Roger Lindqvist

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När barnbarnet Norah var hos oss idag, så satt hon med sin "padda" i soffan och surfade runt i cyberrymden. Då tog jag fram min gamla kassett från 1969-70 och frågade henne om hon visste vad det var. Hon svarade nej! Då berättade jag att den här kassetten symboliserade min Facebook och Instagram när jag var i 11-12-årsåldern. Efter många år så lyssnade jag återigen på den, och till min stora glädje hördes två välbekanta röster, min pappa och min morfars.

 

I min värld så var den där mono-grammofonen och kassetbandspelaren som jag fick julen 1969, en riktigt Aha-upplevelse nåt som kanhända är svårt att förstå för dagens uppväxande släkte. Det är i den stunden man känner sig som ett förhistoriskt exemplar av en stenåldersman med en klubba i handen.

 

Längst ner på omslagsbilden har min fröken Gunhild Lundman skrivit mitt namn. Jag gick i andra klass i Sörbyskolan i Hortlax.

 

 

Under 1967-68 så prenumererade jag på Kamratposten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sommaren 1969 besökte vi Arjeplog och Galtispuoda, som ligger ca 10 km från själva staden. Fjället mäter 800 meter över havet. På bilden är det min far som jag fångat in i min Instamatic.

 

 

På besök hos mina två kusiner Åsa och My Dagbro i deras sommarstuga i Avvakko utanför Gällivare, sommaren 1969. Deras mamma Linnéa, var min mammas syster och min moster. Den här sommaren så åkte även morfar med. Han brukade göra det. Avvakko ligger ca fem mil på vägen mot Kiruna. Det var vackert där stugan stod, men mycket mygg. Under besöket så plockade vi hjortron, mycket hjortron vill jag lova.

 

En bild som min mamma tog sommaren 1969. I den orangea hammocken, inköpt på Lundmans i Hortlax, sitter jag med kattflickan Sessan. Jag var fortfarande 11 år några månader till. Den 26 september fyllde jag 12 år. Den här kära katten kom att gå ett tragiskt öde till mötes. Sommaren 1970, efter hemkomsten från Gällivare så hittatades hon med tre ben avslitna, medan det fjärde hängde kvar i en tunn tråd. Sessan hade några veckor tidigare blivit mamma till två söta kattpojkar. Under tiden vi var borta så låg Sessan med sina ungar i den boda som stod på tomten. Lennart, min morbror hade lovat att titta till dem när han åkte förbi. Kvällen före våran hemkomst, så var allt frid och fröjd. Senare på kvällen så berättade en granne att några barn varit dumma med en katt.

 

Vad vi kom fram till var att Sessan hade blivit kastad in i ett mopedhjul. Därav hennes avslitna tassar. Vem eller vilka som utsatte henne för detta ohyggliga plågeri fick vi aldrig veta. Men efterhand fick jag ändå svaret. I dag vet jag vem det var. Sessan avlivades av min morfar genast. Ungarna däremot uppnådde vuxen ålder. Vi matade dem med mjölk i liten flaska inköpt på Lek & Hobby på Rådhustorget i Piteå.

 

Mitt föräldrahem, en dag i juni 1960. Ett flygplan tilldrar sig vårt intresse. Min pappa, syster och jag står på bron och tittar upp mot sommarhimlen. Min syster Gerd iklädd baddräkt, bakom henne min far och lilla jag, då inte ens fyllda tre, skulle fylla tre under hösten, jag gömmer mig bakom min far. Jag är rädd för planet, rädd för det där surrande motorljudet. Det uthängda tvätten har man gjort ett försök att retuschera. Men längst ner i högra hörnet syns tvätten utan retuschering.

 

Julaftonen 1960, hälsade Kalle Anka på för första gången i våra TV-apparater.

 

 

Vi står tysta en stund i den kalla decemberkvällen, utanför Oskar Sundströms lilla butik uppe i byn. Skyltsöndag, ger mig en försmak av det stora som väntar längre fram. Snöflingorna dalar sakta ner från den stjärnbeklädda skyn. Jag gör ett tappert försök att fånga flingorna med min utsträckta tunga.

 

Sätter mig på sparken. Mamma och pappa ger den fart, medarna skär som vassa knivar genom snön. Jag sitter klädd i min varma jacka, mina skidbyxor, i pjäxor och de nyinköpta lovikkavantarna. Nästa besök avläggs hos köpman Axel Lundman. Vi tittar på de senaste som finns av TV- och radioapparater i det juldekorerade skyltfönstret.

 

På väg hem till Övremarken, tilltar snöandet till min stora förtjusning. Till höger om hortlaxvägen står den utsmyckade stora julgranen med kulörta lyktor, som skänker en skarp kontrast i den vintermörka decemberkvällen. Granne med oss, finns Nisse Stenbergs speceriaffär. Vi stannar till en stund, för att tjusas av julens röda och varma färger. Tänk om tiden kunde stillas en stund. Tänk om.

 

Roger Lindqvist - 2004.

En stunds paus, i sommarvärmen, med kaffe och bullar på vår väg mot släkten i Gällivare. Vid campingbordet sitter min morfar Sanfrid och mina föräldrar John och Maj-Gerd. Själv står jag med min kamera från helvetet, som fungerade då den ville inte då jag ville. Men i den här speciella stunden så ville den.

 

 

I dag köpte jag den här på COOP i Piteå. Det är 50 år sedan jag såg den första gången, men den lämnade såna avtryck att jag i vuxen ålder bestämt gav den det bästa av betyg: Den bästa julkalender jag någonsin sett.  Och då får ni säga precis vad ni vill. Jag hörde inte - vad sa ni? Jo jag tänkte väl det; ni höll med!