett yttrande som är uppdelat i två avsnitt.
- Först måste vi bygga ny skola innan en stängning kan
bli aktuell, och det blir en fråga för budgetberedningen,
säger skolstyrelsens ordförande Erik Lindgren.
Vill hyra
Vad gäller Hemmingsmark hänvisar skolstyrelsen till att den först tog beslut om att hyra en paviljong och komplettera lokalerna med ett klassrum. Det hände dock ingenting eftersom socialnämnden inte kunde bestämma sig för var förskolan skulle ligga. Den frågan orsakade ett omfattande politiskt bråk i byn. Nu har enligt uppgift, socialnämnden sagt att den vill förlägga deltidsförskolan i Blåsmark och Hemmingsmark till lokaler nära skolan i Hemmingsmark.
"Då är vi beredda att ändra oss och i stället hyra ett permanent klassrum i utbyggnadsdelen", säger skolstyrelsen. Del två i yttrandet består av fyra alternativ. Samtliga utgår från att Sörbyskolan läggs ned. Alternativ A går ut på att man använder nuvarande modell. Elever från Blåsmark bussas till Hortlax från årskurs tre. Norrbyskolan byggs ut med fyra klassrum. Det kostar två miljoner.
Alternativ B innebär att eleverna från Blåsmark bussas till Bergsviken från årskurs tre. Norrbyskolan byggs ut med två klassrum för en miljon. Det tredje alternativet är Brännströms förslag. Elever från Blåsmark åker till Hortlax från årskurs. Blåsmarks skola byggs ut för 1,6 miljoner och Norrbyskolan byggs ut med tre klassrum för 1,5 miljoner. Kombinerade klasser. Det fjärde alternativet innebär att skolan i Blåsmark blir av B1-typ med årskurserna ett till sex. Det betyder att ettan och tvåan, trean och fyran och femman och sexan sitter tillsammans, de delar på tre klassrum. Det förutsätter att Blåsmarks skola byggs ut och att Norrbyskolan byggs ut med två klassrum.
Inte tagit ställning
- Vi har inte tagit ställning till något alternativ, säger Erik Lindgren. Men det kommer ett förslag under våren. Han säger att själv föredrar han det fjärde alternativet. Han kan inte säga när det kan bli aktuellt med at lägga ned Sörbyskolan.
- Först måste vi bygga nya lokaler, någonstans, säger Lindgren, och det måste bli en fråga för budgetberedningen.
-------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 23 februari 1988.
Årskurs 2 Sörbyskolan i Hortlax 1965.
Stående i bakre raden fr. v. lärarinnan Gunhild Lundman, Rickard Lundström, Svante Asplund, Bernt Lindberg, Jan Bäckman, Göran Fransson.
Mellersta raden fr. v. Folke Wiklund, Lars Lundberg, Roger Lindqvist, Kenneth Berg, Dennis Lundkvist, Jörgen Nordsvahn, Ulf Öhman, Tommy Nordsvahn.
Främre raden fr. v. Carina Wiklund, Ingela Granberg, Margaretha Fahlman, Ingrid Hedlund, Ingrid Hedman, Eva Hedenström, Monika Nilsson.
Hortlaxelever årgång 1925. I bakre raden som nummer tre, ses min
faster Emmy Risberg f. Lindqvist. Lärarinnorna som flankerar klassen, är Sigrid
Westerlund och Anna Sandlund. Bilden publicerades i Piteå-Tidningen onsdagen
den 29 augusti 1973.
Årskurs 3 b i Sörbyskolan i Hortlax 1967.
Bakre raden fr. v. Lars Lundberg, Jan Bäckman, Eleonor Fjällström, Irene Brännström, Inga-Maj Häggkvist.
Mellersta raden fr. v. Svante Asplund, Rolf Wikström, Bernt Lindberg, Monica Lundström, Ulla Dahlbäck.
Främre raden fr. v. Roger Lindqvist, Leif Lundgren. Längst bak ses lärarinnan Anna (Annie) Wiklund f. Ragnar (1907-1995). Hon var gift med församlingens kyrkoherde Elof Wiklund (1905-1994).
----------------------------------------------------------------------
Längst fram, satt en korthårig liten kille, sjuårige John Roger Lindqvist från Övremarken, och följde andäktigt varje rörelse hon gjorde. Lärarinnan Gunhild lärde oss ABC, multiplikationstabellen, vart i världen de fattiga barnen bodde, osv. På somrarna stod nästan alltid en bukett nyplockade blommor på frökens kateder. Fröken Gunhild hade en sommarklänning på sig, och såg (nästan) jämt glad ut. När det ringde till rast, sprang den sjuårige Roger ut tillsammans med de andra små barnen. Ute på gårdsplanen lekte vi ibland rätt så vilda saker. På vintararna kastade vi snöbollar, byggde snögrottor och när våren anlände, med nytt hopp, så spelade vi grabbar kula i den lervällning som var.
När så examen stod för dörren, och väckte en sådan där intensiv längtan i mitt bröst, då ville man springa ut för att ta hela sommaren och den stora vida världen i sin lilla famn. Sommaren innebar en enda stor lekplats, med kompisarna i grannskapet.
I Sörbyskolan gick min pappa, mina farbröder och fastrar. Här gick också min äldsta son Andreas. Och som utgår av texten, här gick också jag. Men så en dag ansågs Sörbyskolan vara en skamfläck. Och så en dag, när herrarna och damerna i stadens stadshus bestämt klart, kom grävskoporna. Det dröjde inte så värst länge innan skolan var borta. I dag har en ny bebyggelse uppförts på samma plats. Sörbyskolan bor idag i sin himmel, där den förhoppningsvis har det bra. Jo, undrar om den kommer ihåg den där korthårige sjuårige grabben från Övremarken? Roger var det visst han hette...?
/ Roger Lindqvist.
¤ Sörbyskolan, skolstyrelsens skamfläck i Hortlax rektorsområde, ska
läggas ned. Frågan om när det blir är dock inte klar.
Sörbyskolan, omdiskuterad lågstadieskola, klassad som Piteå kommuns skamfläck i Hortlax rektorsområde, ska läggas ned.
- Men vi har inte bestämt när. Det här får bli en fråga för budgetberedningen. Det måste ju byggas en ny först, säger skolstyrelsens ordförande Erik Lindgren.
Piteå-Tidningen har tidigare redogjort för de arbetsförhållanden elever och personal har vid Sörbyskolan. Det saknas grupprum och bra arbetsrum för lärarna. De är bland annat hänvisade till vinden, där en lärare också får bedriva hemspråksundervisning.
Motioner
Nu aviserar skolstyrelsens ordförande Erik Lindgren nedläggning av Sörbyskolan. Den ska slå igen. Frågan om när det blir är dock öppen. Det avgörs bland annat hur skolstyrelsen beslutar utifrån tre motioner som är inlämnade och som tar upp flera lokalfrågor i Hortlax rektorsområde. Skolstyrelsen behandlade motionerna vid sitt sammanträde på måndagen, de tar upp följande:
Bygg nytt
Kjell Åström (c) har föreslagit att mellanstadieskolan Norrbyskolan byggs ut för totalt fem miljoner kronor, med projektering i år (en halv miljon kronor) och byggnation 1989 och 1990. Partikamraten Karl-Erik Wiklund har begärt utbyggnad av Hemmingsmarks skola, där förskolan får plats. Den planeringen bör enligt Wiklund, ske i samarbete med socialnämnden.
Rationell skola
Socialdemokraten Åke Brännström, har motionerat om liknande projekt, en "rationell skola" placerad i Brännströms egen by Blåsmark. Han vill att skolan byggs ut så att den blir samlingssal för ortsborna. Socialstyrelsen har som svar på motionerna sammanställt ett yttrande som är uppdelat i två avsnitt.
- Först måste vi bygga ny skola innan en stängning kan
bli aktuell, och det blir en fråga för budgetberedningen,
säger skolstyrelsens ordförande Erik Lindgren.
Vill hyra
Vad gäller Hemmingsmark hänvisar skolstyrelsen till att den först tog beslut om att hyra en paviljong och komplettera lokalerna med ett klassrum. Det hände dock ingenting eftersom socialnämnden inte kunde bestämma sig för var förskolan skulle ligga. Den frågan orsakade ett omfattande politiskt bråk i byn. Nu har enligt uppgift, socialnämnden sagt att den vill förlägga deltidsförskolan i Blåsmark och Hemmingsmark till lokaler nära skolan i Hemmingsmark.
"Då är vi beredda att ändra oss och i stället hyra ett permanent klassrum i utbyggnadsdelen", säger skolstyrelsen. Del två i yttrandet består av fyra alternativ. Samtliga utgår från att Sörbyskolan läggs ned. Alternativ A går ut på att man använder nuvarande modell. Elever från Blåsmark bussas till Hortlax från årskurs tre. Norrbyskolan byggs ut med fyra klassrum. Det kostar två miljoner.
Alternativ B innebär att eleverna från Blåsmark bussas till Bergsviken från årskurs tre. Norrbyskolan byggs ut med två klassrum för en miljon. Det tredje alternativet är Brännströms förslag. Elever från Blåsmark åker till Hortlax från årskurs. Blåsmarks skola byggs ut för 1,6 miljoner och Norrbyskolan byggs ut med tre klassrum för 1,5 miljoner. Kombinerade klasser. Det fjärde alternativet innebär att skolan i Blåsmark blir av B1-typ med årskurserna ett till sex. Det betyder att ettan och tvåan, trean och fyran och femman och sexan sitter tillsammans, de delar på tre klassrum. Det förutsätter att Blåsmarks skola byggs ut och att Norrbyskolan byggs ut med två klassrum.
Inte tagit ställning
- Vi har inte tagit ställning till något alternativ, säger Erik Lindgren. Men det kommer ett förslag under våren. Han säger att själv föredrar han det fjärde alternativet. Han kan inte säga när det kan bli aktuellt med at lägga ned Sörbyskolan.
- Först måste vi bygga nya lokaler, någonstans, säger Lindgren, och det måste bli en fråga för budgetberedningen.
-------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 23 februari 1988.
Årskurs 2 Sörbyskolan i Hortlax 1965.
Stående i bakre raden fr. v. lärarinnan Gunhild Lundman, Rickard Lundström, Svante Asplund, Bernt Lindberg, Jan Bäckman, Göran Fransson.
Mellersta raden fr. v. Folke Wiklund, Lars Lundberg, Roger Lindqvist, Kenneth Berg, Dennis Lundkvist, Jörgen Nordsvahn, Ulf Öhman, Tommy Nordsvahn.
Främre raden fr. v. Carina Wiklund, Ingela Granberg, Margaretha Fahlman, Ingrid Hedlund, Ingrid Hedman, Eva Hedenström, Monika Nilsson.
Hortlaxelever årgång 1925. I bakre raden som nummer tre, ses min
faster Emmy Risberg f. Lindqvist. Lärarinnorna som flankerar klassen, är Sigrid
Westerlund och Anna Sandlund. Bilden publicerades i Piteå-Tidningen onsdagen
den 29 augusti 1973.
Årskurs 3 b i Sörbyskolan i Hortlax 1967.
Bakre raden fr. v. Lars Lundberg, Jan Bäckman, Eleonor Fjällström, Irene Brännström, Inga-Maj Häggkvist.
Mellersta raden fr. v. Svante Asplund, Rolf Wikström, Bernt Lindberg, Monica Lundström, Ulla Dahlbäck.
Främre raden fr. v. Roger Lindqvist, Leif Lundgren. Längst bak ses lärarinnan Anna (Annie) Wiklund f. Ragnar (1907-1995). Hon var gift med församlingens kyrkoherde Elof Wiklund (1905-1994).
----------------------------------------------------------------------
Hortlax - byn där jag föddes
Följetongen fortsätter! Det blev en promenad även i dag. Och min vana trogen så låg kameran och skumpade i jackfickan. Den inte bara låg, den kom till användning också.
¤ Även om de knappt syns, så upptäckte jag tre hästar ute på ängen
som jag gick förbi. Jag var således inte mol allena på min vandring.
¤ Det gamla ålderdomshemmet, som togs ut bruk när Hortlaxgården
kom till. Byggnaden har även fungerat som dagis. Nu håller man på att
iordningställa (om jag nu minns rätt) ett par lägenheter därinne.
¤ Den här backen väcker vissa muntra barndomsminnen. Jag minns att
jag satt bak på min fars cykel. När vi kom till den här platsen, så ville
farsan visa mig hur långt han kunde rinna nedför, utan att ens nudda
cykelpedalerna. Det där sitter så fast och väl förankrat - att varje gång
som jag själv cyklar förbi, ja, då tävlar jag emot mig själv för att se om
jag möjligtvis kan rinna med cykeln längre än förra gången. Barnsligt?
Jovisst! Men den rättigheten tycker jag är mig väl unnat. Trots mina 54 år.
¤ Den här fina pållen och jag brukar hälsa på varandra. Ja, det har gått
så pass långt, att när jag kommer så brukar han ropa till sin kompis:
- Kom å hälsa på den där Lindqvist! Gnägg, gnägg ptroooooo.....!
Fina vänner jag har som ni ser. Lite ovanliga men bussiga.
¤ Hortlax är en by där byborna och kreaturen samsas. Lite hästskit på
promenadvägen, tja, de´är vardagsmat. Inget att bråka om.
¤ En stor samling stockar ligger och väntar på att få värma upp någons
hem. Jag var bara tvungen att räkna årsringarna; 35 år gammal den t.h.
¤ Den gamla läkarstationen i Hortlax. Den jag spontant kommer att tänka
på, är Agge Dahl (1923-2007) som jag träffade under ångestfyllda former
när han skulle sy mina sår som orsakats av alltför vilda lekar i barndomen.
1980 stod den nya vårdcentralen inflyttningsklar, då flyttade dagiset in här
istället.
¤ Skolbacken som ledde fram till Sörbyskolan där jag gick mina tre första
år. Men för att komma litegrann fortare fram på morgnarna...
¤ ...så cyklade jag och min Everton...(cyklade, vi flööög fram) över den
här privata tomten.
¤ Skolgossen Roger med sin Everton. Lägg märke till H-dekalerna på
bakskärmen. H:et symbolen för högertrafikomläggningen 1967. Inom
parentes kan jag väl säga, ett den där Everton och jag inte var de allra
bästa vänner.
¤ Oskar Sundströms cykelaffär. 1960-talets skyltsöndagar brukade vi
åka med sparkstöttingen upp till Oskars butik för att kolla in julskyltningen.
Medan decemberkvällens snöflingor dansade ned, så stod jag andäktigt
med stora ögon och tittade på allt det vackra.
¤ Oskar Sundström annonserar i lokaltidningen nångång i 60-talets början.
¤ I Lundmans-butiken uppe i byn, mötte man som oftast de fyra syskonen
Fritiof, Tyra, Sigge och Bengt Lundman. De är alla borta idag. Syskonen
Lundman ägde butiken som "föddes" 1909.
¤ Lundmans var tidigare inte enbart en matvaruaffär. Man kunde även
handla hem en TV-apparat om man så ville. Det ville familjen Lindqvist
1961/62. Butiken tillhandahöll också målarfärg, spik m.m.
¤ - Du måste klippa dej, Roger. Du är ju snart lika långhårig som de där
Beattles...! sa mina föräldrar när hårmanen föll ned på kragen. Och när
man i min barndom skulle klippas, ja, då var det till Olle i byn man styrde
stegen. Väl inne i salongen (som syns på bilden) när det blev min tur
(min far klippte sig i samma veva) så frågade Olle hur han skulle klippa.
Till saken hör att det fanns endast en modell när "klippar-Olle" tog fram
saxen, och det var stubb. Pappa lade ifrån sig tidningen och sa på pite-
bondska; - "Jaa, dö kan väl snaggen som dö bruuk djära!" Översatt:
"Du kan väl snagga honom som du brukar göra!". Följden blev att jag fram-
levde hela min barndom med snaggat hår. Jag såg nästan ut som de där
straffångarna på franska fängelseön Guyana.
¤ När Olle skulle klippa, fanns endsat denna modell som syns på bilden.
SNAGG! Bilden togs 1964 strax efter att jag hälsat på frisören Olle i byn.
---------------------------------------------------------------------------------
Avrundar så min berättelse. Följetongen fortsätter säkerligen någon annan dag i din dator.
Tills dess - På återseende!
/Roger.
¤ Även om de knappt syns, så upptäckte jag tre hästar ute på ängen
som jag gick förbi. Jag var således inte mol allena på min vandring.
¤ Det gamla ålderdomshemmet, som togs ut bruk när Hortlaxgården
kom till. Byggnaden har även fungerat som dagis. Nu håller man på att
iordningställa (om jag nu minns rätt) ett par lägenheter därinne.
¤ Den här backen väcker vissa muntra barndomsminnen. Jag minns att
jag satt bak på min fars cykel. När vi kom till den här platsen, så ville
farsan visa mig hur långt han kunde rinna nedför, utan att ens nudda
cykelpedalerna. Det där sitter så fast och väl förankrat - att varje gång
som jag själv cyklar förbi, ja, då tävlar jag emot mig själv för att se om
jag möjligtvis kan rinna med cykeln längre än förra gången. Barnsligt?
Jovisst! Men den rättigheten tycker jag är mig väl unnat. Trots mina 54 år.
¤ Den här fina pållen och jag brukar hälsa på varandra. Ja, det har gått
så pass långt, att när jag kommer så brukar han ropa till sin kompis:
- Kom å hälsa på den där Lindqvist! Gnägg, gnägg ptroooooo.....!
Fina vänner jag har som ni ser. Lite ovanliga men bussiga.
¤ Hortlax är en by där byborna och kreaturen samsas. Lite hästskit på
promenadvägen, tja, de´är vardagsmat. Inget att bråka om.
¤ En stor samling stockar ligger och väntar på att få värma upp någons
hem. Jag var bara tvungen att räkna årsringarna; 35 år gammal den t.h.
¤ Den gamla läkarstationen i Hortlax. Den jag spontant kommer att tänka
på, är Agge Dahl (1923-2007) som jag träffade under ångestfyllda former
när han skulle sy mina sår som orsakats av alltför vilda lekar i barndomen.
1980 stod den nya vårdcentralen inflyttningsklar, då flyttade dagiset in här
istället.
¤ Skolbacken som ledde fram till Sörbyskolan där jag gick mina tre första
år. Men för att komma litegrann fortare fram på morgnarna...
¤ ...så cyklade jag och min Everton...(cyklade, vi flööög fram) över den
här privata tomten.
¤ Skolgossen Roger med sin Everton. Lägg märke till H-dekalerna på
bakskärmen. H:et symbolen för högertrafikomläggningen 1967. Inom
parentes kan jag väl säga, ett den där Everton och jag inte var de allra
bästa vänner.
¤ Oskar Sundströms cykelaffär. 1960-talets skyltsöndagar brukade vi
åka med sparkstöttingen upp till Oskars butik för att kolla in julskyltningen.
Medan decemberkvällens snöflingor dansade ned, så stod jag andäktigt
med stora ögon och tittade på allt det vackra.
¤ Oskar Sundström annonserar i lokaltidningen nångång i 60-talets början.
¤ I Lundmans-butiken uppe i byn, mötte man som oftast de fyra syskonen
Fritiof, Tyra, Sigge och Bengt Lundman. De är alla borta idag. Syskonen
Lundman ägde butiken som "föddes" 1909.
¤ Lundmans var tidigare inte enbart en matvaruaffär. Man kunde även
handla hem en TV-apparat om man så ville. Det ville familjen Lindqvist
1961/62. Butiken tillhandahöll också målarfärg, spik m.m.
¤ - Du måste klippa dej, Roger. Du är ju snart lika långhårig som de där
Beattles...! sa mina föräldrar när hårmanen föll ned på kragen. Och när
man i min barndom skulle klippas, ja, då var det till Olle i byn man styrde
stegen. Väl inne i salongen (som syns på bilden) när det blev min tur
(min far klippte sig i samma veva) så frågade Olle hur han skulle klippa.
Till saken hör att det fanns endast en modell när "klippar-Olle" tog fram
saxen, och det var stubb. Pappa lade ifrån sig tidningen och sa på pite-
bondska; - "Jaa, dö kan väl snaggen som dö bruuk djära!" Översatt:
"Du kan väl snagga honom som du brukar göra!". Följden blev att jag fram-
levde hela min barndom med snaggat hår. Jag såg nästan ut som de där
straffångarna på franska fängelseön Guyana.
¤ När Olle skulle klippa, fanns endsat denna modell som syns på bilden.
SNAGG! Bilden togs 1964 strax efter att jag hälsat på frisören Olle i byn.
---------------------------------------------------------------------------------
Avrundar så min berättelse. Följetongen fortsätter säkerligen någon annan dag i din dator.
Tills dess - På återseende!
/Roger.
"När han såg morgnarna gry..."
Eskil bodde i utkanten av vår by. Inte så långt från mitt föräldrahem. I dagligt tal gick han under namnet "Fana-Eskil". Ordet "Fana" var ett gammalt soldatnamn, ett sådant som de indelta fältjägarna bar i äldre tider. Eskil är borta sedan många år. Och hans hus och ladugård likaså. Det enda som på platsen idag påminner om att där en gång fanns ett hus, är ett flaggstångsfäste. Naturen har återtagit sin rätt, och klätt området med ny växtlighet. Idag gjorde jag ett besök på Eskils f.d tomt, med min kamera. Runt omkring ses de ängar som sommartid visar sig i grönskande prakt. I den tallskog som finns inpå hörs vinden susa i trädens toppar.
Ibland när vi mötte Eskil så brukade min far stanna upp och prata med honom. Eskil bodde helt ensam, ingen familj, inga barn. I ett vindsfönster satt en adventsstjärna uppsatt året om. Som barn så hade jag en aningen respekt för Eskil. Det berodde på att när vi någongång träffades, så ville han skämta med mig. Det visade han genom att med sina fingrar, ta ett kraftigt tag om min näsa, sedan så tryckte han till, med sina inte alltför rena händer. Följden blev att näsan lyste röd i flera minuter, det gjorde ont, och framförallt trängde doften av lagård in i mina näsborrar. Eskil var en varmt troende människa som i sitt ensliga hus bad till sin Gud. Ett människoöde, som jag då inte tog så stor notis till, men som jag idag tänker på ibland.
På Inimarksvägen stod en gång ett rött hus som beboddes av Eskil Johans-
son. I dagligt tal kallad för "Fana-Eskil". Huset är borta, liksom sin ägare.
I dungen som ses till höger i bild bodde han. 
Infarten till den plats där Eskils hus en gång stod.
Det enda som idag finns kvar, är det här flaggstångsfästet där Eskil hissade
sin flagga vid högtidliga tillfällen.
Utsikten från Eskils köksfönster som mötte honom, när han såg morgnarna
sakta gry.
Vid granen, i bildens mitt, stod Eskils ladugård. Den revs strax efter hans
död 1976.
Eskil Johansson trampade under hela sin 55-åriga levnad i sin hembygds jord.
Han ligger sedan 35 år tillbaka på Hortlax kyrkogård.
Inimarksvägen är omgiven av tät tallskog och gröna ängar. Det var här som
"Fana-Eskil" bidade sin stund på jorden.
Efter besöket hos Eskil, åkte jag ner till Tingsholmen. Hembygden gömmer
sina guldkorn - det är upp till oss att hitta dem. Söker vi - så finner vi.
Upprymdhet, ödmjukhet är kanske de ord som bäst beskriver känslan som
infinner sig när jag vistas ute i naturen. Det behöver inte vara så märk-
värdigt, för mig räcker det gott med en stund vid Piteälvens fridfulla våg-
skvalp.
Så byggde jag ett hus vid havet, med utsikt över de ståtliga bergen i
fjärran, ett par rader som infann sig i mitt huvud när jag blickade ut
över detta enkla, men ändå så vackra...
-----------Foto: ROGER LINDQVIST---------------------------------------
På promenad genom Hortlax by
Vädret har varit relativt gynnsamt de senaste dagarna, och lär så förbli den närmaste tiden framöver. Idag bestämde jag mig för att gå på promenad upp till byn och ett besök på min pappas grav. Kameran fanns med, så det blev som vanligt några bilder. På hemvägen efter hortlaxvägen, stannade jag upp och fick ett samtal med en dam som bor i min fasters f.d hus. John och Emmy Risberg bodde i ett rött hus bredvid vägen. På tomten fanns en liten byggnad där John hade sitt skomakeri. När han avyttrade verksamheten, började han istället som snickare på Hortlaxhus i byn. Både John och Emmy är döda idag, John avled 1987 och Emmy 1998. Ja, ni ser så mycket minnen man samlat på sig under åren.
Mitt i byn fanns ett stort rött stenhus, där inrymdes byns folktandvård. 1956 stod huset färdigt och tandläkare Gerson Bergman flyttade in på övervåningen med sin familj. Bergman verkade som tandläkare fram till 1972, då familjen flyttade vidare. I Hortlax fanns också Johanssons café, där minns jag att släkten samlades efter mormors död 1964, för dricka kaffe och tårta efter begravningens slut.
Granne med John och Emmy Risberg, bodde urmakaren Åke Nordlund med familj. Åke hade sin butik inrymd i sitt hus, där han både lagade och sålde klockor. Hemma hos min mor hänger en köksklocka som Åke Nordlund tillverkade i början av 80-talet. I byn fanns även frisören Olle Johansson, hans frisersalong låg mitt emot ICA-Lundmans. Apropå Lundmans, så hade man dels sin matvaruaffär, men också en byggnad - som låg på den nuvarande parkeringen - där man sålde TV-apparater och vitvaror. Lundmans började i mindre skala redan 1906 av grundaren Axel Lundman. Verksamheten växte successivt och finns kvar som matbutik än i denna dag.
Byns första skola stod klar 1893. I Sörbyskolan - som revs omkring 1993 - har många av mina släktingar gått. Bl. a. min far John, jag och min son Andreas. I den gamla läkarstationen härskade bl. a. doktor Agge Dahl i några år. Andra läkare som kom och gick under åren var bl. a. Börje Hardal, Olof Dahlström, Christer Nordenhäll och Anders Blom. 1980 stod den nya vårdcentralen klar och verksamheten flyttades då över dit. Oskar Sundström hade sin lilla cykelverkstad granne med Lundmans. Där kunde man få sin punktering lagad, om man nu inte helt enkelt beslutade sig att köpa en ny cykel. Café Svalan fanns också i byn, liksom Thyr Lundgrens bilverkstad. Byasmeden Wilhelm Asplund hade sin smedja belägen alldeles i början av byn, liksom damfrisörskan Elsie Hedqvist, där byns damer kunde klippa sitt hår.
Givetvis är detta ingen heltäckande dokumentation av de näringsidkare som en gång fanns i Hortlax, långt därifrån, men några har jag i alla fall behandlat. Bilderna jovisst, dom kommer - här:
I den vita byggnaden t.v. låg Johanssons Café. Granne med cafét
hade "Mode-Inga" sin modeaffär. Till höger låg byns bensinstation
som bröderna Lundgren skötte om. Bröderna hade också ett åkeri
och bilverkstad i samma byggnad. Längst upp till höger i bild fanns
Café Svalan. Mitt emot låg ICA-Lundmans som fortfarande finns kvar.
Så hade vi en blomsterhandel samt en ur-affär (dock inte Åke Nord-
lunds, som låg i början av byn).
Hortlax kommunalkontor som stod klart 1955. I fastigheten har bl. a.
också skola och bibliotek funnits under årens lopp.
Det röda huset till höger i bild var i begynnelsen en Konsumbutik.
När butikens saga var all, byggde man lägenheter där istället.
Till höger Hortlax folktandvård där tandläkaren Gerson Bergman
huserade mellan åren 1956-72. I våningen ovanför praktiken, bodde
Gerson Bergman med sin familj bestående av fru och två barn. Idag
är fastigheten i privata händer. Den gula byggnaden var byns pens-
ionärshem, där bodde min morfar mellan 1970-1987.
Vid lunchtid befann jag mig här, i världens absoluta centrum.
Centralskolan i Hortlax stod klar 1958. Här inrymdes mellan- och hög
stadium. Jag gick här 1968-1973. Trots att skolan genom åren genom-
gått en hel del förändringar, så finns det gamla staketet i förgrunden
fortfarande kvar som en relik från förr.
I huset närmast i bild hade urmakaren Åke Nordlund sin butik. Huset
i mitten bodde min faster Emmy och hennes make John. Där hade
han sitt skomakeri. Idag när jag passerade fick jag ett samtal med
nuvarande ägaren som berättade att hon och hennes man köpte huset
1976.
1955 fanns den här annonsen i Piteå-Tidningen. John Risbergs sko-
makeri tog sina första stapplande steg året 1944, då hemma hos mina
farföräldrar Amandus och Hanna Lindqvist, dvs John Risbergs svär-
föräldrar.
Efter en bra stund efter mina hembygdsvägar, styr jag äntligen stegen
in mot vårt hus. Därinne väntar hustrun Elisabeth och barnbarnet Norah.
Barnbarnet gjorde förresten en äkta pitepalt åt sin farfar igår afton.
Paltkunnandet har därmed övergått till nästkommande generation.
--------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Mitt i byn fanns ett stort rött stenhus, där inrymdes byns folktandvård. 1956 stod huset färdigt och tandläkare Gerson Bergman flyttade in på övervåningen med sin familj. Bergman verkade som tandläkare fram till 1972, då familjen flyttade vidare. I Hortlax fanns också Johanssons café, där minns jag att släkten samlades efter mormors död 1964, för dricka kaffe och tårta efter begravningens slut.
Granne med John och Emmy Risberg, bodde urmakaren Åke Nordlund med familj. Åke hade sin butik inrymd i sitt hus, där han både lagade och sålde klockor. Hemma hos min mor hänger en köksklocka som Åke Nordlund tillverkade i början av 80-talet. I byn fanns även frisören Olle Johansson, hans frisersalong låg mitt emot ICA-Lundmans. Apropå Lundmans, så hade man dels sin matvaruaffär, men också en byggnad - som låg på den nuvarande parkeringen - där man sålde TV-apparater och vitvaror. Lundmans började i mindre skala redan 1906 av grundaren Axel Lundman. Verksamheten växte successivt och finns kvar som matbutik än i denna dag.
Byns första skola stod klar 1893. I Sörbyskolan - som revs omkring 1993 - har många av mina släktingar gått. Bl. a. min far John, jag och min son Andreas. I den gamla läkarstationen härskade bl. a. doktor Agge Dahl i några år. Andra läkare som kom och gick under åren var bl. a. Börje Hardal, Olof Dahlström, Christer Nordenhäll och Anders Blom. 1980 stod den nya vårdcentralen klar och verksamheten flyttades då över dit. Oskar Sundström hade sin lilla cykelverkstad granne med Lundmans. Där kunde man få sin punktering lagad, om man nu inte helt enkelt beslutade sig att köpa en ny cykel. Café Svalan fanns också i byn, liksom Thyr Lundgrens bilverkstad. Byasmeden Wilhelm Asplund hade sin smedja belägen alldeles i början av byn, liksom damfrisörskan Elsie Hedqvist, där byns damer kunde klippa sitt hår.
Givetvis är detta ingen heltäckande dokumentation av de näringsidkare som en gång fanns i Hortlax, långt därifrån, men några har jag i alla fall behandlat. Bilderna jovisst, dom kommer - här:
I den vita byggnaden t.v. låg Johanssons Café. Granne med cafét
hade "Mode-Inga" sin modeaffär. Till höger låg byns bensinstation
som bröderna Lundgren skötte om. Bröderna hade också ett åkeri
och bilverkstad i samma byggnad. Längst upp till höger i bild fanns
Café Svalan. Mitt emot låg ICA-Lundmans som fortfarande finns kvar.
Så hade vi en blomsterhandel samt en ur-affär (dock inte Åke Nord-
lunds, som låg i början av byn).
Hortlax kommunalkontor som stod klart 1955. I fastigheten har bl. a.
också skola och bibliotek funnits under årens lopp.
Det röda huset till höger i bild var i begynnelsen en Konsumbutik.
När butikens saga var all, byggde man lägenheter där istället.
Till höger Hortlax folktandvård där tandläkaren Gerson Bergman
huserade mellan åren 1956-72. I våningen ovanför praktiken, bodde
Gerson Bergman med sin familj bestående av fru och två barn. Idag
är fastigheten i privata händer. Den gula byggnaden var byns pens-
ionärshem, där bodde min morfar mellan 1970-1987.
Vid lunchtid befann jag mig här, i världens absoluta centrum.
Centralskolan i Hortlax stod klar 1958. Här inrymdes mellan- och hög
stadium. Jag gick här 1968-1973. Trots att skolan genom åren genom-
gått en hel del förändringar, så finns det gamla staketet i förgrunden
fortfarande kvar som en relik från förr.
I huset närmast i bild hade urmakaren Åke Nordlund sin butik. Huset
i mitten bodde min faster Emmy och hennes make John. Där hade
han sitt skomakeri. Idag när jag passerade fick jag ett samtal med
nuvarande ägaren som berättade att hon och hennes man köpte huset
1976.
1955 fanns den här annonsen i Piteå-Tidningen. John Risbergs sko-
makeri tog sina första stapplande steg året 1944, då hemma hos mina
farföräldrar Amandus och Hanna Lindqvist, dvs John Risbergs svär-
föräldrar.
Efter en bra stund efter mina hembygdsvägar, styr jag äntligen stegen
in mot vårt hus. Därinne väntar hustrun Elisabeth och barnbarnet Norah.
Barnbarnet gjorde förresten en äkta pitepalt åt sin farfar igår afton.
Paltkunnandet har därmed övergått till nästkommande generation.
--------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Polismannen Eskil från Hortlax
Grannar med oss bodde Eskil och Per med sina föräldrar Ingvar och Margareta. Per var min kompis i vått och torrt hela barndomen. När vi blev äldre skildes våra vägar, Per flyttade liksom storebror Eskil till huvudstaden. Vi brukade råkas när bröderna hälsade på i hembyn på somrarna. Men det var sporadiska korta möten. Eskil blev så småningom polis, med allt vad det innebar av möten av hotfull karaktär osv. 1981 figurerade Eskil i Expressen, där han berättade om ett överfall som kunde slutat riktigt illa. Urklippet får berätta vad som egentligen hände:
Polisassistent Eskil Sundkvist, 27, efter bråket med ungdomarna. Han
tvingades skjuta skarpt för att rädda sin avsvimmade kollega Gunnar
Witte, 28, som träffats av en stor sten i pannan.
- Jag hade inte en chans mot alla ungdomar. Det enda jag kunde göra var att dra pistolen.
Polisassistenten Eskil Sundkvist, 27, och hans kollega Gunnar Witte, 28, attackerades i går kväll av ett hundratal ungdomar vid Älta idrottsplats utanför Stockholm. Gunnar Witte fick en så stor sten i pannan att han svimmade. Då tvingades Eskil Sundkvist dra sin pistol för att komma därifrån.
¤ Med sönderrivna skjortor, skrubbsår och bitmärken tog sig till slut de båda polisassistenterna till Nacka sjukhus. Gunnar Witte fick sy tio stygn i pannan. Det är märken efter en stor sten som träffade honom så svårt att han avsvimmad ramlade till marken. Hos polisen i Nacka satt i natt ett tiotal mer eller mindre berusade ungdomar omhändertagna. Eskil Sundkvist, som normalt arbetar vid tunnelbanepolisen i Stockholm berättar:
- Två av våra kollegor hade begärt förstärkning till Älta idrottsplats. De har ett tillfälligt tivoli där. Flera hundra ungdomar var där för att roa sig. Men ju längre kvällen led desto bråkigare blev ungdomarna.
Snattade från stånden
- Vi kom dit strax före klockan tio. Personalen hade klagat på att ungdomarna snattade från stånden. Klockan tio stängde tivolit, men ungdomarna ville inte gå hem. Det var speciellt en kille som gick omkring och muckade gräl med sina kamrater. Vi sa till honom en sista gång: "Du får 30 sekunder på dej att försvinna, annars blir vi tvungna att ta med dej till polisstationen.
- Killen följde sedan med med oss mot bilen lugnt och stilla. Men då var det en flicka som blev helt hysterisk. Hon hoppade på mej och bet mej i benet, slet oss i skjortorna och klöste. Vi var tvungna att koncentrera oss på flickan i stället och då försvann killen ur vårt grepp.
Eskil Sundkvist är skakad och märkt efter överfallet. I sista stund
räddade han sig och sin kollega undan ungdomsgänget.
Upphetsad stämmning
- Under tiden samlades det fler och fler ungdomar omkring oss. Stämningen blev allt mer upphetsad. Någon började kasta grus och sten.
- Det var kanske ett tiotal ungdomar som deltog aktivt i bråket. De andra hejade på. Min kollega Gunnar Witte träffades av en stor sten i pannan. Han sjönk avsvimmad ned bakom polisbilen. Jag lyckades fösa in flickan i polisbilen. Men ungdomarna fortsatte att kasta saker. Det kom både stenar och träskor flygande genom luften.
-Jag drog pistolen
- Det enda jag kunde göra var att dra pistolen, en Walter 7,65, och skjuta ett skott rakt upp i luften. Sedan säkrade jag pistolen och riktade den mot ungdomarna. Under tiden kvicknade Gunnar Witte till så pass att han kunde ta sig in i bilen.
- Naturligtvis lugnade ungdomarna ned sig något när de fick se pistolen. I alla fall så pass att jag kunde ta mej fram till bilen och åka därifrån. Innan vi åkte till sjukhuset begärde vi förstärkning.
Sammanlagt försökte sedan ett 20-tal poliser få rätsida på vad som hänt och få tag på syndabockarna. Gunnar Witte är nu sjukskriven.
- Vi har båda varit polismän i cirka sju år, berättar Eskil Sundkvist. Så vi är inga nybörjare direkt. I tunnelbanan har vi varit med om många bråk. Men jag har aldrig varit med om något liknande. Vanliga skolbarn blir som vansinniga när de fått öl eller sprit i sig. Sedan hetsar de varandra och blir modigare och modigare.
-----------------------------------------------------------------
EXPRESSEN ¤ Den 15 augusti 1981.
Inte så långt från oss bodde Eskil och Per. Per och jag lekte oss genom
barndomen tillsammans med de andra ungarna runt omkring. Där det
röda huset en gång fanns, står i dag hockeyproffset Mikael Renbergs
hus. Bilden ovan togs sommaren 2002.
------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Polisassistent Eskil Sundkvist, 27, efter bråket med ungdomarna. Han
tvingades skjuta skarpt för att rädda sin avsvimmade kollega Gunnar
Witte, 28, som träffats av en stor sten i pannan.
- Jag hade inte en chans mot alla ungdomar. Det enda jag kunde göra var att dra pistolen.
Polisassistenten Eskil Sundkvist, 27, och hans kollega Gunnar Witte, 28, attackerades i går kväll av ett hundratal ungdomar vid Älta idrottsplats utanför Stockholm. Gunnar Witte fick en så stor sten i pannan att han svimmade. Då tvingades Eskil Sundkvist dra sin pistol för att komma därifrån.
¤ Med sönderrivna skjortor, skrubbsår och bitmärken tog sig till slut de båda polisassistenterna till Nacka sjukhus. Gunnar Witte fick sy tio stygn i pannan. Det är märken efter en stor sten som träffade honom så svårt att han avsvimmad ramlade till marken. Hos polisen i Nacka satt i natt ett tiotal mer eller mindre berusade ungdomar omhändertagna. Eskil Sundkvist, som normalt arbetar vid tunnelbanepolisen i Stockholm berättar:
- Två av våra kollegor hade begärt förstärkning till Älta idrottsplats. De har ett tillfälligt tivoli där. Flera hundra ungdomar var där för att roa sig. Men ju längre kvällen led desto bråkigare blev ungdomarna.
Snattade från stånden
- Vi kom dit strax före klockan tio. Personalen hade klagat på att ungdomarna snattade från stånden. Klockan tio stängde tivolit, men ungdomarna ville inte gå hem. Det var speciellt en kille som gick omkring och muckade gräl med sina kamrater. Vi sa till honom en sista gång: "Du får 30 sekunder på dej att försvinna, annars blir vi tvungna att ta med dej till polisstationen.
- Killen följde sedan med med oss mot bilen lugnt och stilla. Men då var det en flicka som blev helt hysterisk. Hon hoppade på mej och bet mej i benet, slet oss i skjortorna och klöste. Vi var tvungna att koncentrera oss på flickan i stället och då försvann killen ur vårt grepp.
Eskil Sundkvist är skakad och märkt efter överfallet. I sista stund
räddade han sig och sin kollega undan ungdomsgänget.
Upphetsad stämmning
- Under tiden samlades det fler och fler ungdomar omkring oss. Stämningen blev allt mer upphetsad. Någon började kasta grus och sten.
- Det var kanske ett tiotal ungdomar som deltog aktivt i bråket. De andra hejade på. Min kollega Gunnar Witte träffades av en stor sten i pannan. Han sjönk avsvimmad ned bakom polisbilen. Jag lyckades fösa in flickan i polisbilen. Men ungdomarna fortsatte att kasta saker. Det kom både stenar och träskor flygande genom luften.
-Jag drog pistolen
- Det enda jag kunde göra var att dra pistolen, en Walter 7,65, och skjuta ett skott rakt upp i luften. Sedan säkrade jag pistolen och riktade den mot ungdomarna. Under tiden kvicknade Gunnar Witte till så pass att han kunde ta sig in i bilen.
- Naturligtvis lugnade ungdomarna ned sig något när de fick se pistolen. I alla fall så pass att jag kunde ta mej fram till bilen och åka därifrån. Innan vi åkte till sjukhuset begärde vi förstärkning.
Sammanlagt försökte sedan ett 20-tal poliser få rätsida på vad som hänt och få tag på syndabockarna. Gunnar Witte är nu sjukskriven.
- Vi har båda varit polismän i cirka sju år, berättar Eskil Sundkvist. Så vi är inga nybörjare direkt. I tunnelbanan har vi varit med om många bråk. Men jag har aldrig varit med om något liknande. Vanliga skolbarn blir som vansinniga när de fått öl eller sprit i sig. Sedan hetsar de varandra och blir modigare och modigare.
-----------------------------------------------------------------
EXPRESSEN ¤ Den 15 augusti 1981.
Inte så långt från oss bodde Eskil och Per. Per och jag lekte oss genom
barndomen tillsammans med de andra ungarna runt omkring. Där det
röda huset en gång fanns, står i dag hockeyproffset Mikael Renbergs
hus. Bilden ovan togs sommaren 2002.
------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Hortlaxelever 1897
Det här skolkortet är taget utanför skolan i Hortlax (Sörbyskolan i tidig skepnad år 1897) och ställts till PT:s förfogande av 84-årige Napoleon Lundkvist, Storfors, Piteå. Han är för övrigt den ende av pojkarna på skolkortet som är i livet och var vid fotograferingstillfället 6 1/2 år gammal.
På bilden ses i övre raden fr. v.
¤ Emil Hortberg ¤ Elis Hedkvist ¤ Elis Holmström ¤ Klas Lundström ¤ Paul Berglund ¤ Elis Nordlund ¤ Oskar Hortberg ¤ Henrik Hortlund ¤ Napoleon Lundkvist ¤ Ernst Lidfeldt ¤ Karl Viklund ¤ Artur Viklund ¤ Hjalmar Lundgren ¤ Oskar Lundgren ¤ Ernst Belander ¤ Ludvig Eriksson ¤ Nils Jonsson ¤
I nedre raden fr. v. ses
¤ Alma Hortlund ¤ Ellen Lundström ¤ Maria Bergkvist (barnmorska i Hortlax) ¤ Anna Bergström (lärarinna) ¤ Eva Holmström (lärarinna) ¤ Hanna Berglund ¤ Ester Eriksson ¤ Ester Sandlund ¤ Hildur Berg ¤ Ellen Walter ¤ Julia Lindström ¤ Edla Westerberg ¤ Judit Benzlin ¤ Hanna Westerlund ¤ Nina Långström ¤ Signe Belander ¤ Astra Söderlund ¤ Edla Sundbom ¤ Elin Hällgren ¤ Maria Westerlund ¤ Alice Sandlund ¤ Viktoria Lundkvist ¤
Nämnas kan att förutom lärarinnorna så hyrde även barnmorskan rum i skolbyggnaden.
--------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Tisdagen den 11 mars 1975.
Rapsen trivs i Hortlax
Rapsåker hemma hos Hemmansägaren Nils Sundbom i Hortlax.
Raps har blivit modeväxten för de flesta jordbrukarna i södra Sverige. Växten har gett rika skördar och genom ett stort fettbehov god ekonomisk avkastning. Här uppe i Norrbotten är det ytterst ovanligt att man får se en rapsåker, men i år har hemmansägare Nils Sundbom i Hortlax för första gången provat växten och här är vi i tillfälle att visa en bild av den granna åkern.
-----------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 8 september 1956.
Johnny & Torgny
Glada och goda kamrater är tydligen Hortlaxgrabbarna Johnny
Nilsson, t.v. och Torgny Engman.
-----------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ 29 januari 1955.
PS. Johnny och Torgny var/är födda 1947. Johnny är f ö min tremänning.
Brorsa till PiteRevyns Siw Öhman. Torgnys föräldrar Sixten o Anna bodde
grannar med oss i Övremarken. Torgny har ett känt syskonbarn, Helena
Engman, meriterad friidrottare. Torgnys bror, Kurt, var en duktig fotbolls-
spelare. Han spelade bl. a. i IFK Luleå i början av 70-talet.
/Roger.
Präst med Hortlaxrötter
ÅTER TILL HEMBYGDEN SOM PRÄSTMAN I PITEÅ
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Komminister HENNING BERGLUND.
Till komminister i Piteå stadsförsamling från 1 november har domkapitlet utnämnt ende sökanden, kyrkoadjunkt Henning Berglund, Umeå. Han efterträder komminister Olof Hvarfner, som flyttat till Skara. Komminister Berglund är en bygden son. Han är nämligen född i Övremarken inom Hortlax år 1927, prästvigdes 1958 och har sedan 1962 verkat som kyrkoadjunkt i Umeå stadsförsamling. Komministertjänsten i Piteå stadsförsamling har varit ledigförklarad i två omgångar utan att någon annan än Berglund anmält sig som sökande. Domkapitlet fick alltså tillgripa tillsättningsförfarandet.
--------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ September 1966.
PS. Henning bodde tillsammans med sina föräldrar, Gustav och Ida Berglund, samt bröderna Hjalmar och Herbert granne med mina farföräldrar i Övremarken. Min far var barndomskamrat med Henning. Vad som var Henning Berglunds kännetecken, var hans glada lynne och humor. När jag nån gång träffade honom som barn, brukade han alltid kalla mig för John junior. Henning blev så småningom kyrkoherde i Piteå Stadsförsamling. Henning Berglund avled för något år sedan. Hans bror, Herbert, finns fortfarande kvar i vårt grannskap.
/Roger.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Komminister HENNING BERGLUND.
Till komminister i Piteå stadsförsamling från 1 november har domkapitlet utnämnt ende sökanden, kyrkoadjunkt Henning Berglund, Umeå. Han efterträder komminister Olof Hvarfner, som flyttat till Skara. Komminister Berglund är en bygden son. Han är nämligen född i Övremarken inom Hortlax år 1927, prästvigdes 1958 och har sedan 1962 verkat som kyrkoadjunkt i Umeå stadsförsamling. Komministertjänsten i Piteå stadsförsamling har varit ledigförklarad i två omgångar utan att någon annan än Berglund anmält sig som sökande. Domkapitlet fick alltså tillgripa tillsättningsförfarandet.
--------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ September 1966.
PS. Henning bodde tillsammans med sina föräldrar, Gustav och Ida Berglund, samt bröderna Hjalmar och Herbert granne med mina farföräldrar i Övremarken. Min far var barndomskamrat med Henning. Vad som var Henning Berglunds kännetecken, var hans glada lynne och humor. När jag nån gång träffade honom som barn, brukade han alltid kalla mig för John junior. Henning blev så småningom kyrkoherde i Piteå Stadsförsamling. Henning Berglund avled för något år sedan. Hans bror, Herbert, finns fortfarande kvar i vårt grannskap.
/Roger.
Hortlaxbo i dödsolycka / 1971
Den omkomne, snickaren Olle Hedkvist, Hortlax.
50-årige snickaren Olov (Olle) Hedkvist från Hortlax, dödades när han kl 06.30 på måndagen med sin moped kolliderade med en bil utanför sin fastighet på vägen genom byn. Den omkomne körde ut från sin fastighet och observerade inte en passerande bil. Bilföraren, en 19-årig flicka från Hortlax, hade ingen möjlighet att undvika kollisionen. Hon blev svårt chockad och fick föras till lasarettet i Piteå för vård.
Hedkvist hade just lämnat sitt hem för att åka till sitt arbete på Lövholmen i Piteå när han körde ut på vägen in till Hortlax. Han observerade inte bilen som var på väg mot Hortlax. Kollissionen blev våldsam, mopedisten kastades mot bilens front och torde ha ljutit en ögonblicklig död. Sikten vid olycksplatsen är tillfredsställande men polisen kunde inte på måndagen fastställa huruvida bilisten hållit 50-gränsen eller ej. Vittnen kommer att höras i dag. Den omkomne som var frånskild efterlämnar sex barn och åldrig mor.
--------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Tisdagen den 29 juni 1971.
Bagarstugan på Inimarksvägen...
...har stått där så länge jag kan minnas. Öppen för alla de som i grannskapet skulle göra storbak. Även om den inte används som i fornstora dar, så kommer den då och då till användning. Idag när vi hade vägarna förbi så stod dörren öppen. Stugan håller f.n.v. på att få en liten ansiktslyftning. Jag kunde inte låta bli. Därför steg jag in med kameran för att ta några bilder.
När vi passerade råkade dörren stå på glänt. Det var mitt första besök
på flera år.
Här stod tanterna i min barndom och knådade deg. I bakgrunden
hördes ljudet av björkveden som sprakade i spisen. Doften därinne
minns jag var helt underbar.
De nödvändiga arbetsredskapen hänger prydligt på väggen.
Utsikt mot Inimarksvägen.
Ytterligare ett par "måsten" vid bakningen.
På den här träskylten som hänger ovanför bakbordet, står dessa
namn uppskrivna: Olga Berg, Herbert Berglund, Dagny Fahlman,
Naima Öhlund, Jenny Johnsson, Kerstin Johansson, Inga-Maj
Fahlman. Några av de uppräknade är borta sedan länge.
En liten vy över stugans innandöme.
Ugnen utgör själva hjärtat i stugan.
In- och utgång.
-------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST
När vi passerade råkade dörren stå på glänt. Det var mitt första besök
på flera år.
Här stod tanterna i min barndom och knådade deg. I bakgrunden
hördes ljudet av björkveden som sprakade i spisen. Doften därinne
minns jag var helt underbar.
De nödvändiga arbetsredskapen hänger prydligt på väggen.
Utsikt mot Inimarksvägen.
Ytterligare ett par "måsten" vid bakningen.
På den här träskylten som hänger ovanför bakbordet, står dessa
namn uppskrivna: Olga Berg, Herbert Berglund, Dagny Fahlman,
Naima Öhlund, Jenny Johnsson, Kerstin Johansson, Inga-Maj
Fahlman. Några av de uppräknade är borta sedan länge.
En liten vy över stugans innandöme.
Ugnen utgör själva hjärtat i stugan.
In- och utgång.
-------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST
Skorsten som föll åt fel håll...
Storforsskorstenen som föll åt ett galet håll...
Den nedlagda Storforssågens skorsten, 38 meter hög, enligt uppgift, fälldes i går, sedan det konstaterats att stenar börjat lossna från skorstenens översta del med den rsik för olyckor detta innebär. Gamla storforsare uppger att skorstenen uppfördes för cirka 70 år sedan men den har troligtvis sedan påbyggts. Fällningen kom att sluta en smula överraskande. Man hade huggit upp ett ordentligt hål i ena sidan av skorstenen och en man stod med släggan i högsta hugg då plötsligt jättepelaren liksom satte sig och sedan brakade omkull och hamnade på såghuset och även skadade maskinhuset, som nu användes som arkiv.
Ingen människa kom till skada - alla som stod i närheten hann sätta sig i säkerhet men skorstenens fallriktning blev inte den avsedda. En wire var fäst i skorstenens översta del och det var meningen att man med en lastbils hjälp skulle kunna dirigera skorstenens fall. Nu hann man aldrig detta utan kolossen fann för gott att välja egen fallriktning. Bilderna visar dels det ögonblick då skorstenen börjat falla och dels de skadade byggnaderna.
Skorstenen på 38 meter, föll både på såghuset, men även på det f.d.
maskinhuset som numera används som arkiv.
----------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 10 september 1955.
PS. Både såghuset och det f.d. maskinhuset står kvar än i dag.
På den här platsen började min far som 13-14 åring att arbeta
som märkpojke. Året var 1936.
//Roger.
Hortlaxyngling i dödskrasch / 1963
MALTE VIKLUND, 19 år.
Vid en trafikolycka mellan Gäddvik och Bergnäset tidigt på torsdagsmorgonen skadades 19-årige Malte Viklund, Trollbäcken, Pitsund, till döds. Han körde med sin personbil på en lastbil snett bakifrån och fick i medvetslöst tillstånd bändas loss av ambulanspersonalen. Han avled senare på Luleå lasarett.
Viklund arbetade i Luleå och färdades morgon och kväll mellan hemmet och arbetsplatsen och åter. Sedan i juli gjorde han den ganska långa resan i en ny personbil, som vid olyckan hade gått 750 mil. Hur den tragiska olyckan i detalj gått till har inte kunnat utredas. Kollisionen med lastbilen skedde några minuter före klockan sju. Lastbilen hade då kommit in på Bodenvägen från höger och kört ett 75-tal meter i samma riktning som Viklund. I själva kollisionsögonblicket hade lastbilen möte med en annan bil.
Polisen har två olika teorier för själva händelseförloppet. Antingen blev Viklund bländad av den ganska låga solen och såg inte lastbilen eller också var han på väg att köra om lastbilen då han fick se den mötande bilen. I det senare fallet skedde kollisionen då han försökte återta sin plats bakom lastbilen. Vid sammanstötningen blev frampartiet på Viklunds bil svårt ramponerat. Föraren, som var ensam, hamnade i baksätet med benen fastklämda mellan framsätets stolar. Han satt så hårt fast att ambulanspersonalen fick bända loss honom. Viklund fördes till Luleå lasarett men skadorna var av den omfattningen att hans liv inte stod att rädda.
------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 13 september 1963.
Hortlax 15:5 i Hortlax socken
Gamla gula handlingar får mitt hjärta att slå fortare. Jag skulle nog allra helst trivts som fisken i vattnet av att vistas i ett arkiv i nån gammal källare, för att där ta del av som hänt i föregången tid. Vid ett tillfälle gjorde jag ett besök på Piteå-Tidningens vinda. Däruppe fanns alla nummer av tidningen sedan starten 1915. Jag har även varit i Skellefteå och forskat i Norra Västerbottens arkiv. Tänk vilken kulturskatt som dessa tidningar rymmer. När jag besökte redaktionssekreteraren Jan Lundquist på Piteå-Tidningen, så nämnde jag för honom, att tänk om man kunde publicera en slags bokfilm om alla berättelser och andra intressant fakta gällande hembygden.
I mina samlingar finns också många tidningar, Piteå-Tidningen, Norra Västerbotten, Expressen, Aftonbladet, Norrbottens-Kuriren, NSD samt olika veckotidningar. Ja, jag har t.o.m. en inbunden årgång av avsomnade Skellefteå Bladet från 1926. I en pärm i min bokhylla hittade jag dessa gulnade blad, som berättar på sitt speciella språk om den plats där jag/vi lever just här idag. I handlingarna åker vi tillbaka i tiden till året 1894, närmare bestämt den 21 december. Det var då som hemmansägaren E. M. Lindgren försålde en avstyckning ur hemmanet N:o 15, på 19/128 mantal:
"Till arbetaren Jonas Gustaf Lindberg i Hortlax försäljer undertecknad härmed till everdelig egendom en jordlägenhet ur hemmanet N:o 15, 19/128 mantal i Hortlaxby, Piteå socken, hvilken lägenhet tages ur nämnde hemmans skifte "Timb skiftet benämt i rektangulär form utgörande i längd mot "Alfredshem" 51,3 meter, i bredd mot "Tingsholmsvägen" 49,13 meter, för en öfverenskommen köpesumma af 65 kronor som är betalt och härmed kvitteras jemte en årlig afgäld till hemmansinnehafvaren af 1 mans sommardagsverke på afvsöndringstagarens egen kost, vid kallelse eller hvad Konungens Befallningshafvande finner skäligt fastställa. Köparen förbindes äfven att afstänga denna lägenhet från mina qvarblifvande egor. Detta köps lagfart bekostas af köparen och förbinder säljaren att tillhandahålla nödig åtkomsthandlingar.
Piteå & Hortlax den 24 augusti 1894.
E. M. Lindgren, hemmansegare., säljare.
Med omstående afhandling förklarar jag mig nöjd. Ort och dag som ofvan.
J. P. Lindberg, köpare.
Såväl säljarens som köparens namnteckningar bevittna:
P. A. Berglund / Anton Hedqvist."
Hortlax 15:5 i Hortlax socken.
I mina samlingar finns också många tidningar, Piteå-Tidningen, Norra Västerbotten, Expressen, Aftonbladet, Norrbottens-Kuriren, NSD samt olika veckotidningar. Ja, jag har t.o.m. en inbunden årgång av avsomnade Skellefteå Bladet från 1926. I en pärm i min bokhylla hittade jag dessa gulnade blad, som berättar på sitt speciella språk om den plats där jag/vi lever just här idag. I handlingarna åker vi tillbaka i tiden till året 1894, närmare bestämt den 21 december. Det var då som hemmansägaren E. M. Lindgren försålde en avstyckning ur hemmanet N:o 15, på 19/128 mantal:
"Till arbetaren Jonas Gustaf Lindberg i Hortlax försäljer undertecknad härmed till everdelig egendom en jordlägenhet ur hemmanet N:o 15, 19/128 mantal i Hortlaxby, Piteå socken, hvilken lägenhet tages ur nämnde hemmans skifte "Timb skiftet benämt i rektangulär form utgörande i längd mot "Alfredshem" 51,3 meter, i bredd mot "Tingsholmsvägen" 49,13 meter, för en öfverenskommen köpesumma af 65 kronor som är betalt och härmed kvitteras jemte en årlig afgäld till hemmansinnehafvaren af 1 mans sommardagsverke på afvsöndringstagarens egen kost, vid kallelse eller hvad Konungens Befallningshafvande finner skäligt fastställa. Köparen förbindes äfven att afstänga denna lägenhet från mina qvarblifvande egor. Detta köps lagfart bekostas af köparen och förbinder säljaren att tillhandahålla nödig åtkomsthandlingar.
Piteå & Hortlax den 24 augusti 1894.
E. M. Lindgren, hemmansegare., säljare.
Med omstående afhandling förklarar jag mig nöjd. Ort och dag som ofvan.
J. P. Lindberg, köpare.
Såväl säljarens som köparens namnteckningar bevittna:
P. A. Berglund / Anton Hedqvist."
Hortlax 15:5 i Hortlax socken.
Bonden Nordlund i Hortlax
KVIGA PÅ RYMMEN SEDAN I MIDSOMRAS -
NU HAR ROSA FÅTT EN KALV
- Det var ren tur att jag gick rakt på kalven, säger hemmansägare
Martin Nordlund, 55, Hortlax. Han tog den i sin famn och nu växer den
och blir stor i den varma ladugården.
Minns ni kvigan Rosa som rymde till skogs från ladugården hos hemmansägare Martin Nordlund i Hortlax före midsommar? Rosa är fortfarande på rymmen. Hon har hållit sig gömd hela sommaren. Förra veckan födde hon en kalv i skogen. Martin Nordlund fann kalven, späd och övergiven, och bar hem den till ladugården. Där får den nu mat och omvårdnad och växer för var dag. Nordlund har nu gett upp hoppet att Rosa ska komma hem självmant. Man har förgäves försökt fånga henne. Nu finns bara en sak att göra: skjuta henne innan vintern kommer.
----------------------------------------------------------------
NORRBOTTENS-KURIREN ¤ Sommaren 1972.
Hortlax kyrka
En prydnad att hänga på väggen, inköpt på loppis för nåt år sedan.
Just vid fotoögonblicket lägger sig en orange blomma (t.h.) över objektet.
PS. väggprynaden fick jag inte hänga inne i vårt Älvsbyhus för min hustru,
jag fick hänga den i vårta gamla hus istället. Detta kallas i dagligt tal för
kompromiss.
---------------------------------------------------------------------------------
Film i Hortlax Sockenstuga - 1944
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 15 september 1944.
Byasmeden Asplund i Hortlax
PITEORTENS SISTE (?) BYASMED...
Han har stått vid sin ässja i många år - det har blivit närmare 45 nu. Och det kommer förmodligen att bli många fler. Så länge orken och intresset finns och så länge det finns jobb kommer han att stå inne i sin timrade, låga och ganska oansenliga smidesverkstad mitt mot byns skola.
- För det här är ett trevligt yrke, säger han lite stolt dröjande liksom för att smaka på orden. Det ligger skapande i varje moment.
- Jobbet blir aldrig ensidigt och monotont. Och arbete - ja, det finns det övernog. Nu i varje fall!
Smedens yrke i sin ursprungliga form kommer säkerligen att försvinna,
säger Vilhelm Asplund, Hortlax. Det är tråkigt på sitt sätt därför att det
är ett intressant och stimulerande jobb, där varje moment är skapande.
Yrket blir aldrig monotont och enformigt.
Vilhelm Asplund, 53, Hortlax, är en av länets få inom det gamla hantverksyrket, där lågan från kolet fortfarande hålls vid liv, där järnet på ässjan lyser rött som en nedgående sommarsol.
Började vid tio
- När jag var tio ungefär blev det till att börja fuska i yrket, säger han och sticker in ett järn i glöden. Min far ställde en fisklåda framför städet, så att jag skulle nå upp. När sedan pappa dog 1933 övertog jag och min bror smedjan, som far startat 1917, efter att tidigare ha jobbat i verkstaden vid Storfors såg. Efter ytterligare några år övertog brorsan hemmanet och jag blev alltså ensam.
- Ja, det vill säga: jag har ju haft två anställda under tiden, men båda stack sin väg, när de började kunna yrket. Ungdomen vill ju röra på sig, så det var ju inte så mycket att säga om. Men i fortsättningen tyckte jag liksom inte att det var någon idé att anställa folk som snart ger sig iväg. Det tar ju tre-fyra år att lära sig yrket någotsånär. En del säger att det är först efter tre år som man börjar kunna någonting. Fast det är klart: att slå bult är ju inte svårt.
Frun hjälper till
- Nej, jag jobbar ensam numera. Min fru har ju förstås hjälpt till en hel del - det är ju så modernt numera med deltidsarbetande kvinnor, säger Asplund med en glimt i ögonvrån. Vilhelm Asplunds huvudsakliga sysselsättning ligger i tillverkning av flottningssmide. Han har sex modeller som prånglas ut över hela landet. Umeå flottningsförening är den största kunden - 2.000 varje år - och sedan är ASSI och SCA också en ganska stor kund. Mellan 4.000-5.000 artiklar i flottningssmide tillverkar Asplund årligen.
Flottningssmide har en god marknad, säger han. Det finns andra modeller än mina - i Obbola tillverkas t. ex. en bra modell. Om draghakar är den största artikeln är det inte den enda. Fast tiden räcker ju inte till att pyssla med alltför mycket. Asplund har bl. a. en utmärkt konstruktion på ett bräckjärn, som särskilt vid rivning av hus är ypperligt. Det skulle kunna bli en stor försäljningsartikel om han bara satsade på den. Men tiden räcker som sagt inte till och nu blir det bara några exemplar. Han har tillverkat en isbill som fått lovord och ett källarlucksgångjärn hör också till produkterna.
Många strängar
Vilhelm Asplund har haft många strängar på sin lyra. En tid var han hovslagare, men blev tvungen att sluta då ryggen började krångla. Han har haft rörmokeri och bilverkstad. Men det blev bara smeden och smedjan som som överlevde. Slagen från smedjan i Hortlax kommer att ljuda ännu många år kanske.
- Jag behåller min smedja så länge jag orkar och vill hålla på - sedan blir det ingen som tar över, säger han.
- Men det är ett intressant och stimulerande yrke och det är ännu roligare när man fått folks förtroende...
Byasmeden Vilhelm Asplund i sin smedja i Hortlax.
-----------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ November 1964.
Han har stått vid sin ässja i många år - det har blivit närmare 45 nu. Och det kommer förmodligen att bli många fler. Så länge orken och intresset finns och så länge det finns jobb kommer han att stå inne i sin timrade, låga och ganska oansenliga smidesverkstad mitt mot byns skola.
- För det här är ett trevligt yrke, säger han lite stolt dröjande liksom för att smaka på orden. Det ligger skapande i varje moment.
- Jobbet blir aldrig ensidigt och monotont. Och arbete - ja, det finns det övernog. Nu i varje fall!
Smedens yrke i sin ursprungliga form kommer säkerligen att försvinna,
säger Vilhelm Asplund, Hortlax. Det är tråkigt på sitt sätt därför att det
är ett intressant och stimulerande jobb, där varje moment är skapande.
Yrket blir aldrig monotont och enformigt.
Vilhelm Asplund, 53, Hortlax, är en av länets få inom det gamla hantverksyrket, där lågan från kolet fortfarande hålls vid liv, där järnet på ässjan lyser rött som en nedgående sommarsol.
Började vid tio
- När jag var tio ungefär blev det till att börja fuska i yrket, säger han och sticker in ett järn i glöden. Min far ställde en fisklåda framför städet, så att jag skulle nå upp. När sedan pappa dog 1933 övertog jag och min bror smedjan, som far startat 1917, efter att tidigare ha jobbat i verkstaden vid Storfors såg. Efter ytterligare några år övertog brorsan hemmanet och jag blev alltså ensam.
- Ja, det vill säga: jag har ju haft två anställda under tiden, men båda stack sin väg, när de började kunna yrket. Ungdomen vill ju röra på sig, så det var ju inte så mycket att säga om. Men i fortsättningen tyckte jag liksom inte att det var någon idé att anställa folk som snart ger sig iväg. Det tar ju tre-fyra år att lära sig yrket någotsånär. En del säger att det är först efter tre år som man börjar kunna någonting. Fast det är klart: att slå bult är ju inte svårt.
Frun hjälper till
- Nej, jag jobbar ensam numera. Min fru har ju förstås hjälpt till en hel del - det är ju så modernt numera med deltidsarbetande kvinnor, säger Asplund med en glimt i ögonvrån. Vilhelm Asplunds huvudsakliga sysselsättning ligger i tillverkning av flottningssmide. Han har sex modeller som prånglas ut över hela landet. Umeå flottningsförening är den största kunden - 2.000 varje år - och sedan är ASSI och SCA också en ganska stor kund. Mellan 4.000-5.000 artiklar i flottningssmide tillverkar Asplund årligen.
Flottningssmide har en god marknad, säger han. Det finns andra modeller än mina - i Obbola tillverkas t. ex. en bra modell. Om draghakar är den största artikeln är det inte den enda. Fast tiden räcker ju inte till att pyssla med alltför mycket. Asplund har bl. a. en utmärkt konstruktion på ett bräckjärn, som särskilt vid rivning av hus är ypperligt. Det skulle kunna bli en stor försäljningsartikel om han bara satsade på den. Men tiden räcker som sagt inte till och nu blir det bara några exemplar. Han har tillverkat en isbill som fått lovord och ett källarlucksgångjärn hör också till produkterna.
Många strängar
Vilhelm Asplund har haft många strängar på sin lyra. En tid var han hovslagare, men blev tvungen att sluta då ryggen började krångla. Han har haft rörmokeri och bilverkstad. Men det blev bara smeden och smedjan som som överlevde. Slagen från smedjan i Hortlax kommer att ljuda ännu många år kanske.
- Jag behåller min smedja så länge jag orkar och vill hålla på - sedan blir det ingen som tar över, säger han.
- Men det är ett intressant och stimulerande yrke och det är ännu roligare när man fått folks förtroende...
Byasmeden Vilhelm Asplund i sin smedja i Hortlax.
-----------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ November 1964.
