Roger Lindqvist

    - Rogge säger att det där har varit en fisk, kan det stämma, Pelle?
    - Stämmer bra. Den kraken har en gång simmat i Piteälven, kan-
hända. Men jag föredrar fisk i naturlig form. Du, syrran, tycker inte du
det också?
    - Jovars, om du säger det så. Men Rogge står ju med kameran och
tar kort på oss. Vad ska vi göra?
    - Låtsas som om det regnar, syrran.

-----------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST

Äntligen har Sessan kommit ut ur garderoben! Hon försvann spårlöst igårkväll, först trodde jag att hon flytt fältet efter att ha sett Björn Ranelid i Melodifestivalen. Hon var som uppslukad av jorden, det fanns inte en tillstymmelse av spår. Hennes bror däremot, låg på sin vanliga plats utfläkt med sina röda päls väl synlig och snarkade. Men som sagt ingen Sessan. När jag hade vänt huset uppåner 1239 gånger gav jag upp. Så i morse vandrar hon helt obekymrad ut ur vår linnegarderob, precis som om inget har hänt. Hon hade alltså legat där hela natten, och trots husses lockande rop brydde hon sig ingenting. Det kallar jag respektlöst! Något har gått fel i våran kattuppfostran, knepiga saker det här. Men man kan inte lära en gammal katt att sitta, säger ordspråket, även om det brukar vara en hund inblandad istället. Från och med nu sätter vi hänglås på alla garderobsdörrar.

- Gå upp på Älvsbyhusvindan, och hämta ner lego till Norah och Max, sa min hustru idag. Detta jag gjorde, men så hände det. Uppför stegen kom Sessan klättrande, till saken hör att hon brukar klättra upp när dörren står öppen, samt så drivs hon av en sådan stark nyfikenhet så att hon bara måste. Pga det så ställde jag dörren på glänt så att det bara syntes en liten glipa. Det tyckte inte Sessan alls om. Hon både mjauade högljutt och krafsade med sin ena tass, i ett desperat försök att öppna dörren. Men se det gick inte. Efter ett par enträgna försök klamrade hon sig fast för allt vad tygen höll. Detta fick till följd att hon hängde i det fria när jag öppnade dörren. Hon sparkade med sina bakben i ett försök att få bättre fäste. Det gick inte. Men som en svajmastartist på Cirkus Scott, kastade hon sig handlöst nerför stegen i 110 km/tim, och hamnade i backen. Hon landade på sina fyra tassar. Så satt hon där och tittade lite besviket upp mot mig, precis som om hon tänkte att allt var egentligen mitt fel. Lyckligtvis hade jag kameran med mig, resultatet av Sessans vådliga påhälsning blev två stycken bilder.


Ett par gröna kattögon och en röd nos skymtar fram genom glipan i
dörren. Mjauu... säger hon, mjauu... en gång till. Hon bönar och ber
på sitt kattspråk. Men husse är obeveklig.


I ett sista desperat försök klamrar hon sig fast med ena tassen i
dörrspringan. Sekunden efteråt dinglar kattskrället i fria luften
(förlåt Sessan, jag menar inget illa). Med nöd och näppe håller hon
sig kvar. När jag öppnar dörren så tappar hon fästet och svingar sig
över på stegen. Som en raket springer hon nedför stegen i ca 110 km/tim
Hon landar på sina fyra tassar. Hoppas Sessan att du lärt en läxa. Tänk
dig för i fortsättningen.
----------------------------------------------------------------------------

Vår katt är en s k "banankartongskatt" d.v.s. en kisse som föredrar att lägga sig på de mest konstiga ställen. T ex i en banankartong.


Sessan "bananen" Lindqvist bor i Hortlax. På fritiden ligger hon allra
helst i en banankartong i husses rum. Eftersom husse har en hel del
gamla intressanta tidningar/tidskrifter, brukar fröken Sessan sätta sina
vassa klor i dessa till husses stora förskräckelse. När husse åker bort,
är Sessan portförbjuden i rummet.

------------------------------------------------------------------------------
Banankartongkattfotograf: ROGER LINDQVIST

Ni som tyvärr inte bemästrar vår dialekt, pitemålet, eller bondskan, kan nog ändå tyda den rubrik som är satt till detta blogginlägg. "Lindqvist-katta" handlar helt enkelt om våran katt. Pitemålet är så pass svårförstått, att många som hör det kliar sig betänksamt i huvudet när rotvälskan kommer ut. I dess svåraste form, är det bara de infödda som förstår. Vissa saker inom det dialektala området, här i Piteå-Älvsby-området, har även jag svårt att förstå. Det gäller de gamla ord, som den äldre generationen använde sig av. Trots att pitemålet varit/är vårt "modersmål" så börjar det uppväxande släktet alltmer använda sig av rikssvenskan.

Våra katter talar en blandning av bondska och "katt-mål". Pelle t ex kan mjaua både på pitemål och rikssvenska. Ja, jag har t.o.m. hört honom mjaua på välklingande västgötska. Det var den gången han försökte sig på att imitera Bert Karlsson efter att ha sett honom i TV.


Pelle mjauar allrahelst på pitemål. Men har man tur kan han också
slänga iväg ett utdraget mjauande på bl a västgötska. Detta efter att
ha sett Bert Karlsson i TV:n alldeles för länge.


För det mesta så är det helt andra saker som Pelle ägnar sig åt.
T. ex. mus- och fågeljakt. Han har också försökt sig på älgjakt - men
det var ingen höjdare, har han berättat.

--------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.

Det kan låta lite konstigt, men då och då bjuder våran katt på skön sång. Som häromkvällen då han spontant bjöd på en vacker sång ur Verdis Rigoletto. Pelle trollade fram välljudande toner ur sin guldstrupe, och när han framförde Questo o quella på köksbron, var inget öga torrt. Sådan är han - våran katt.


Pelle framförde Questo o quella ur Verdis Rigoletto häromkvällen.
I publiken satt husse, matte och systern Sessan, samt en musik-
journalist från Piteå-Tidningen. Han visste inte till sig av förtjusning.
"En ny stjärna på operahimlen är född", sa han innan han var tvungen
att ila in till redaktionen för att skriva sin recension, som kommer inom
kort.
-----------------------------------------------------------------------------
Operafotograf: Roger Lindqvist.

Kattsyskonen Pelle och Sessan Lindqvist tar sig en välbehövlig lur.
Pelle har just berättat en rolig historia för sin syster, därav Sessans
jättegarv i bakgrunden.


-Visst var den kul den där historien, syrran? säger Pelle.
-Absolut bland det tokigaste jag hört, jag skrattade så jag trodde att
morrhåren skulle ramla av.



-Syrran, har du sett vem som kryper på alla fyra på golvet? Jo, Rogge!
Sedan han köpte den där kameran har han blivit nästintill olidlig.
-Gör som jag , Pelle! Låtasas som att det regnar!


-Okej, nu låtsas jag att det spöregnar. Bra så syrran?
-Perfekt!
---------------------------------------------------------------------------
Foto: Roger Lindqvist.

Det hela började sent i gårkväll.......Pelle låg som vanligt i soffan och
drog rejäla timmerstockar!


Den ena serien efter den andra flimrade förbi på TV-rutan. Det var då
som jag bestämde mig för att se en film om vilda polisjakter......


Plötsligt vaknade Pelle ur sin dvala. Han hade som han sa: "Andra
sorts TV-planer!". Han tog fjärrkontrollen zappade i cirka 10 minuter
då han plöstligt föll för ett program om tre vackra systrar från Ame-
rika. Sedan gick han tillbaks till sitt vanliga horisontella läge....


Väl tillbaka i skön soffan och med sin favoritleksak mellan sina tassar -
somande han åter. Då ruskade jag till honom, och påminde honom om
den där gången som han blev inburad.....


....året 2004. Detta p.g.a. otillåtet handhavande och grovt missbruk
av fjärrkontroll. Lite rädd blev han nog. För därefter gav han mig fjärr-
kontrollen och somnade om.

En skada i ena framtassen föranledde ett besök hos farbror doktorn
idag. En närmare undersökning visade att det rörde sig om ett bett
som förorsakat henne både smärta och obehag. Två sprutor fick hon.
Den ena innehållande antibiotika, den andra var en smärtstillande.
------------------------------------------------------------------------
Sjukhusfotograf: R. Lindqvist.

Pelle har just kommit hem från ICA-butiken i byn. Och varje gång
som han åker för att storhandla så slinker det nästan jämt med en
lax hem i kassen. Ni kanske tycker att vi har en speciell sorts kisse -
jo, vi vet, men har efter sju år som han bott hos oss blivit både härdade
och vana med hans nycker. I det vanliga livet är Pelle en riktigt glad lax,
ungefär som den som ligger inplastad på golvet.

Katten Pelle är sju år fyllda. Tillsammans med storasyster Sessan lever han ett lugnt kattliv hemma hos husse och matte i Hortlax. Pelle som under de senaste åren antagit en allt mänskligare skepnad, har tagit på sig uppgiften att beskydda sitt/vårt hus mot diverse rått/mössangrepp. Troget ser man honom spanande runt tomtgränsen, för så fort nån stackare till mus ens sätter sin tass på egendomen, ja, då är Pelle snabb som en spottande kobra. Och många är de kadaver som Pelles husse skyfflat bort under åren som gått.

Idag uppstod en liten dispyt mellan Pelle och hans husse. Det hela började när husse kom ut, glad i hågen med sin obligatoriska go´bulle, och med en kaffekopp i handen. Pelle som låg i sin husses favoritstol tog väldigt illa vid sig när husse helt resolut bad honom att gå därifrån. Med tunga tasssteg, gick den farlige mössjägaren direkt till den banankartong som stod på en plats inte långt därifrån. Morrhåren hängde, svansen slokade, och hela Pelles väsen tycktes så oföbarmligt deprimerande och uppgivet.

Efetr en stund, när Pelles husse druckit sitt kaffe, och slukat sin go´bulle, gick han fram till sin rödhåriga styvson och frågade hur det egentligen var fatt.
-Jo, husse, jag har tänkt på livet. Jag vill inte längre vara katt, jag vill vara en banan!
-En banan! utbrast husse förvånat. Vafrör just en banan?
-Ja, jag tycks se att på bananer ställer ingen några som helst krav. Jag känner mig väldigt trött just nu. Husse....jag tror att jag har "gått i väggen".
-Du ska se att det känns bättre om nån dag, sa husse och kliade sin rödhåriga katt under hakan.
-Betyder det att jag kan ligga i den här banankartongen och åtminstone få låtsas att jag är en gul banan?
-Det är klart att du kan, sa Pelles förstående husse, och gick sakta därifrån.

Efter cirka tio minuter, hoppar Pelle upp från kartongen medan han ropar till sin (återigen) kaffedrickande husse:
-Jodu, jag har tänkt....jag vill nog inte vara banan, jag vill vara Pelle!
-Låter bra, fortsätt att vara Pelle, Pelle, sa husse medan han tog sig en ny go´bulle från fatet.
-Husse! hördes Pelle återigen ropa, du kan väl låta kartongen stå kvar härute, utifall jag skulle vilja vara banan någon annan gång.

-Självklart, ropade husse tillbaka. Tur att man har förstående fosterföräldrar. Det var väl ändå för väl att jag och syrran hamnade här i Hortlax. Vi är ena riktiga lyckoostar, tänkte Pelle i sitt stilla sinne, och vandrade iväg mot den stora ängen på jakt efter nya villebråd att infånga.


-Jag har tänkt, sa Pelle, och tittade sig oroligt omkring....


-Jag har bestämt att jag vill tillbringa resten av mina nio liv i den här
kartongen som en banan.....
Efter tio minuter, hoppade Pelle upp från kartongen och sa att han
inte längre ville vara en banan. Husse, drog en lättnandes suck. Medan
Pelle katt sågs springa mot sina jaktmarker längre bort på vägen.

Kattpojken Per-Olof "Pelle" Lindqvist, Hortlax, sommarjobbar denna
sommar åt Anticimex som skadedjursutrotare. Man kan väl säga att
han haft hektiska dagar, och även nätter. Att jobba nattskift har han
ingenting emot. "Det blir en hel del slantar i plånboken", säger han på
sitt kattspråk när jag frågade honom häromsistens. På bilden kan man
tydligt se hur han går till väga vid infångandet av råttor. Han bär helt
enkelt hem fångsten till sin mamma och pappa, där han äter upp resp-
ektive skadedjur till lunch eller middag. Middagen intar han med den
övriga familjen vid köksbordet som brukligt är. Det kan även påpekas
att Pelle är en civiliserad kattgubbe, han använder sig t.o.m. av kniv
och gaffel när han sitter till bords. Om det mot förmodan blir rester över
lämnar han detta till sin storasyster Sessan, som inte är sen att tacka ja.
Just i denna sena afton befinner sig Pelle ute å tjänstens vägnar. Och det
skulle inte förvåna mig ett dugg om det inte ligger 5-8 stycken döda råttor
på farstukvisten tidigt i morgonbitti. Pelle förenar nytta med nöje. Enligt
socialstyrelsen uppmanas varje frisk katt att äta 3-4 råttor varje dag. En
kvot som våran Pelle uppfyller med råge. Men så ser han också väldigt
oförskämt pigg och alert ut.

Råttfotograf: Roger Lindqvist.

Häromdagen så upptäckte vi en fästing som krampaktigt sugit sig
fast vid Sessans hals. Efter en stunds "operation" fick jag loss den.
Två dagar därpå kommer hennes lillebror Pelle hem med en likadan
fuling som även den fanns vid halsregionen. Den gick realtivt fort att
ta bort. Och jag antar att det väntas fler "fästingoperationer"....

Imorse, ganska så tidigt blev jag plötsligen väckt av ett fasansfullt oväsen. Därutanför vårt sovrumsfönster, hade Hortlax kattkör sin söndagsrepetition. Av de många kattrösterna kunde jag ganska så snart urskilja en alldeles speciell: nämligen våran egen kattgubbe Pelle. När han sjung arian "Caro nome", ur Giuseppe Verdis "Rigoletto" kände jag (trots den tidiga timmen) en slags stolthet av hans breda musikaliska bildning. Kattkören lät allra först som en samling ilskna prärievargar, men när de sedan sjungit upp sig, så ändrades genast min uppfattning. På repertoaren följde sedan: Hugo Alfvéns "Skogen sofver". Pelle tog ton igen i Schuberts; "Ave Maria", för att sedan fortsätta med Jussi Björlings "Sverige". "Vintern rasat ut" presenterades också (även om den i mitt tycke var en aning malplacerad). Ur musicalen "Cats" av Andrew Lloyd Webber, framfördes; "Att närma sig en katt", "Morrtigers sista strid" och "Att döpa en katt". Slutklämmen stod Pelle för, när han med sin altröst sjöng Peterson-Bergers, ".Sommarnattsdagg". Sedan bröt det stora slagsmålet ut. Ett fasansfullt råkurr mellan körmedlemmarna. Orsaken fick jag veta lite senare; man hade blivit osams över repertoaren.

Hortlaxkattkör, har hädanefter lovat mig dyrt och heligt, att förlägga sina repetitioner någon annanstans i fortsättningen. Och absolut icke utanför vårt sovrumsfönster klockan  07:00 en söndagsmorgon.


PELLE har börjat sjunga i kör. Deras repetition var förlagd utanför
vårt sovrumsfönster klockan 07:00 imorse. Efter en ganska så väl
framförd morgonkonsert, uratrade det hela så småningom när med-
lemmarna kom i bråk om frågor rörande deras körrepertoar. Körens
medlemmar lät som en samling ilskna prärievargar. Men inför näst-
kommande körgenomgång, har man lovat att förlägga verksamheten
på en undanskymd och ljudisolerad plats. På bilden ses Pelle (som
sjunger altstämma) med sin husse Roger, som blev väldigt förvånad
över sin katts musikaliska begåvning. Husse Roger har tillfrågats om
att bli körens manager.

Hon sitter troget vid sitt fönster......


......och tittar liksom drömmande ut över den snövita omgivningen.....


........ja, det verkar nästan  som om hon lämnat tid och rum för ett
ögonblick.......


.......eller är det så att hon bara njuter av vårsolen.........?