MAX
Igår när Max skulle hem, efter att ha sovit över hos farmor och farfar,
kom den här "Taxi-skotern" för att hämta honom. Det var pappa Robert
som hämtade sin som med skoter istället för som bruklig är med bil.
Snabbt som bara den, kastade han sig upp vrålåket...
...om inte pappa kommit ut så hade Max åkt iväg alldeles själv. Men
frågan är, vad skulle mamma sagt?
Men den som väntar på nåt gott...
...nja, farsan, nu kör vi...
...nu drar vi...
...akta dej farfar...
-----------------------------------------------------------------------------------
"Vill du rita min hand, farfar?"
Norah har nästan alltid någon ny idé när hon kommer på besök. Häromdagen ville hon att vi skulle rita av varandras händer.
- Farfar, jag vill sitta i ditt knä! sa hon och snabbt som ögat satt hon med sin penna i farfars knä.
Först ville hon rita farfars hand. Det gjorde hon under stort allvar och djup koncentration. När det var över, ville hon att jag skulle göra detsamma med henns lilla hand. Hennes naglar var målade med nagellack i olika sorts färger. En sak som hon förresten är rätt så stolt över, för varje gång hon kommer vill hon genast visa upp dem för oss. Norahs hand såg ut så här vid ritögonblicket:
Norahs högra hand avritad av farfar. Hon brukar titta in i mitt rum när jag sitter och skriver. Då vill hon gärna sätta sig en stund i mitt knä. Tillsammans brukar vi upptäcka allehanda spännande saker och ting. Följden blir att hon frågar mig om det ena och det andra. Exempelvis varför vissa saker är som dom är. När hon sedan går ut ur rummet lägger hon huvudet på sned och säger: Farfar jag älskar dej!
Och det är dessa fyra ord som kan få en 54-årig farfar att bli upp som ung på nytt. Hon är underbar vår lilla Norah. Skall man definiera ordet kärlek, så säger jag endast: NORAH! Naturligtvis och klart som korvspad så gäller ju samma sak med MAX!
-----------------------------------------------------------------------------------------
- Farfar, jag vill sitta i ditt knä! sa hon och snabbt som ögat satt hon med sin penna i farfars knä.
Först ville hon rita farfars hand. Det gjorde hon under stort allvar och djup koncentration. När det var över, ville hon att jag skulle göra detsamma med henns lilla hand. Hennes naglar var målade med nagellack i olika sorts färger. En sak som hon förresten är rätt så stolt över, för varje gång hon kommer vill hon genast visa upp dem för oss. Norahs hand såg ut så här vid ritögonblicket:
Norahs högra hand avritad av farfar. Hon brukar titta in i mitt rum när jag sitter och skriver. Då vill hon gärna sätta sig en stund i mitt knä. Tillsammans brukar vi upptäcka allehanda spännande saker och ting. Följden blir att hon frågar mig om det ena och det andra. Exempelvis varför vissa saker är som dom är. När hon sedan går ut ur rummet lägger hon huvudet på sned och säger: Farfar jag älskar dej!
Och det är dessa fyra ord som kan få en 54-årig farfar att bli upp som ung på nytt. Hon är underbar vår lilla Norah. Skall man definiera ordet kärlek, så säger jag endast: NORAH! Naturligtvis och klart som korvspad så gäller ju samma sak med MAX!
-----------------------------------------------------------------------------------------
"Tandborttrollningsmottagningen"
När prinsessan Norah övernattade här för ett litet tag sedan, hade hon dels sin sagobok med sig, men även den nödvändiga tandborsten. För vet ni, Norah är en ung dam som vet hur man motar bort elaka fula tandtroll. När det var dags för tandborstning sa hon så här till mig, på sitt alltid lika kloka sätt:
- Farfar, man måste faktiskt borsta sina tänder både på kvällarna och på morron.
Naturligtvis höll hennes farfar med. När jag sedan försökte berätta att man har mjölktänder en viss tid, för att sedan tappa dem, för att det så småningom skall komma nya riktigare tänder, tittade hon allvarligt på mig och nickade förståndigt på sitt kloka huvud.
Strax innan borstningen hade vi läst sagan om lilla Rödluvan, och jag undrar så här i efterhand om den stora stygga vargen någonsin borstade bort sina tandtroll efter en smaklig måltid? Om detta lär vi nog aldrig få någon som helst vetskap om. Om det skulle vara så, så hör jag av mig.
Norah är en ordentlig tjej. Hon är mån om sina tänder. Här står hon i
farmor och farfars badrum beredd att ta bort alla fula tandtroll.
Norah har tagit ett säkert grepp om tandtrollsgubbarna. Jo, det finns
även tandtrollsgummor, fast endast 457 stycken i hela munnen.
En klunk vatten sedan fortsätter jakten på de inboende tandtrollen...
Såja, säger Norah nu har jag puttat ut 2.347 tandtroll, 23 stycken
fler än igår.
Så var Norah inne på sista tandbortsrundan. Slutsumman på bort-
borstade tandtroll slutade på 3.776 stycken. Bra jobbat Norah!
---------------------------------------------------------------------------------
Tandborttrollningsfotograferingsgubbe: ROGER "Tandtrollet" LINDQVIST.
- Farfar, man måste faktiskt borsta sina tänder både på kvällarna och på morron.
Naturligtvis höll hennes farfar med. När jag sedan försökte berätta att man har mjölktänder en viss tid, för att sedan tappa dem, för att det så småningom skall komma nya riktigare tänder, tittade hon allvarligt på mig och nickade förståndigt på sitt kloka huvud.
Strax innan borstningen hade vi läst sagan om lilla Rödluvan, och jag undrar så här i efterhand om den stora stygga vargen någonsin borstade bort sina tandtroll efter en smaklig måltid? Om detta lär vi nog aldrig få någon som helst vetskap om. Om det skulle vara så, så hör jag av mig.
Norah är en ordentlig tjej. Hon är mån om sina tänder. Här står hon i
farmor och farfars badrum beredd att ta bort alla fula tandtroll.
Norah har tagit ett säkert grepp om tandtrollsgubbarna. Jo, det finns
även tandtrollsgummor, fast endast 457 stycken i hela munnen.
En klunk vatten sedan fortsätter jakten på de inboende tandtrollen...
Såja, säger Norah nu har jag puttat ut 2.347 tandtroll, 23 stycken
fler än igår.
Så var Norah inne på sista tandbortsrundan. Slutsumman på bort-
borstade tandtroll slutade på 3.776 stycken. Bra jobbat Norah!
---------------------------------------------------------------------------------
Tandborttrollningsfotograferingsgubbe: ROGER "Tandtrollet" LINDQVIST.
Norahs porträtt av farfar
Så här ser jag ut, enligt Norahs sätt att se på mig.
Farfar.
------------------------------------------------------------------------
Teckning: NORAH
Farfar.
------------------------------------------------------------------------
Teckning: NORAH
MAX
Buspojken Max har hälsat på. Det har även Norah också gjort, fast inte samtidigt. Norah ville visa sina fint målade naglar, som mamma Jennie hjälpt henne med. Vad Max beträffar så finns det en viktig sak för honom just nu, en grej som han brinner för någonting alldeles kolossalt: Bilar! I några veckor har Max bilar stått parkerade på vårat vardagsrumsgolv. Det är slut med det nu! Max har fått ett eget bilgarage, nämligen. Det måste ju vara lite ordning och reda på torpet, så att säga.
Det började klockan 6 i morse. Tur att farmor är rätt så morgonpigg.
Farfar då? Jo, han vände sig om 386 varv i den varma sängen, och
sände en tacksamhetens tanke till sin underbara hustru som "offrade"
sig för barnbarnet. Efter nån timme var det farfars tur att lämna sin
säng. Då vi befann oss i köket, hördes det ett par välbekanta barn-
röster på TV:n. Det föranledde Max att snabbt som blixten rusa iväg
för att kolla in de två kompisarna som fanns därinne i televisions-
apparaturen...
...som pratade ungefär samma rotvälska som Max.
När tröjan var påtagen, och nappen satt där den brukar, så ville Max
se på TV. Hans önskemål var Byggare Bob, men tyvärr så byggde inte
Bob några hus i dag söndag.
Istället fick Max nöja sig med lite tecknat...
...så småningom intog Max soffan, där han gömde sitt ansikte i
kudden, varför? Ingen aning...
...så tittade han fram...
...kanhända för att intresset tilltog i den där tecknade filmen...
...det blev mer och mer spännande för gossen Max...
...ja, det verkade som om han skulle äta upp hela kudden. Istället
valde han att äta vanlig mat vid köksbordet några minuter efter att
den här bilden togs. För vem vill äta en dammig gammal kudde...?
Inte Max i alla fall!
---------------------------------------------------------------------------
Max med den gula pyjamasen
Det skall börjas i tid! Max framtida karriär vet vi för tillfället inte så mycket om. Men om man skall döma efter den klädsel han hade med sig igår, så verkar drömmarna gå åt det blågula hållet.
Max en blivande landslagsman i hockey? Ja, pyjamasen skvallrar om
nåt liknande.
Max en blivande landslagsman i hockey? Ja, pyjamasen skvallrar om
nåt liknande.
"Jag ska få en bäbis å en kanin till sommaren"
Orden kommer från barnbarnet Norah när hon hälsade på oss i dag. Och när vi ser på några foton från förra sommaren tillägger hon snabbt: "Å jag ska ju fylla år också". Vad som är viktigast, bäbisen eller kaninen, låter jag vara osagt. Men jag tror ändå att bäbisen hamnar på topplistans allra första plats i storasysters ögon.
Norah är väldigt förtjust i Emil, ni vet den där busungen från Lönneberga, som för det mesta sitter i sin snickarboa och täljer trägubbar. Norah blev så pass inspirerad att hon bestämt ville att vi båda skulle spela upp några scener ur filmen. När hon rollbesatte skådespelet, ville hon (av någon anledning) att jag skulle gestalta Emils mamma. Själv skulle hon vara Emil. När jag frågade om jag inte istället kunde få vara Emils pappa, sa hon bestämt nej. Jag skulle alltså föreställa Emils mor. Som den vane aktör jag är, från teaterscenen, passade jag ganska bra som Emils mor. Föreställningen kommer inte att visas för någon större publik än Norahs farmor. Farmor Bettan visade vad hon tyckte om min insats: hon lämnade rummet! Nåja, så dålig var jag väl ändå inte?
Norah, som här ses med lite ketchup kring munnen, tyckte att farfar
skulle vara som klippt och skuren för rollen som Emils mamma i några
scener som hon ville vi skulle spela upp i vårt vardagsrum idag. När
hon presenterade rollbesättningen vek hon rollen som Emil åt sig själv.
En smula orättvist tyckte farfar, som allra helst ville spela Emils pappa.
När föreställningen väl började, lämnade farmor Bettan rummet. Om det
var på grund av min rolltolkning som mamma, vet jag inte.
---------------------------------------------------------------------------------
Norah är väldigt förtjust i Emil, ni vet den där busungen från Lönneberga, som för det mesta sitter i sin snickarboa och täljer trägubbar. Norah blev så pass inspirerad att hon bestämt ville att vi båda skulle spela upp några scener ur filmen. När hon rollbesatte skådespelet, ville hon (av någon anledning) att jag skulle gestalta Emils mamma. Själv skulle hon vara Emil. När jag frågade om jag inte istället kunde få vara Emils pappa, sa hon bestämt nej. Jag skulle alltså föreställa Emils mor. Som den vane aktör jag är, från teaterscenen, passade jag ganska bra som Emils mor. Föreställningen kommer inte att visas för någon större publik än Norahs farmor. Farmor Bettan visade vad hon tyckte om min insats: hon lämnade rummet! Nåja, så dålig var jag väl ändå inte?
Norah, som här ses med lite ketchup kring munnen, tyckte att farfar
skulle vara som klippt och skuren för rollen som Emils mamma i några
scener som hon ville vi skulle spela upp i vårt vardagsrum idag. När
hon presenterade rollbesättningen vek hon rollen som Emil åt sig själv.
En smula orättvist tyckte farfar, som allra helst ville spela Emils pappa.
När föreställningen väl började, lämnade farmor Bettan rummet. Om det
var på grund av min rolltolkning som mamma, vet jag inte.
---------------------------------------------------------------------------------
Max och godispåsen
Klara, färdiga gåååååååå...nu ska Max sitt godis få...
...oj, så mycket godis här var, nu ska Max strax äta upp det goda, så
att inget blir kvar. Och när allt är tomt, och han precis svalt sin sega
råtta, så blir det marsch i säng, omkring klockan åtta.
Max skalar potatis
Max hjälper sin farfar med potatisskalning.
Tillsammans så fixade vi delar av den middag som farmor gjorde -
och som Max var delaktig i.
-------------------------------------------------------------------------------
Potatisfotograf: ROGER LINDQVIST
Max & bilarna
Barnbarnet Max, 2 år, har ett stort brinnande intresse för bilar, eller som han själv uttrycker det: "Biar". På julaftonskvällen, fick Max sitt lystmäte av "biar". Fastän han fick ett mjukt paket, klämde han på det och sa: "Biar". För ordningens skull, ska jag avslöja att det mjuka paketet inte innehöll en endaste bil. Men Max, han var nöjd ändå. I bilparken ingår numera förutom en drös med personbilar, även två stycken långtradare. Den första i samlingen fick han av pappa Robert. Men jag tror att det var pappa som var mest intresserad den där dagen när presenten öppnades. Hemma hos farmor och farfar står en stor bilpark snyggt parkerade under julgranen. Alla de läckra vagnarna har Max som ägare. Jodå, dom är faktiskt helförsäkrade, utifall att. För sanningen att säga så är Max en riktig tuffing som chaufför. Han kör som en fartdåre när han susar iväg med den ena "bien" efter den andra. Här kommer ett foto av Max "Biar":
Under farmor och farfars julgran finns dessa läckerheter parkerade.
Stolt ägare: MAX!
Vi tar det från allra första början. Strax innan Kalle Anka, dök det upp
en annan Kalle i TV-rutan. Kalle Moraeus. Denna mångsidige musikant
som jag gillar helskarpt. Kalle tände ljus i TV-studion för att förbereda
herr Ankas julafton-show. Fastklistrad vid 55 tummaren satt en ung
bilintresserad man...
...Max! I soffan hade Max sällskap med pappa, farfar, farmor, Danne,
morfar Ove och Jon.
Plötsligt hördes ett par dova bankningar på ytterdörren. Och när
dörren så småningon öppnades så stod han där: Tomten. Han hade
åkt ända från Malå i Lappland med sina renar. Malåtomten var för-
stås välkommen in.
Max bjöd tomten att sitta ned. Sedan så började julens höjdpunkt,
klapputdelningen.
Det dröjde inte länge förrän den första "bien" kom.
Max lånade bort sin långtradare till farbror Daniel en stund.
Vissa paket var nära nog större än Max själv.
I köket stod Mia och Jannice och förberedde maten.
I vardagsrummet fortsatte paketöppnandet. Och se, vad som dolde
sig i ett av paketen om inte en trailer...
På sin upphöjda plats i rummet följde katten Flisan oss alla, med sin
vakande blick...nåja, även om hon slumrade till då och då...
Dagen före dopparedan, var det uppesittarkväll. Det var då jag skulle
vinna mig två Volvobilar. Men kan ni tänka er, jag har fortfarande kvar
min gamla "blå fara". Fr v Daniel, Mia, Jennie, Robert, Max, Bettan,
Ante, Norah.
-------GOD FORTSÄTTNING!-------------------------------------
Under farmor och farfars julgran finns dessa läckerheter parkerade.
Stolt ägare: MAX!
Vi tar det från allra första början. Strax innan Kalle Anka, dök det upp
en annan Kalle i TV-rutan. Kalle Moraeus. Denna mångsidige musikant
som jag gillar helskarpt. Kalle tände ljus i TV-studion för att förbereda
herr Ankas julafton-show. Fastklistrad vid 55 tummaren satt en ung
bilintresserad man...
...Max! I soffan hade Max sällskap med pappa, farfar, farmor, Danne,
morfar Ove och Jon.
Plötsligt hördes ett par dova bankningar på ytterdörren. Och när
dörren så småningon öppnades så stod han där: Tomten. Han hade
åkt ända från Malå i Lappland med sina renar. Malåtomten var för-
stås välkommen in.
Max bjöd tomten att sitta ned. Sedan så började julens höjdpunkt,
klapputdelningen.
Det dröjde inte länge förrän den första "bien" kom.
Max lånade bort sin långtradare till farbror Daniel en stund.
Vissa paket var nära nog större än Max själv.
I köket stod Mia och Jannice och förberedde maten.
I vardagsrummet fortsatte paketöppnandet. Och se, vad som dolde
sig i ett av paketen om inte en trailer...
På sin upphöjda plats i rummet följde katten Flisan oss alla, med sin
vakande blick...nåja, även om hon slumrade till då och då...
Dagen före dopparedan, var det uppesittarkväll. Det var då jag skulle
vinna mig två Volvobilar. Men kan ni tänka er, jag har fortfarande kvar
min gamla "blå fara". Fr v Daniel, Mia, Jennie, Robert, Max, Bettan,
Ante, Norah.
-------GOD FORTSÄTTNING!-------------------------------------
Norah, yrke: LUCIA!
In genom dörren kommer hon. Lucia. Ljusets drottning. Det är barnbarnet Norah som sjunger den där sången som får julstämningen att sakta men säkert komma på besök. "Natten går tunga fjät, runt gård och stuga...". När lussandet och sången är över, vill hon ta av sig sin vita "Lucia-kostym". När avklädnandet är över, och den vita dräkten ligger på golvet säger hon:
- Jag vill ha saft!
I en rosa mugg vid vardagsrumsbordet serveras Lucian sitt saftglas. Nöjd och belåten över sin luciainsats kryper hon upp i soffan för lite bus. När det gått en stund är hon redo för hemfärd. Så ser en dag ut för en treårig Lucia.
När farfar vill ta en bild, tvekar hon. Men så till slut bestämmer hon
sig för att uppfylla min önskan. Tyvärr så hann jag knappt ta den där
bilden. Lucian Norah har så bråttom så att hon nästintill hinner försvinna
innan kameran gjort sitt.
Norahs lussekläder åkte ner i en hög på golvet. Nu ville hon ha ett
glas saft.
- Farfar, det är halkigt, du måste bära mej...sa lucian när hennes
hemlängtan gjorde sig påmind...
Istället för en riskabel färd på halkigt underlag, bjöd Lucians farfar på
speciell skjuts: "Lucia-Limousin". I ett nafs så var Lucian Norah hemma
hos sin mamma.
-----------------------------------------------------------------------------------
Luciafotograf: ROGER LINDQVIST.
- Jag vill ha saft!
I en rosa mugg vid vardagsrumsbordet serveras Lucian sitt saftglas. Nöjd och belåten över sin luciainsats kryper hon upp i soffan för lite bus. När det gått en stund är hon redo för hemfärd. Så ser en dag ut för en treårig Lucia.
När farfar vill ta en bild, tvekar hon. Men så till slut bestämmer hon
sig för att uppfylla min önskan. Tyvärr så hann jag knappt ta den där
bilden. Lucian Norah har så bråttom så att hon nästintill hinner försvinna
innan kameran gjort sitt.
Norahs lussekläder åkte ner i en hög på golvet. Nu ville hon ha ett
glas saft.
- Farfar, det är halkigt, du måste bära mej...sa lucian när hennes
hemlängtan gjorde sig påmind...
Istället för en riskabel färd på halkigt underlag, bjöd Lucians farfar på
speciell skjuts: "Lucia-Limousin". I ett nafs så var Lucian Norah hemma
hos sin mamma.
-----------------------------------------------------------------------------------
Luciafotograf: ROGER LINDQVIST.
