Roger Lindqvist

En stunds paus, i sommarvärmen, med kaffe och bullar på vår väg mot släkten i Gällivare. Vid campingbordet sitter min morfar Sanfrid och mina föräldrar John och Maj-Gerd. Själv står jag med min kamera från helvetet, som fungerade då den ville inte då jag ville. Men i den här speciella stunden så ville den.

 

 

I dag köpte jag den här på COOP i Piteå. Det är 50 år sedan jag såg den första gången, men den lämnade såna avtryck att jag i vuxen ålder bestämt gav den det bästa av betyg: Den bästa julkalender jag någonsin sett.  Och då får ni säga precis vad ni vill. Jag hörde inte - vad sa ni? Jo jag tänkte väl det; ni höll med!

 

 

En av mina bästa kompisar hette Per. Han bodde ett stenkast från mitt hem. Om vi inte badade med kläderna på i Höträsket, så hittade vi på andra intressanta saker. Som den gången då vi bestämde oss för att tillsammans utforska kyrktornet i Hortlax kyrka. Från marken till toppen är det 42 meter högt. Nu var det inte så att vi agerade fasadklättrare, ånej, vi tog det säkra för det osäkra och använde oss av den trappa som fanns inne i själva kyrkan. För uppåt skulle vi - hade vi bestämt. Och för varje steg mot den åtråvärda toppen blev våra leenden större och större. Från de två "fönstren" som ses under klockan tittade vi ut över hembygden. Mitt under våran upptäcksfärd hände det nåt som inte fick hända: kyrkklockorna började ringa. I och med detta så tog vi det säkrast att förflytta oss neråt, mot den trygga marken. Det var ett exempel på vad vi två kunde åstadkomma.

 

Familjen Wasén hade, av den stora packningen att döma, varit på en semestertripp i södra Sverige, och var på väg hem. De hade enligt uppgift kört länge och makarna hade turats om vid ratten. När olyckan inträffade satt hustrun vid ratten och bredvid i framsätet hade hon den 12-årige sonen. Bilen en combimodell, var bäddbar och i baksätet låg Ulf Wasén och de två barnen Jonas och Ebba och sov. Det var strax söder om vägskälet till Sandholmen som bilarna smällde ihop.

 

Vägen gör en svag kurva och därpå följer ett backkrön. Av hittills okänd anledning har fru Wasén, kört över bilen på höger sida uppe på backkrönet och just där fick de möte med en tankbil och den fruktansvärda olyckan var ett faktum. Personbilen körde rakt in under tankbilen och hela högra sidan skalades av och manglades av tankbilens högra hjulpar. Både sonen Hampus och maken Ulf befann sig i bilens högra del och dödades omedelbart.

 

 

 

 

93 öre, om jag räknat rätt.

 

Med på bilfärden följde: John, Maj-Gerd, Roger, Gerd, Henning, Sanfrid, Åke och Dagmar.

Jag minns att i pappas VW åkte jag, farbror Åke och morfar Sanfrid, pappa körde. I Dagmars gula Skoda åkte förutom Dagmar, som körde, även mamma och Gerd. Pappa hade sitt takräcke på taket, som han köpt hos sina kusiner Henning och Folke Eriksson i Hemmingsmark som tillverkade takräcken i sin verkstad. Bröderna Eriksson började även sedan en framgångsrik tillverkning av Hema-Tippen. En sk snö-släde för snöskottning.

 

Jag vill minnas att det var kyligt i luften den där kvällen. Min mor har en vit kappa på sig, kan ha varit i början av juni eller slutet av maj. Morfar hade som alltid sin Humphrey Bogart hatt på sig. Dagmar tog bilden med sin lådkamera.

 

 

 

Och i en liknande stol har jag suttit och darrat. Natten var sömnlös innan besöket hos Folktandvården i Hortlax. Nåja, kanske jag sov - ibland. Men det allra värsta var att när jag vaknade så låg jag och inbillade mig de mest horribla saker. Gerson Bergman, hette tanddoktorn. Man ska inte tala illa om avlidna personer, men det var en skräck att ha honom som tandläkare. Till råga på allt så tappade jag min halva vänstra framtand på skolans ishockeybana, 1968. Om det har jag förtäljt kanhända 3.460 ggr. Jag kommer därför INTE att berätta det 3.461 ggr. Men det var hemskt.