Glittrande barnaögon i juletid
I går var barnbarnet Norah en av många Lucior på sitt dagis. Stolt stod hon med sin luciakrona på sitt blonda huvud, tillsammans med de andra barnen. I dag har det andra barnbarnet Max också haft en stunds luciafirande i efterskott. Max var däremot inte Lucia, han var istället en liten rar tomtenisse, klädd i sin röda luva och röda byxor.
Ute råder blidväder. Detta har fått till följd att delar av vår gräsmatta har börjat titta fram. 2-3 graders värme har gjort att det droppar ifrån taken, och julvädret har med andra ord fått sig en rejäl törn. Halkigt värre också så man får se upp var man sätter sina fötter. Skulle just se bra ut med en bruten arm så här tio dagar före julafton. För hemska tanke - vem skulle i såfall hjälpa mig att få i mig julgröten? Å tänk så jobbigt att öppna alla mina tusentals julklappar som jag kommer att få av tomten?
NORAH gav oss det här fotot för ett tag sedan. Och visst syns det,
att hon längtar efter tomten...
I den här tomtemössan brukar Max finnas. Åtminstone fanns han där
när han hälsade på oss under dagen...
MAX som han ser ut i sin tomteklädsel. Tomtenissen Max åkte med
sin farmor och farfar in till stan. Farmor skulle in och handla. De stora
grabbarna - Max & Roger - (MAX ROGERS) väntade i bilen.
I staden rådde som brukligt är inför större helger, en stor ström av
ivrigt hamstrande människor.
Ute råder blidväder. Detta har fått till följd att delar av vår gräsmatta har börjat titta fram. 2-3 graders värme har gjort att det droppar ifrån taken, och julvädret har med andra ord fått sig en rejäl törn. Halkigt värre också så man får se upp var man sätter sina fötter. Skulle just se bra ut med en bruten arm så här tio dagar före julafton. För hemska tanke - vem skulle i såfall hjälpa mig att få i mig julgröten? Å tänk så jobbigt att öppna alla mina tusentals julklappar som jag kommer att få av tomten?
NORAH gav oss det här fotot för ett tag sedan. Och visst syns det,
att hon längtar efter tomten...
I den här tomtemössan brukar Max finnas. Åtminstone fanns han där
när han hälsade på oss under dagen...
MAX som han ser ut i sin tomteklädsel. Tomtenissen Max åkte med
sin farmor och farfar in till stan. Farmor skulle in och handla. De stora
grabbarna - Max & Roger - (MAX ROGERS) väntade i bilen.
I staden rådde som brukligt är inför större helger, en stor ström av
ivrigt hamstrande människor.
Norah med sin röda näsa...
En aningen röd om sin lilla näsa, blev barnbarnet Norah när hon och jag var ute och tumlade i snön idag. D.v.s. Norah var den som snurrade runt och la sig ner i snön, medan hennes farfar skottade bort cirka tre trilijoner femhundratrettiotretusen och en halv snöflinga. Det var en rätt så liten siffra, det hade blivit betydligt mer om inte Andreas skottat rent i infarten i morse, innan han drog iväg med sin traktor på snösvängen. Tack Andreas, du är en klippa!
Norah i full färd med att sopa snö från farmor och farfars bro.
Mitt i sopandet ville farfar ta ett kort. Det var nästan så att Norah inte
hade tid.
- Farfar, vi gör en snögubbe! sa Norah och kramade en snöboll.
Tyvärr så var förhållandena inte direkt gynnsamma för snögubbsbygge.
Julgranen fick även den sin beskärda del av Bores kvarlämnade snö.
När vi äntligen kom in i stugvärmen, satt denna vackra hawiianska
ukelele-spelande dam och bjöd på vackra söderhavstoner.
-----------------------------------------------------------------------------------
NORAH visar sin vackra tänder...
I Norahs mun bor inga tandtroll, vilket hon härmed bevisat.
--------------------------------------------------------------------------------
Tandfotograf: ROGER LINDQVIST (som inte heller har några tand-
troll inneboende).
Myskväll med NORAH
Myskvällarna med Norah innebär en del godis, en bra tecknad film
och som avslutning ett par varma kramar. Sedan bilden togs så har
Norah slutat med sin napp. För att citera henne själv, som hon sa till
oss för ett tag sedan: - Farmor å farfar, jag är ju en stor tjej nu!
"Jag har ju sminkat mej, farfar"
Norah och hennes mamma Jennie har hälsat på oss idag. De två hade gått i skogen för att ta sig en titt på den vita fina vadd som rest hela den långa vägen från himlen och ända ner till oss på Markvägen. Jag tror att snöflingorna kom speciellt för Norahs skull. För det är ju klart, att även om en eller annan farfar INTE vill ha vinter och snö, så bara MÅSTE ju Norah och Max få ha det ändå. Då får farfar säga vad han vill. Så det så! Nu ligger alla snöflingorna så tjusigt parkerade i skog och mark, och jag hoppas att Norah och hennes kusin Max snart kan gå ut i snön för att göra en snögubbe.
När Norah kom in i köket, efter att mamma gått hem såg jag att hon var smutsig på kinden. (Trodde jag). Och som den väldresserade farfar jag är, så gick jag och blötte ett papper för att torka bort det smutsiga på Norah. Lugnt och snällt stod hon där, rak i ryggen medan farfar torkade, torkade och - ja, just det - torkade ytterligare en gång. När Norahs farfar begrundade resultatet, och kände sig helnöjd över hur fin lilla barnbarnet blev, så fällde Norah denna replik:
- Men farfar, vad gör du, jag har ju sminkat mej!
Det visade sig att farfar gjort en rätt så grov felbedömning. Det smutsiga var ju det smink som Norah lagt på innan hon gick hemifrån för att hälsa på oss. Farfar bad så mycket om ursäkt. Och lovade dyrt och heligt att ALDRIG någonsin mer göra om detta på den unga fröken Norah Maria Lindqvist. Man lär sig så länge man lever. Om detta har jag fått bevis för idag.
/Farfar.
Norah & Max
När Norah övernattade häromsistens, blev ögonlocken plötsligt så
tunga där hon satt i soffan. Naturligtvis var hennes farfar tvungen att
ta en bild.
Max ville så gärna prova farfars läsglasögon. Och se, han ser ju ut
som en riktig professor.
--------------------------------------------------------------------------------
"MAX-bilder"
Max med sin mugg!
Max tänker...
Max tänker ännu mer...
Max får lite bus i sina ögon...
Max har så mycket bus att han måste skratta...
Max är törstig efter allt sitt "bus-tänkande".
---Snipp, snapp, snut. Så var bild-berättelsen om MAX slut.-----------
Fotograferingsgubbe: Farfar.
- "Farfar, finns det hajar här...?"
Igår när vi begav oss ut på promenad, var Norah också med. För säkerhets skull så hade vi vagnet med oss. Under färden så ömsom sjöng hon, ömsom berättade hon, och däremellan ställde hon tusen trilijoners frågor om det mesta. När vi anträdde motionsspåret, smög hon sin hand i min och sa: - "Farfar, finns det björnar här, jag är rädd".
När jag sa att så inte var fallet, utan det enda vilda djur som möjligen fanns, var på sin höjd en hare eller två, så blev hon lite lugnare. Invid vägen, en bit längre in på spåret, finns en liten bäck där vi brukar ta en paus. När vi stod där och tittade ned på det strilande vattnet, föreslog jag att vi skulle ta oss ett dopp. Norah, som satt i sitt vagn tog genast till orda:
- Farfar, kanske det finns hajar här?
Återigen fick jag krama hennes hand och bedyra att de varken fanns björnar eller haj. Kanske då en liten grön groda som sa "Kvack".
När vi närmade oss målet, stämde Norah upp i en sång. När sången var avslutad ville hon att farfar också skulle sjunga. Då fick jag ta fram all den fantasi jag hade, för att sjunga sången om hajen som simmar i havet och istället för att bitas, tittar upp med sitt tryne och säger: - "Haj på er alla! Jag är en haj som simmar med mina fenor på svaj..."
Tja, vad gör man inte för sina barnbarn?
Senare på kvällen vid middagen, tog hon på sig sin rosa prinsess-klänning, med sina högklackade prinsess-skor på prinsess-fötterna. Till efterrätten stämde Norah åter upp i sång: "Nimbyssången". Applåderna höll aldrig på att ta slut från den begeistrade publiken vid köksbordet.
Igår när vi gick ut på promenad, åkte Norah med i sin limousine.
Efter Inimarksvägen bodde två av min fars syskon. I det röda huset
till vänster, bodde Elsa med sin familj. Längre in på samma sida, bodde
pappas brorsa Erik med fru och barn.
På denna tomma gräsyta, spelades fotboll med kompisarna under sommar-
loven. Fotbollsmålet stod vid skogsbrynet, vilket fick till följd att man var
så illa tvungen att springa in i lingon- och blåbärssnåren varje gång det
blev mål. Här föddes drömmarna om att bli en ny Ronnie Hellström eller
Kjell Uppling. IFK Luleås målvakt Kjell Uppling var en av mina stora fot-
bollsidoler när IFK Luleå gick upp i Allsvenskan 1970/71.
Det var hos kompisen Roger Nilsson som vi spelade fotboll på somrarna.
Det var jag, Per, Roger N. och Peder som brukade drabba samman i
vilda bataljer.
När vi tog oss en kort paus, och jag tog fram kameran för att plåta Norah -
upplyste hon mig om följande: - Farfar, du vet väl om att det kan finnas
myror på marken.
Så fortsatte färden, in i dimmornas okända värld. Nåja, det kanske lät
alltför dramatiskt uttryckt. Jag tar om det! Vi fortsatte färden efter
den motionsslinga som förbinder Hortlax-Bergsviken. Lät det bättre?
Vi gick och gick. I den svarta skogen hördes vargens ylande...Nää, det
där tar jag också om...Förlåt! Vi fortsatte fredagspromenaden med vårt
vackra barnabarn prinsessan Norah Maria Lindqvist. Den kungliga limo-
usinen kördes varligt fram av chauffören Karin Elisabeth Lindqvist. Allt-
medan hovfotografen John Roger Lindqvist plåtade så att kameran blev
glödhet.
Hästhagen lyste tom. Kanske att pållarna satt inne i spiltan och tittade
på sin storbilds TV för att följa sina kompisar när de sprang hovarna
varma på Solvalla.
När jag föreslog ett dopp i bäcken, kontrade Norah med en fråga:
- Farfar, kanske det finns hajar här?
När vi så slutligen bestämde oss att hoppa i plurret, kom jag att tänka
på att jag glömt min gummianka hemma. Och utan gummianka kan jag
absolut inte bada. - Farfar, vi kan gå hem hos mej, du kan få låna min
gummianka, sa den snälla lilla Norah. Farmor Bettan blev less att in-
vänta sin badkruka till man. Hon drog vidare med den svarta limousinen.
Ja, hon körde så pass fort att det blev svarta märken i asfalten. Ja, se
fruntimmer...
Hästarna i hagen berättade att kompisarna sprungit med blixtens hastig-
het borta på Solvalla. Tyvärr så blev det endast en halmbal till pris.
Hästarna i hagen brukar ge mig små stalltips ibland. Dom gnäggar fram
sitt budskap, och eftersom jag gått kurs i "gnäggiska" så gnäggar jag
tillbaka. Detta gör att vi förstår varandra väldigt bra. Vackra hästar,
förresten. Gnägg, gnägg!
Norah ville även hon titta på de fina hästarna.
Strax innan vi kommit hem, somnade Norah. Så skönt omhuldad som
hon var av hovlakejerna farmor & farfar.
När Norah piggnat till, satte hon raskt igång med ett jättebygge. Hon var
mäkta stolt över denna skapelse, så farfar var tvungen plocka fram sin
kamera. Vad konstverket heter lyckades vi inte klura ut.
Så till sist...
...dagens stora fråga: Hur skall en farfar se ut? Flintskallig, tandlös, käpp
i handen, stor mage, bullrande skratt, krumma ben, helskägg ned till fött-
erna? Jag är varken flint, tandlös, skägg till fötterna, krumma ben (jo, ibland),
stor mage...nja, meeen kanske ett bullrande skratt. Nåå, på bilden ses i alla
fall en farfar. Norahs farfar. Farmor ville inte vara med på bild.
------------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
När jag sa att så inte var fallet, utan det enda vilda djur som möjligen fanns, var på sin höjd en hare eller två, så blev hon lite lugnare. Invid vägen, en bit längre in på spåret, finns en liten bäck där vi brukar ta en paus. När vi stod där och tittade ned på det strilande vattnet, föreslog jag att vi skulle ta oss ett dopp. Norah, som satt i sitt vagn tog genast till orda:
- Farfar, kanske det finns hajar här?
Återigen fick jag krama hennes hand och bedyra att de varken fanns björnar eller haj. Kanske då en liten grön groda som sa "Kvack".
När vi närmade oss målet, stämde Norah upp i en sång. När sången var avslutad ville hon att farfar också skulle sjunga. Då fick jag ta fram all den fantasi jag hade, för att sjunga sången om hajen som simmar i havet och istället för att bitas, tittar upp med sitt tryne och säger: - "Haj på er alla! Jag är en haj som simmar med mina fenor på svaj..."
Tja, vad gör man inte för sina barnbarn?
Senare på kvällen vid middagen, tog hon på sig sin rosa prinsess-klänning, med sina högklackade prinsess-skor på prinsess-fötterna. Till efterrätten stämde Norah åter upp i sång: "Nimbyssången". Applåderna höll aldrig på att ta slut från den begeistrade publiken vid köksbordet.
Igår när vi gick ut på promenad, åkte Norah med i sin limousine.
Efter Inimarksvägen bodde två av min fars syskon. I det röda huset
till vänster, bodde Elsa med sin familj. Längre in på samma sida, bodde
pappas brorsa Erik med fru och barn.
På denna tomma gräsyta, spelades fotboll med kompisarna under sommar-
loven. Fotbollsmålet stod vid skogsbrynet, vilket fick till följd att man var
så illa tvungen att springa in i lingon- och blåbärssnåren varje gång det
blev mål. Här föddes drömmarna om att bli en ny Ronnie Hellström eller
Kjell Uppling. IFK Luleås målvakt Kjell Uppling var en av mina stora fot-
bollsidoler när IFK Luleå gick upp i Allsvenskan 1970/71.
Det var hos kompisen Roger Nilsson som vi spelade fotboll på somrarna.
Det var jag, Per, Roger N. och Peder som brukade drabba samman i
vilda bataljer.
När vi tog oss en kort paus, och jag tog fram kameran för att plåta Norah -
upplyste hon mig om följande: - Farfar, du vet väl om att det kan finnas
myror på marken.
Så fortsatte färden, in i dimmornas okända värld. Nåja, det kanske lät
alltför dramatiskt uttryckt. Jag tar om det! Vi fortsatte färden efter
den motionsslinga som förbinder Hortlax-Bergsviken. Lät det bättre?
Vi gick och gick. I den svarta skogen hördes vargens ylande...Nää, det
där tar jag också om...Förlåt! Vi fortsatte fredagspromenaden med vårt
vackra barnabarn prinsessan Norah Maria Lindqvist. Den kungliga limo-
usinen kördes varligt fram av chauffören Karin Elisabeth Lindqvist. Allt-
medan hovfotografen John Roger Lindqvist plåtade så att kameran blev
glödhet.
Hästhagen lyste tom. Kanske att pållarna satt inne i spiltan och tittade
på sin storbilds TV för att följa sina kompisar när de sprang hovarna
varma på Solvalla.
När jag föreslog ett dopp i bäcken, kontrade Norah med en fråga:
- Farfar, kanske det finns hajar här?
När vi så slutligen bestämde oss att hoppa i plurret, kom jag att tänka
på att jag glömt min gummianka hemma. Och utan gummianka kan jag
absolut inte bada. - Farfar, vi kan gå hem hos mej, du kan få låna min
gummianka, sa den snälla lilla Norah. Farmor Bettan blev less att in-
vänta sin badkruka till man. Hon drog vidare med den svarta limousinen.
Ja, hon körde så pass fort att det blev svarta märken i asfalten. Ja, se
fruntimmer...
Hästarna i hagen berättade att kompisarna sprungit med blixtens hastig-
het borta på Solvalla. Tyvärr så blev det endast en halmbal till pris.
Hästarna i hagen brukar ge mig små stalltips ibland. Dom gnäggar fram
sitt budskap, och eftersom jag gått kurs i "gnäggiska" så gnäggar jag
tillbaka. Detta gör att vi förstår varandra väldigt bra. Vackra hästar,
förresten. Gnägg, gnägg!
Norah ville även hon titta på de fina hästarna.
Strax innan vi kommit hem, somnade Norah. Så skönt omhuldad som
hon var av hovlakejerna farmor & farfar.
När Norah piggnat till, satte hon raskt igång med ett jättebygge. Hon var
mäkta stolt över denna skapelse, så farfar var tvungen plocka fram sin
kamera. Vad konstverket heter lyckades vi inte klura ut.
Så till sist...
...dagens stora fråga: Hur skall en farfar se ut? Flintskallig, tandlös, käpp
i handen, stor mage, bullrande skratt, krumma ben, helskägg ned till fött-
erna? Jag är varken flint, tandlös, skägg till fötterna, krumma ben (jo, ibland),
stor mage...nja, meeen kanske ett bullrande skratt. Nåå, på bilden ses i alla
fall en farfar. Norahs farfar. Farmor ville inte vara med på bild.
------------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Ensam i natten...
Ja, natten har ju ännu inte anlänt, men den kommer med stora steg. Barnbarnet Norah sover över hos oss i natt. Vi har haft en trevlig myskväll med barnprogram och (naturligtvis) lite blandat godis. När Norah så lagt sig till rätta i sin säng, dröjer det bara någon enstaka minut innan hon ropar. När jag kommer in i rummet, tittar hon djupt in i mina ögon och säger:
- Farfar, kan jag få vara uppe en pyttestund till?
Och medan hon pratar, så visar hon hur stor hon tycker att en pyttestund är, genom att "måtta" den mellan pekfingret och tummen.
Jag lyfter upp henne och hennes gosedjur, och snabbt som bara den springer hon mot mitt rum där datorn står. Då kommer nästa fråga:
- Farfar, jag kaaaaan väl få titta på Emil i Lönneberga på din dator?
Å vad säger man som farfar om det då? Jo, naturligtvis lindar hon sin farfar runt sitt finger, som får till följd att farfar tar fram den där buspojken Emil på datorskärmen. När hon suttit en stund med Emil, blir ögonlocken alltmer tunga. Och när jag sedan frågar om hon är trött, så styr hon återigen sina små lätta steg mot sovrummet. Farmor följer med, och innan hon lägger sig berättar vi båda hur mycket vi älskar henne. Hon nickar lite lätt på sitt huvud, kramar sin docka och lägger sig till ro. Go´natt Norah, sov gott! Så stängs dörren och den välbehövliga sömnen infinner sig rätt så fort hos vår lilla prinsessa.
Frun och jag bestämmer oss för att titta på en film med Marlon Brando. Och trots att den verkar ganska underhållande, så kan inte heller hustrun hålla sig vaken. Så nu sitter jag här, mol allena bara jag och min dator. Nåja, Marlon Brando håller mig ju sällskap en stund till, men sedan är det finito.
--------ROGER LINDQVIST------------------------------------------------------------
- Farfar, kan jag få vara uppe en pyttestund till?
Och medan hon pratar, så visar hon hur stor hon tycker att en pyttestund är, genom att "måtta" den mellan pekfingret och tummen.
Jag lyfter upp henne och hennes gosedjur, och snabbt som bara den springer hon mot mitt rum där datorn står. Då kommer nästa fråga:
- Farfar, jag kaaaaan väl få titta på Emil i Lönneberga på din dator?
Å vad säger man som farfar om det då? Jo, naturligtvis lindar hon sin farfar runt sitt finger, som får till följd att farfar tar fram den där buspojken Emil på datorskärmen. När hon suttit en stund med Emil, blir ögonlocken alltmer tunga. Och när jag sedan frågar om hon är trött, så styr hon återigen sina små lätta steg mot sovrummet. Farmor följer med, och innan hon lägger sig berättar vi båda hur mycket vi älskar henne. Hon nickar lite lätt på sitt huvud, kramar sin docka och lägger sig till ro. Go´natt Norah, sov gott! Så stängs dörren och den välbehövliga sömnen infinner sig rätt så fort hos vår lilla prinsessa.
Frun och jag bestämmer oss för att titta på en film med Marlon Brando. Och trots att den verkar ganska underhållande, så kan inte heller hustrun hålla sig vaken. Så nu sitter jag här, mol allena bara jag och min dator. Nåja, Marlon Brando håller mig ju sällskap en stund till, men sedan är det finito.
--------ROGER LINDQVIST------------------------------------------------------------
Födelsedagsbilder
Max hade bjudit in sina släktingar i lördags. Gala Petter var också där - med kamera och anteckningsblock. Även fotografen Charles Hammarsten från Svensk Damtidning smög omkring med sin "kändiskamera" och plåtade.
Max omgiven av mamma Jannice t.h. och moster Jeanette t.v. Max´
moster ställer för närvarande ut sina alster i Öjebyns bibliotek.
Max öppnar sina presenter.
Max älskar bilar, mopeder och motorcyklar. I ett paket låg den här
röda leksaksbilen. Gissa om han blev glad...
I ett annat rum satt kusinen Norah - för dagen klädd i Luleå-Hockey-
tröja - och lekte med Max tågbana.
Naturligtvis bjöd Max på tårta och go´fika. Jodå, redan klockan 06.00
stod han och knådade deg innan gästerna anlände vid lunchtid. Vad
tårtan beträffar så gjorde han den under tiden han såg på Lilla Prinsess-
an på TV:n. Vid honnörsbordet fr. v. födelsedagsbarnet Max, mamma
Jannice, Norah, Jennie och Andreas. Bakom ses pappa Robert.
När gästerna väl satt sig till bords, höll Max ett litet kort tal, där han
hälsade oss välkomna. Sen så bad han oss "Hugga i".
Max andra dag på denna jord, så låg han och sov på pappas mage.
Två förväntansfulla farföräldrar med extra darr i knävecken såg ut
så här strax innan det allra första mötet med det nya barnbarnet. Vi
skriver den 12 oktober 2009, exakt klockan 12.08 Sunderby Sjukhus.
------------------------------------------------------------------------------
Max omgiven av mamma Jannice t.h. och moster Jeanette t.v. Max´
moster ställer för närvarande ut sina alster i Öjebyns bibliotek.
Max öppnar sina presenter.
Max älskar bilar, mopeder och motorcyklar. I ett paket låg den här
röda leksaksbilen. Gissa om han blev glad...
I ett annat rum satt kusinen Norah - för dagen klädd i Luleå-Hockey-
tröja - och lekte med Max tågbana.
Naturligtvis bjöd Max på tårta och go´fika. Jodå, redan klockan 06.00
stod han och knådade deg innan gästerna anlände vid lunchtid. Vad
tårtan beträffar så gjorde han den under tiden han såg på Lilla Prinsess-
an på TV:n. Vid honnörsbordet fr. v. födelsedagsbarnet Max, mamma
Jannice, Norah, Jennie och Andreas. Bakom ses pappa Robert.
När gästerna väl satt sig till bords, höll Max ett litet kort tal, där han
hälsade oss välkomna. Sen så bad han oss "Hugga i".
Max andra dag på denna jord, så låg han och sov på pappas mage.
Två förväntansfulla farföräldrar med extra darr i knävecken såg ut
så här strax innan det allra första mötet med det nya barnbarnet. Vi
skriver den 12 oktober 2009, exakt klockan 12.08 Sunderby Sjukhus.
------------------------------------------------------------------------------
Grattis MAX!
MAX - ha en bra dag i dag! Älskar dig! /Farmor & farfar.
-----------------------------------------------------------------------------
"På väg till Haparanda i en Emmaljunga cabriolet"
I morse åkte Max´mamma och pappa till Ikea i Haparanda. Sonen Max skulle under någon timme vara hos sin farmor och farfar. Strax före lunch fick unge Max en strålande idé (tyckte han). Han beordrade bestämt farföräldrarna att med barnvagnet skjutsa honom hela vägen till Haparanda, 18 mil enkel väg. Och till råga på allt, det började regna. Men Max lät sig inte bevekas, han bara skulle möta upp mamma och pappa i Ikeas restaurang klockan två, för att där mötas över en tallrik med mos och köttbullar.
Så småningom började färden. Fast sanningen att säga så gick det ganska trögt, inte för Max, utan däremot för de två olyckliga farföräldrarna Elisabeth och Roger. Första pausen tog vi några meter från vårt hus. Max ville naturligtvis inte stanna, han ville bara gå, gå, gå och gå...
D.v.s. själva gåendet, det skötte vi om. Och medan Max satt tryggt och bekvämt med sin mobil i sin vagn, pustade och stånkade vi på meter för meter. Hur skulle vi orka, när t.o.m. myrorna på marken sprang om oss? Här följer en liten bildberättelse:
Det började redan på förmiddagen. Max hade redan då bestämt sig
för att åka med sitt barnvagn till Haparanda. Först så ringde han sin
pappa. - Jo, Max här, farsan. Kan vi mötas i restaurangen, låt oss säga
runt två. Ni kan väl beställa, en tallrik me´köttbullar å mos. Efterrätten
en mastig gräddbakelse å hallonsaft. Är de´uppfattat farsan?
- Ja ska snacka me´farmor å farfar. Nää, dom vet inget än. Förresten,
farfar står här bredvid mej, han är alldeles vit i hela ansiktet. Han för-
står nog va´som är på gång. Ses farsan, hälsa morsan. Ses klockan
två. Puss!
- Tjena! Ringer igen, joo, nu åker vi snart. Måste bara få igång gam-
lingarna. Dom verkar så tröga i da´. Farfar gnäller om sina fötter, du
farsan, var farfar så här när du bodde hemma också?
- Seså farmor, lite fortare, ett, två, tre...Jamen du har ju ingen fart
under sulorna, vetja!
- MÅSTE vi stanna redan? Å förresten vi går ju åt fel håll. Haparanda
ligger norrut, de´här bär ju iväg mot Skellefte...FARFAAAAR...sluta nu
med kameran. Berätta istället för farmor åt vicket håll norr är. Okej,
de´ligger ett Ikea i Sundsvall också, men det är inte dit jag hade tänkt
mej.
- Undrar om dom förstått åt vicket håll vi ska gå? Tur att nappen finns
med, en liten tröst i kaoset.
- Haparanda ligger ditåt! Det kurrar redan i magen, måste skynda oss.
- Bra farmor! Gå nu rakt fram. Gå över Öholma bron, i riktning mot
Öjebyn. Sen är de´Lule som gäller.
- Hallå, morsan! Vi är på väg. Vart vi är? Ja, cirka 150 meter från
farmor och farfars hus. Du vet gamlingarna håller inte så hög fart -
numera.
- Om de´regnar? Javisst! Tur att jag sitter i min Emmaljunga cabriolet.
Jo, mamma, jag HAR sufletten uppe, nää, inte omeletten...SUFLETTEN!
- Vi kan väl stanna på Vippabcken? Då ska jag bjussa på ett glas saft.
Men vänta, vi går ju bara runt...
- Ni menar väl inte att vi bara går runt? Vänder ni om?
- Vi e´ju bara på Skatanvägen, ja trodde vi var i Antnäs.
Vid tullstationen i Hortlax ringde Max sina föräldrar för att berätta att
den där köttbullstallriken skulle avbeställas. Å istället som ett plåster
på såren lovade farmor att laga en pannkaka. Max tillade också:
- Tja, vi tar Haparanda en annan dag, har farmor å farfar lovat.
Får väl se om dom håller sina ord. Hejdå, hälsa mamma! Å hörrni -
jag längtar efter er, så kör försiktigt hem, tänk på lilla mej!
------------------------------------------------------------------------------
Fotograf under promenaden: ROGER LINDQVIST.
Så småningom började färden. Fast sanningen att säga så gick det ganska trögt, inte för Max, utan däremot för de två olyckliga farföräldrarna Elisabeth och Roger. Första pausen tog vi några meter från vårt hus. Max ville naturligtvis inte stanna, han ville bara gå, gå, gå och gå...
D.v.s. själva gåendet, det skötte vi om. Och medan Max satt tryggt och bekvämt med sin mobil i sin vagn, pustade och stånkade vi på meter för meter. Hur skulle vi orka, när t.o.m. myrorna på marken sprang om oss? Här följer en liten bildberättelse:
Det började redan på förmiddagen. Max hade redan då bestämt sig
för att åka med sitt barnvagn till Haparanda. Först så ringde han sin
pappa. - Jo, Max här, farsan. Kan vi mötas i restaurangen, låt oss säga
runt två. Ni kan väl beställa, en tallrik me´köttbullar å mos. Efterrätten
en mastig gräddbakelse å hallonsaft. Är de´uppfattat farsan?
- Ja ska snacka me´farmor å farfar. Nää, dom vet inget än. Förresten,
farfar står här bredvid mej, han är alldeles vit i hela ansiktet. Han för-
står nog va´som är på gång. Ses farsan, hälsa morsan. Ses klockan
två. Puss!
- Tjena! Ringer igen, joo, nu åker vi snart. Måste bara få igång gam-
lingarna. Dom verkar så tröga i da´. Farfar gnäller om sina fötter, du
farsan, var farfar så här när du bodde hemma också?
- Seså farmor, lite fortare, ett, två, tre...Jamen du har ju ingen fart
under sulorna, vetja!
- MÅSTE vi stanna redan? Å förresten vi går ju åt fel håll. Haparanda
ligger norrut, de´här bär ju iväg mot Skellefte...FARFAAAAR...sluta nu
med kameran. Berätta istället för farmor åt vicket håll norr är. Okej,
de´ligger ett Ikea i Sundsvall också, men det är inte dit jag hade tänkt
mej.
- Undrar om dom förstått åt vicket håll vi ska gå? Tur att nappen finns
med, en liten tröst i kaoset.
- Haparanda ligger ditåt! Det kurrar redan i magen, måste skynda oss.
- Bra farmor! Gå nu rakt fram. Gå över Öholma bron, i riktning mot
Öjebyn. Sen är de´Lule som gäller.
- Hallå, morsan! Vi är på väg. Vart vi är? Ja, cirka 150 meter från
farmor och farfars hus. Du vet gamlingarna håller inte så hög fart -
numera.
- Om de´regnar? Javisst! Tur att jag sitter i min Emmaljunga cabriolet.
Jo, mamma, jag HAR sufletten uppe, nää, inte omeletten...SUFLETTEN!
- Vi kan väl stanna på Vippabcken? Då ska jag bjussa på ett glas saft.
Men vänta, vi går ju bara runt...
- Ni menar väl inte att vi bara går runt? Vänder ni om?
- Vi e´ju bara på Skatanvägen, ja trodde vi var i Antnäs.
Vid tullstationen i Hortlax ringde Max sina föräldrar för att berätta att
den där köttbullstallriken skulle avbeställas. Å istället som ett plåster
på såren lovade farmor att laga en pannkaka. Max tillade också:
- Tja, vi tar Haparanda en annan dag, har farmor å farfar lovat.
Får väl se om dom håller sina ord. Hejdå, hälsa mamma! Å hörrni -
jag längtar efter er, så kör försiktigt hem, tänk på lilla mej!
------------------------------------------------------------------------------
Fotograf under promenaden: ROGER LINDQVIST.
MAX en stjärnkock
Glöm Mat-Tina, Per Morberg, Gordon Ramsay, Jamie Oliver, Leif Mannerström och Erik Lallerstedt. Ett alldeles nytt namn har i dagarna kommit upp på den gastronomiska himlen: MAX HEDMAN snart 2 år!
I fredags tillagade han två portioner farmarbiff till sin farmor och farfar. Även om den redan var tillagad och bara behövde värmas upp, så skötte sig Max på ett alldeles föredömligt sätt. Det kommer att bli en ny stjärnkock av den unge mannen.
- Hmmm, värmes mellan 6-7 minuter....Max tar sin uppgift på stort
allvar. Precis lika seriös som en kock ska va´.
- Spännande med farmarbiff. Sätt er vid bordet farmor och farfar,
maten är snart klar...
- De här är ju bättre än barnprogrammen i TV. Snart, snart, mycket
snart kommer maten...Jag måste bara vänta på "PLINGET".
- Nu plingar det farfar! Ni ska få en pannbiff med smak av det franska
köket. Jag ska sätta lite specialkryddor som era gommar aldrig ska
glömma. Så sant som jag heter MAX!
- En kock måste vara koncentrerad, därför har jag nappen i munnen.
Å förresten, vad tycker ni om min fina brandbilströja?
Efter den förträffliga farmarbiffen, bjöd Max sina farföräldrar på under-
hållning i vardagsrummet. Max spelade upp några riktiga rockklassiker.
När konserten var slut, ville han slå sönder gitarren, precis som Jimi
Hendrix gjorde på sin tid. Men i sista stund så ändrade han sig.
Det är alltid fart och fläkt över Max, vilket framgår av den här bilden.
Här ses han sitta på sin traktor.
När vi skulle åka hem, tryckte Max sin lilla näsa mot glasrutan och sa:
- Nästa gång ska jag laga nåt mer internationellt. Så kom snart igen!
-----------------------------------------------------------------------------
I fredags tillagade han två portioner farmarbiff till sin farmor och farfar. Även om den redan var tillagad och bara behövde värmas upp, så skötte sig Max på ett alldeles föredömligt sätt. Det kommer att bli en ny stjärnkock av den unge mannen.
- Hmmm, värmes mellan 6-7 minuter....Max tar sin uppgift på stort
allvar. Precis lika seriös som en kock ska va´.
- Spännande med farmarbiff. Sätt er vid bordet farmor och farfar,
maten är snart klar...
- De här är ju bättre än barnprogrammen i TV. Snart, snart, mycket
snart kommer maten...Jag måste bara vänta på "PLINGET".
- Nu plingar det farfar! Ni ska få en pannbiff med smak av det franska
köket. Jag ska sätta lite specialkryddor som era gommar aldrig ska
glömma. Så sant som jag heter MAX!
- En kock måste vara koncentrerad, därför har jag nappen i munnen.
Å förresten, vad tycker ni om min fina brandbilströja?
Efter den förträffliga farmarbiffen, bjöd Max sina farföräldrar på under-
hållning i vardagsrummet. Max spelade upp några riktiga rockklassiker.
När konserten var slut, ville han slå sönder gitarren, precis som Jimi
Hendrix gjorde på sin tid. Men i sista stund så ändrade han sig.
Det är alltid fart och fläkt över Max, vilket framgår av den här bilden.
Här ses han sitta på sin traktor.
När vi skulle åka hem, tryckte Max sin lilla näsa mot glasrutan och sa:
- Nästa gång ska jag laga nåt mer internationellt. Så kom snart igen!
-----------------------------------------------------------------------------
Två små kära lintottar
Först kom Max med sin pappa. Efter några timmar kom Norah med sin pappa. Norah är just nu inne i en "Madicken-period". Så fort hon kommer vill hon se Madicken - på min dator. Ibland när vi tillsammans skall försöka bestämma dagens film, brukar jag ge förslag. Vilket är följande; Pippi Långstrump, Emil i Lönneberga, Saltkråkan, Karlsson på taket m.m. Och när man tittar på det filmutbud som farfar presenterar, så kan ni själva se, idel Astrid Lindgren-figurer. Varför det då? Jo, p.g.a. att Astrid är bäst!
Max han ville springa på gräsmattan när han kom. Max först - farfar efteråt. Inne stod farmor och lagade till en lunch, som vi alla skulle äta. Max har alltmer börjat presentera fler ord. Det kommer några då och då. Det som sker i utvecklingen är både fantastiskt som otroligt. Tänk att den här lilla krabaten som nyss knappt kunde gå, nu är en frisk västanvind som det blåser om (och stormar) när han springer förbi. Likadant med Norah som liksom sin kusin alltid är på bettet.
En dag i förra veckan åt barnbarnen glass ute på våran bro. När Max´
glass tagit slut, så satte han sig nära kusinen Norah, kanske i hopp om
att få en extra smakbit...
...Flytta på dig Max, du sitter så nära, säger Norah med ett stadigt tag
om sin glass...
...mmmmm, säger Norah, som nästan håller på att äta upp både
glass och sked...
...när Max misslyckades med sitt glasstiggeri med Norah, går det
bättre med farmor. Farmor kan man minsann lita på...
Efter glassstunden väntar nya äventyr ute hos farmor och farfar...
...näpp, nu hittar vi på nåt, säger Max till Norah...
...så springer de båda skrattande ut på tomten.
--------------------------------------------------------
Foto: Farfar.
Max han ville springa på gräsmattan när han kom. Max först - farfar efteråt. Inne stod farmor och lagade till en lunch, som vi alla skulle äta. Max har alltmer börjat presentera fler ord. Det kommer några då och då. Det som sker i utvecklingen är både fantastiskt som otroligt. Tänk att den här lilla krabaten som nyss knappt kunde gå, nu är en frisk västanvind som det blåser om (och stormar) när han springer förbi. Likadant med Norah som liksom sin kusin alltid är på bettet.
En dag i förra veckan åt barnbarnen glass ute på våran bro. När Max´
glass tagit slut, så satte han sig nära kusinen Norah, kanske i hopp om
att få en extra smakbit...
...Flytta på dig Max, du sitter så nära, säger Norah med ett stadigt tag
om sin glass...
...mmmmm, säger Norah, som nästan håller på att äta upp både
glass och sked...
...när Max misslyckades med sitt glasstiggeri med Norah, går det
bättre med farmor. Farmor kan man minsann lita på...
Efter glassstunden väntar nya äventyr ute hos farmor och farfar...
...näpp, nu hittar vi på nåt, säger Max till Norah...
...så springer de båda skrattande ut på tomten.
--------------------------------------------------------
Foto: Farfar.
Norah, Max och den rosa cykelhjälmen
Norah har en rosa cykelhjälm, och en cykel som hon gillar skarpt. I bland kommer hon cyklande till sin farmor och farfar, naturligtvis med hjälmen på sitt huvud. Max som alltmer blivit djupt intresserad av fordon av alla de slag, upptäckte Norahs cykel med hjälm när han var hit häromdagen. Medan Norah (som vid tillfället hade mycket spring i benen) sprang runt på farmor och farfars gröna gräsmatta, gjorde Max ett försök att äntra cykeln. Naturligtvis ville han även prova kusinens rosa hjälm. Norah hejdade sig i springandet när hon upptäckte att hennes älskade rosa cykelhjälm satt på kusin Max´blonda huvud. Som en liten skolfröken gick hon fram till honom och försökte förklara lämpligheten att INTE använda hjälmen.
Medan Norah på ett seriöst sätt berättade, tog Max ett krampaktigt tag i cykelstyret (med hjälmen på huvudet) och brummade på, precis som en riktig moppe låter. Detta föranledde Norah att höja rösten en aning:
- Max! De´där är ju min hjälm. Den får du inte ha...förstår du!
Ingenting hjälpte. Max brummade ännu högre, och låtasades troligen att han var mitt uppe i ett tufft race.
Det var då som Norah såg sig tvungen att lyfta av hjälmen från Max´huvud. Racerföraren Max tog detta med stor fattning. Han höjde bara brummandet till en betydligt högre nivå. Norah i sin tur, gick in i hallen, och med lite pust stånk och stön, så hade hon baxat upp sin lilla rosa sak på en hylla. Där ligger den säkert, tänkte hon, medan kusinen hördes brumma på i 180 km/tim. Fast utan skyddshjälm! Men tänk er, hur skulle det ha sett ut om tävlingsföraren Max Hedman, i ett av sina första lopp hade haft en rosa hjälm på sitt huvud? Tur var ju då att Norah räddade honom från en pinsam situation.
En dag när Max var ovanligt sugen på att åka "låtsasmoppe" lånade han
kusinen Norahs cykel. Eftersom Max är en ordentlig liten grabb, så
passade han även på att låna Norahs rosa hjälm...
Norah, som hade mycket spring i sina ben, hejdade sig en aning,
när hon såg sin välbekanta hjälm på Max huvud.
- Max! De där är faktiskt min hjälm. Du kan inte ha den, förstår du...
- Jag tar den. Du kan INTE ha min fina hjälm serru...
- Du får sitta på min cykel, men nu lägger jag undan hjälmen...
- Brukar ALLA tjejer vara så här, farfar?
Och medan Max satt därute, baxade Norah under pust, stånk och lite
stön upp sin hjälm i hyllan.
Och där låg den...Norahs rosa hjälm.
- Man måste hålla killarna i herrans tukt och förmaning. Förresten,
farfar har DU nånsin lånat farmors cykelhjälm, jag har i alla fall aldrig
sett dig i nån rosa sak på ditt huvud. Men farfar...vet du va...du har ju
jämt den där svarta kepsen på dig, heller hur?
När jag försöker förklara att varken farmor eller farfar har någon hjälm
så funderar hon. Jo, farfar, måste inte alla ha en sån...? Joo, de´är ju
klart...
- Va´konstigt, hjälmen bara försvann. Men du farfar, tror du jag
kan fortsätta mitt mopperace? Det går ganska fort, nu när jag ingen
hjälm har kan de´ju bli farligt?
- Näää, nu måste jag köra igen. Jag har flera varv kvar tills jag är
i mål, undan farfar, nu kör jag!
- Brummmmmm...oj va´de´går fort. Nu ligger jag i täten...ojsan,
en katt sprang över vägen, nära att jag körde på den...Brummmm...
- Pust! Äntligen i mål! Farfar jag vann loppet...
- Så kör en riktig mästare! Du farfar, aproå den där hjälmen...
den hade tjejfärger eller hur? Va´tur att Norah tog den och satte den
på hyllan. För vad skulle mina fans ha sagt när jag kommit i mål -
jag en tuffing på moppe - om de sett den där rosa saken på kalufsen?
----------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER "Farfar" LINDQVIST.
Medan Norah på ett seriöst sätt berättade, tog Max ett krampaktigt tag i cykelstyret (med hjälmen på huvudet) och brummade på, precis som en riktig moppe låter. Detta föranledde Norah att höja rösten en aning:
- Max! De´där är ju min hjälm. Den får du inte ha...förstår du!
Ingenting hjälpte. Max brummade ännu högre, och låtasades troligen att han var mitt uppe i ett tufft race.
Det var då som Norah såg sig tvungen att lyfta av hjälmen från Max´huvud. Racerföraren Max tog detta med stor fattning. Han höjde bara brummandet till en betydligt högre nivå. Norah i sin tur, gick in i hallen, och med lite pust stånk och stön, så hade hon baxat upp sin lilla rosa sak på en hylla. Där ligger den säkert, tänkte hon, medan kusinen hördes brumma på i 180 km/tim. Fast utan skyddshjälm! Men tänk er, hur skulle det ha sett ut om tävlingsföraren Max Hedman, i ett av sina första lopp hade haft en rosa hjälm på sitt huvud? Tur var ju då att Norah räddade honom från en pinsam situation.
En dag när Max var ovanligt sugen på att åka "låtsasmoppe" lånade han
kusinen Norahs cykel. Eftersom Max är en ordentlig liten grabb, så
passade han även på att låna Norahs rosa hjälm...
Norah, som hade mycket spring i sina ben, hejdade sig en aning,
när hon såg sin välbekanta hjälm på Max huvud.
- Max! De där är faktiskt min hjälm. Du kan inte ha den, förstår du...
- Jag tar den. Du kan INTE ha min fina hjälm serru...
- Du får sitta på min cykel, men nu lägger jag undan hjälmen...
- Brukar ALLA tjejer vara så här, farfar?
Och medan Max satt därute, baxade Norah under pust, stånk och lite
stön upp sin hjälm i hyllan.
Och där låg den...Norahs rosa hjälm.
- Man måste hålla killarna i herrans tukt och förmaning. Förresten,
farfar har DU nånsin lånat farmors cykelhjälm, jag har i alla fall aldrig
sett dig i nån rosa sak på ditt huvud. Men farfar...vet du va...du har ju
jämt den där svarta kepsen på dig, heller hur?
När jag försöker förklara att varken farmor eller farfar har någon hjälm
så funderar hon. Jo, farfar, måste inte alla ha en sån...? Joo, de´är ju
klart...
- Va´konstigt, hjälmen bara försvann. Men du farfar, tror du jag
kan fortsätta mitt mopperace? Det går ganska fort, nu när jag ingen
hjälm har kan de´ju bli farligt?
- Näää, nu måste jag köra igen. Jag har flera varv kvar tills jag är
i mål, undan farfar, nu kör jag!
- Brummmmmm...oj va´de´går fort. Nu ligger jag i täten...ojsan,
en katt sprang över vägen, nära att jag körde på den...Brummmm...
- Pust! Äntligen i mål! Farfar jag vann loppet...
- Så kör en riktig mästare! Du farfar, aproå den där hjälmen...
den hade tjejfärger eller hur? Va´tur att Norah tog den och satte den
på hyllan. För vad skulle mina fans ha sagt när jag kommit i mål -
jag en tuffing på moppe - om de sett den där rosa saken på kalufsen?
----------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER "Farfar" LINDQVIST.
"Du å jag farfar"
Livets mystik har ännu ingen på ett hundraprocentigt sätt ännu lyckats lösa. Även om många kända och okända briljanta hjärnor försökt sig på detta genom århundrandens lopp. Att hitta livets fullständiga mening, har man också gjort seriösa ansträngningar att försöka lösa. Jag följer intressant med i det här sammanhanget, och debatten. Det är jag den förste att bekänna. För vem vet vad som kommer efteråt. D.v.s den dagen då vi skall påbörja vår resa ifrån denna världen. Religioner finns det gott om, det är bara att välja och vraka. Jag har läst böcker om människor som befunnit sig nära den gräns som vi kallar för död. Jag har tagit del av andra berättelser som handlar om vistelsen i dödsriket, och där man på intet sätt velat komma igen. För många år sedan läste jag en bok med namnet "Min glimt av evigheten", där personen ifråga varit kliniskt död flera minuter, men som lämnat sin kropp och mötts av det mest fridfullaste och bedårande som hon aldrig varit förunnad på jorden.
För att citera en känd artist från Gävle: "Vem ska man tro på?"
Medan livets dagar fortgår och mitt ansikte får lite nya fåror så försöker jag att skapa mitt eget lilla paradis på min lilla fläck på jorden som heter Hortlax. Men vad vore min hembygd utan min kära familj? Ingenting!!! Det finns dagar då allt verkat grått. Då varje sak känts tung och mödosam. Ja, ibland nästan på gränsen till betungande. Men så plötsligen gryr en ny morgon och varje cell i kroppen spritter av tokig glädje. Man vill ut, ställa sig på toppen av det högsta av berg och bara skrika ut sin glädje. Och varje andetag ger kroppen ny livskraft - det är för just dessa dagar man lever.
Idag när jag satt ute på vår bro och njöt av min frukost, hörde jag en välbekant stämma. Det var Norah och hennes pappa som kom in på grusgången. Med sig hade hon en grön hink med spade. Pappa Andreas håller just precis på att lägga ett nytt golv i huset, så han frågade om Norah skulle kunna stanna hos oss en stund. - Visst, det går jättebra, sa jag mellan tuggorna.
När pappa Ante gått, skred Norah till verket. Hon ville visa mig sin hink som var fylld av stenar. I Norahs värld var det inte sten, utan köttbullar. Hon ville bjuda sin farfar på sina hemmagjorda köttbullar. Och när jag tog en tugga (på låtsas) så såg Norah nyfiket på.
- Mmmm, jättegott, sa jag och slickade mig om munnen. Då tittade Norah granskande på mig och sa:
- Farfar, man kan ju inte äta sten förstår du! Men vi låtsas...
- Jaa, Norah det är klart att farfar låtsas.
Efter en stund blev det saft och kakor för Norah, kaffe för farfar. Bäst som vi satt där lutade hon sitt blonda änglahår mot mitt bröst och sa:
- Du å jag farfar!
Och just då så svämmade lyckan upp i mitt bröst. Den där lilla meningen med 12 små ord, fastnade i mitt huvud resten av dagen. "Du å jag farfar!", tänk vad ett par spontana ord kan glädja en farfar på snart 54 år så mycket. Det är då som tankarna om livets mystik återigen dyker upp. Att känna kärlek kan göra att man nästan lyfter ett par meter från marken. Små men mycket betydelsefulla ord fulla av värme och äkthet, kommen från mitt 3-åriga barnbarn.
Tänk tanken att livet sett helt annorlunda ut. Tänk att jag inte alls funnits vid liv i dag. Då hade jag inte fått Norahs ord i mitt öra. Då hade jag inte haft en liten treårig ängel på besök vid det där lilla bordet ute på bron. Då hade vi inte suttit där med saft- och kaffemugg sida vid sida, och med en kaka i handen. Meningen med livet då? Ja, min mening just här och nu är i alla fall att ha en vettig tillvaro med en hög livskvalitet. Och det är väl också det som står högst upp på allas vår önskelista.
På förmiddan dök hon plötsligt upp med hink och spade i handen. Hon
ville bjuda farfar på mat. Vi låtsades att det var köttbullar....
Att sitta sida vid sida en söndagsmorgon med sitt lilla barnbarn, är
den bästa av start på en ny okänd dag.
När vi suttit en stund lutar hon sitt huvud mot mitt bröst och säger:
"Du å jag farfar!". Sen så springer hon barfota ner på det daggvåta
gräset och ropar; "Vill du springa med mej, farfar?"
--------------------------------------------------------------
För att citera en känd artist från Gävle: "Vem ska man tro på?"
Medan livets dagar fortgår och mitt ansikte får lite nya fåror så försöker jag att skapa mitt eget lilla paradis på min lilla fläck på jorden som heter Hortlax. Men vad vore min hembygd utan min kära familj? Ingenting!!! Det finns dagar då allt verkat grått. Då varje sak känts tung och mödosam. Ja, ibland nästan på gränsen till betungande. Men så plötsligen gryr en ny morgon och varje cell i kroppen spritter av tokig glädje. Man vill ut, ställa sig på toppen av det högsta av berg och bara skrika ut sin glädje. Och varje andetag ger kroppen ny livskraft - det är för just dessa dagar man lever.
Idag när jag satt ute på vår bro och njöt av min frukost, hörde jag en välbekant stämma. Det var Norah och hennes pappa som kom in på grusgången. Med sig hade hon en grön hink med spade. Pappa Andreas håller just precis på att lägga ett nytt golv i huset, så han frågade om Norah skulle kunna stanna hos oss en stund. - Visst, det går jättebra, sa jag mellan tuggorna.
När pappa Ante gått, skred Norah till verket. Hon ville visa mig sin hink som var fylld av stenar. I Norahs värld var det inte sten, utan köttbullar. Hon ville bjuda sin farfar på sina hemmagjorda köttbullar. Och när jag tog en tugga (på låtsas) så såg Norah nyfiket på.
- Mmmm, jättegott, sa jag och slickade mig om munnen. Då tittade Norah granskande på mig och sa:
- Farfar, man kan ju inte äta sten förstår du! Men vi låtsas...
- Jaa, Norah det är klart att farfar låtsas.
Efter en stund blev det saft och kakor för Norah, kaffe för farfar. Bäst som vi satt där lutade hon sitt blonda änglahår mot mitt bröst och sa:
- Du å jag farfar!
Och just då så svämmade lyckan upp i mitt bröst. Den där lilla meningen med 12 små ord, fastnade i mitt huvud resten av dagen. "Du å jag farfar!", tänk vad ett par spontana ord kan glädja en farfar på snart 54 år så mycket. Det är då som tankarna om livets mystik återigen dyker upp. Att känna kärlek kan göra att man nästan lyfter ett par meter från marken. Små men mycket betydelsefulla ord fulla av värme och äkthet, kommen från mitt 3-åriga barnbarn.
Tänk tanken att livet sett helt annorlunda ut. Tänk att jag inte alls funnits vid liv i dag. Då hade jag inte fått Norahs ord i mitt öra. Då hade jag inte haft en liten treårig ängel på besök vid det där lilla bordet ute på bron. Då hade vi inte suttit där med saft- och kaffemugg sida vid sida, och med en kaka i handen. Meningen med livet då? Ja, min mening just här och nu är i alla fall att ha en vettig tillvaro med en hög livskvalitet. Och det är väl också det som står högst upp på allas vår önskelista.
På förmiddan dök hon plötsligt upp med hink och spade i handen. Hon
ville bjuda farfar på mat. Vi låtsades att det var köttbullar....
Att sitta sida vid sida en söndagsmorgon med sitt lilla barnbarn, är
den bästa av start på en ny okänd dag.
När vi suttit en stund lutar hon sitt huvud mot mitt bröst och säger:
"Du å jag farfar!". Sen så springer hon barfota ner på det daggvåta
gräset och ropar; "Vill du springa med mej, farfar?"
--------------------------------------------------------------
Timmarna med MAX
Den blå kepsen sitter lite på sniskan på hans blonda hår. Dagen till ära, denna underbara sensommardag, har vi överskjölts av varma augustivindar. På Max´lilla näsa sitter ett par solglasögon som jag hittade i en byrålåda för någon dag sedan. Den en gång så lilla krabaten har vuxit, och är inte längre den där sköra nyfödda bebis som han en gång var, när vi såg honom för allra första gången. Max är i dag en kille med skarp medvetenhet om sin omvärld. Det finns inget som han missar. När vi häromdagen satt vid köksbordet för en bit mat, gjorde jag det som jag alltid gjort. Jag trummade med händerna. Gissa vem som snabbt tog in och gjorde detsamma? Jo, Max!
Norah är precis likadan. En tjej som ser på sin värld med intelligenta blå ögon. Och jag är helt övertygad, ja, jag vet, att det som vi vuxna i dag "presenterar" för de små, är något som de alltid kommer att bära med sig. Jag kan inte påstå att jag är någon pedagog, men jag försöker att förklara både det ena och det andra både för Norah och Max. Norah som vid fyllda 3 är just i den ålder då hon formas av sin omgivning, tar emot sin farfars försök till förklaring. I somras gick vi på den obligatoriska skogspromenaden. Då försökte jag (vet inte om jag lyckades) förklara detta med dofter. Att öppna sina sinnen, ta in sin omgivning, ta in allt det som är så fantastiskt. Kanske att jag sådde ett litet frö som så småningom kommer att gro längst inne i Norahs medvetande.
Max och jag gick på en lite längre promenad i dag på förmiddan. Vi gjorde ett besök vid piteälvens strand. Gissa om han blev glad när han råkade få syn på en skoter. Man brukar nämligen köra skoter på älven nere vid Tingsholmen. Ibland hörs de höga ljuden ända upp på vår väg. Så har alltså timmarna med Max förflutit denna måndag den 15 augusti 2011. Norah och hennes mamma Jennie kom över på besök. Då ville barnbarnen springa under vattenspridaren. Resultatet blev många höga glada skratt. Och de blöta små busungarna fick så småningom en glass på vår bro. Timmarna med Max - timmarna med Norah, viktiga timmar minuter och sekunder. Viktiga stunder även för de små, som insuper allt och mer därtill. En bra grund från småbarnsåren, ökar chanserna för den lilla människan att som stor känna sig trygg och harmonisk och tillfreds med sin värld.
Max sitter redo i sin limo. Klar att gå på långpromenad med farfar.
Solen ger sig tillkänna med sina stickande strålar...nu är vi på G!
Max biter på sin tumme.
- Hmmm, undrar vad farfar nu ska hitta på?
Max kör med gymnastiska övningar precis när vi befinner oss mitt i
"våran" skog.
- Jodu förstår farfar, jag bara MÅSTE peta min näsa. Jag tror be-
stämt att det flög in en liten fluga långt därinne.
- Nu är flugan puts väck! Kör så det ryker farfar!
- Farfar! Jag såg en isbjörn i skogen...
- Njaa, det var nog ingen tocken där isig björn, det var visst Pelle
som var ute på råttjakt...
På vår upptäcksfärd passerar vi denna bro. E4:an gående i nordlig
riktning...
Europaväg 4 i sydlig riktning.
Vid piteälvens strand hade Sjörövar Fabbe slagit upp sitt läger.
Max var full av beundran över Sjörövar Fabbes skoter.
Kring denna brukar Sjörövar skeppet lägga till.
Sjörövar Fabbe har lämnat sjörövarlivet ute på de sju haven.
I dag jobbar han på fabriken inne i stan.
Sjörövarskeppen har i dag bytts ut mot vanliga båtar. Vid den här
platsen ligger bl. a. Kapten Krooks båt, så även havets fasa; Svarta
Malin.
Max och farfar fick en sådan inspiration av att vistas vid vattnet,
så tillsammans framförde de "Till Havs". Efteråt skränande måsarna,
och kråkorna kraxade. Ett tecken på att sången gick hem.
OBS! Max sjöng 1:a stämman, jag tog den 2:a som brukligt i sådana
här operasammanhang.
-------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Norah är precis likadan. En tjej som ser på sin värld med intelligenta blå ögon. Och jag är helt övertygad, ja, jag vet, att det som vi vuxna i dag "presenterar" för de små, är något som de alltid kommer att bära med sig. Jag kan inte påstå att jag är någon pedagog, men jag försöker att förklara både det ena och det andra både för Norah och Max. Norah som vid fyllda 3 är just i den ålder då hon formas av sin omgivning, tar emot sin farfars försök till förklaring. I somras gick vi på den obligatoriska skogspromenaden. Då försökte jag (vet inte om jag lyckades) förklara detta med dofter. Att öppna sina sinnen, ta in sin omgivning, ta in allt det som är så fantastiskt. Kanske att jag sådde ett litet frö som så småningom kommer att gro längst inne i Norahs medvetande.
Max och jag gick på en lite längre promenad i dag på förmiddan. Vi gjorde ett besök vid piteälvens strand. Gissa om han blev glad när han råkade få syn på en skoter. Man brukar nämligen köra skoter på älven nere vid Tingsholmen. Ibland hörs de höga ljuden ända upp på vår väg. Så har alltså timmarna med Max förflutit denna måndag den 15 augusti 2011. Norah och hennes mamma Jennie kom över på besök. Då ville barnbarnen springa under vattenspridaren. Resultatet blev många höga glada skratt. Och de blöta små busungarna fick så småningom en glass på vår bro. Timmarna med Max - timmarna med Norah, viktiga timmar minuter och sekunder. Viktiga stunder även för de små, som insuper allt och mer därtill. En bra grund från småbarnsåren, ökar chanserna för den lilla människan att som stor känna sig trygg och harmonisk och tillfreds med sin värld.
Max sitter redo i sin limo. Klar att gå på långpromenad med farfar.
Solen ger sig tillkänna med sina stickande strålar...nu är vi på G!
Max biter på sin tumme.
- Hmmm, undrar vad farfar nu ska hitta på?
Max kör med gymnastiska övningar precis när vi befinner oss mitt i
"våran" skog.
- Jodu förstår farfar, jag bara MÅSTE peta min näsa. Jag tror be-
stämt att det flög in en liten fluga långt därinne.
- Nu är flugan puts väck! Kör så det ryker farfar!
- Farfar! Jag såg en isbjörn i skogen...
- Njaa, det var nog ingen tocken där isig björn, det var visst Pelle
som var ute på råttjakt...
På vår upptäcksfärd passerar vi denna bro. E4:an gående i nordlig
riktning...
Europaväg 4 i sydlig riktning.
Vid piteälvens strand hade Sjörövar Fabbe slagit upp sitt läger.
Max var full av beundran över Sjörövar Fabbes skoter.
Kring denna brukar Sjörövar skeppet lägga till.
Sjörövar Fabbe har lämnat sjörövarlivet ute på de sju haven.
I dag jobbar han på fabriken inne i stan.
Sjörövarskeppen har i dag bytts ut mot vanliga båtar. Vid den här
platsen ligger bl. a. Kapten Krooks båt, så även havets fasa; Svarta
Malin.
Max och farfar fick en sådan inspiration av att vistas vid vattnet,
så tillsammans framförde de "Till Havs". Efteråt skränande måsarna,
och kråkorna kraxade. Ett tecken på att sången gick hem.
OBS! Max sjöng 1:a stämman, jag tog den 2:a som brukligt i sådana
här operasammanhang.
-------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Max på utflykt med farmor & farfar
En dag när Max var på besök, fick han åka med i farfars Volvo - okej,
det är farmors Volvo också. Färden gick mot Blåsmark och Stensjökullen.
Naturligtvis gjorde vi många stopp efter vägen. Varför nu det då? Jo,
saken är ganska enkel, kameran var med så jag var BARA tvungen att
stanna upp då och då.
Den här spången blev jag intresserad av. Inom parantes, kan jag säga
att jag är intresserad av det mesta runt omkring mig. Tror att jag upp-
täckt att jag blivit väldigt lik farfar Amandus på äldre dagar. Han var
ofta pigg på att tala med människor var än han var och i vilka än situ-
ationer han befann sig i. Nog om detta!
Vid spångens slut (heter det spång? så låg dessa båtar förtöjda.
Vacker natur som alltid!
Men så hände nåt som fick Max´totala uppmärksamhet...
...ja, han bjöd på ett av världens vackraste leenden, som Brad Pitt
skulle bli väldigt avundsjuk på...
...Titta! Max kan inte dölja sin förtjusning...
...hästar! - Seså grabbar, Max e´här, sa jag. Kan ni ställa upp er på
rad?
- Jamen du kan väl inte stå med bakdelen mot mig när Roggan
ska fota oss, sa hästen Torvald till vänster. De övriga två lystrar till
namnen Billy och Zeke.
- Blir det bra så här Roger? Eller ska vi stå på bakbenen och gnägga
Blinka lilla stjärna? - Det är helt okej, grabbar.
Fr. v. Billy, Torvald och Zeke.
- Zeke! Titta in i kameran...
- Förlåt, det var en fluga som distraherade mig.
- Attans också, nu måste jag vifta bort den där fluguschlingen med
svansen, förlåt Roggan.
- Titta nu in i min kamera, och säg "cheese". Sen så vill jag att ni
säger ett rungande Hej, till Max som sitter i bilen och tittar.
- HEEEEEEJ.....MAX!
Torvald, som tydligen var den mest pratsamme av de tre, tog till orda:
- Du, Roger, det är väl gratis detta med fotograferingen? Vi har ju inte
så mycket stålar. Det enda som vi kan betala med är lite hö.
- Roger, vill du ha lite hö?
- Nej tack! Det är okej, fotograferingen är gratis.
Och med det så lämnade vi våra tre vänner i Blåsmark. Innan vi for så
ropade de tre: - Hejdå Max, kom snart tillbaka!
-------------------------------------------------------------------
Utflykts- och hästfotograf: ROGER LINDQVIST.
Norahs kalas - med Ali, Floyd & Ingo
I veckotidningar brukar man ibland publicera "vimmelbilder". www.rogerlindqvist.blogg.se vill inte vara sämre. Därför kommer här - lite försenat - bilder från Norahs födelsedagskalas. 
Norah - födelsedagsbarnet var klädd i prinsesskläder.
Bland de första gästerna som anlände var dessa tre fåglar, Ali, Floyd
& Ingo.
- Undrar om de blir över några smulor till oss, eller vad tror ni
grabbar? Sa Floyd till sina fågelkollegor.
Norah påbörjar paketöppningen.
Undrar vad det här kan vara, tänker prinsessan Norah Maria Lindqvist.
Blir det bra så här, farfar? Säger Norah när farfar vill ta en bild.
Nasse! Utropar Norah glatt.
I rättvisans namn så fick kusinen Max också en present. Ior!
Ior - den alltid så melankoliska åsnan. Bästa vän med Nalle Puh.
Hmm...ett av de bästa partyn jag varit på, sa Max vid fikabordet.
Ella och My två av Norahs bästa vänner var också med på kalaset.
Den här vackra blombuketten stod på bordet, kvällen till ära.
Nåå, hur gick det för våra tre små fjäderfän: Ali, Floyd och Ingo?
Ja, av bilden att döma så fick Ali förtroendet att hämta alla de smulor
som gästerna tappade ner på marken. Däruppifrån kunde vi alla höra:
- Seså, skynda dej vetja, Ali! Jag å Floyd e jättesugna. Lite mer
kaksmulor vill jag ha, ropade Ingo till Ali. Och stackars Ali. Han flög på
sina små lätta vingar. Men till slut när Ali blev alltför trött, hördes han
säga:
- Om ni inte slutar gapa, så åker ni på en riktig knockout!
----------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
MAX - en upptäckare av "krumeluriska" saker och ting...
Piteå Dansar och Ler har som jag tidigare nämnt kommit till stan. P.g.a. detta så sov Max över här i natt. Hans pappa, Robert, var ute på stan tillsammans med "lillebror" Daniel och hans flickvän Mia. Robbans sambo, Jannice, fick vackert jobba och slita, men i morgon har hon sin lediga dag. Det andra barnbarnet Norah, var här i torsdags men bara under dagen. Andreas cyklade Pitebygden runt med 13 andra gubbar, däribland svärfar Tage. Man startade i Långnäs på förmiddagen, sedan åkte man i samlad trupp genom byarna. På Furunäset hade man enligt utsago tagit sig ett välbehövligt dopp i Piteälven. En lyckad och trevlig dag alltså. Ikväll är det Jannice och Jennies tur att i likhet med sina sambor "göra-en-kväll-på-stan". Allt enligt de demokratiska lagarna.
MAX är liksom Emil i Lönneberga en grabb med mycket upptäckarlusta.
Ibland springer han så fort att farfar knappt hinner med.
Allt som kommer i hans väg skall noggrant undersökas.
Det skall vridas och vändas, för tänk om det ligger en skatt därinne
och lurar...
Inget undgår honom. Här gräver han i farmor och farfars nyvattnade
rabatt, för Max är en liten upptäcksreande i sin värld, fylld av de mest
spännande saker och konstiga "krumeluriska" ting.
Så här kan Max fötter se ut när han lekt trädgårdsmästare hos farmor
och farfar.
---------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
