På bilkyrkogården

Barndomen bjöd på många spännande äventyrligheter. Ett av dem bästa var de besök vi gjorde på de två bilkyrkogårdar som fanns i byn. Där låg de alla på hög, Volvo PV, Opel Rekord, Opel Kapitän, DKW, Anglia, Volkswagen, Saab, Cortina, Amazon m. fl. märken. Skruvmejseln fanns med. Vi skruvade loss både rattar, blinkers, navkapslar, radioantenner m.m. Det var ingen hejd på alla fynd man fann. En dag kom jag hem på ett strålande humör. På pakethållaren hade jag klämt fast sakerna. I min ena hand höll jag i en ratt. Då min far fick syn på sin son, så luftade han genast sina åsikter om sin sons "hittegods": - Vo kåm dö häjm vä, Roger. Hä djär ju bara skräpe! (Vad kommer du hem med, Roger. Det är ju bara skräp). Naturligtvis så höll jag inte alls med. I mina ögon var det ovärderliga fynd som gjorts. Men som sagt, om detta kunde inte pappa hålla med.
 
 
 
 

Dagen jag aldrig glömmer: tisdagen den 11 september 2001

Den 11 september 2001 kom jag som vanligt hem från jobbet på Öjeby sjukhem. Klockan var väl omkring strax efter fyra när jag svängde in på infarten med min vinröda Volvo 740. Ute på gräsmattan stod Daniel och mekade med sin nyinköpta moppe. Inne i köket höll Elisabeth som bäst på med den förestående middagen. Robert, den andre sonen som också befann sig hemmavid, berättade att ett flygplan kraschat in i World Trade Center. Första tanken var att det hela rörde sig om en tragisk olyckshändelse. Men när jag knappat fram text-TV:n, började jag förstå den obehagliga vidden av det som hänt. Den kvällen satt jag som fastklistrad vid TV-apparaten. Morgonen därpå när jag kom till jobbet, så var det naturligtvis terrorattacken som vi mest kom att samtala om. Vi var nog många som då började inställa oss på att ett krig var på tapeten. Tisdagen den 11 september 2001 - är dagen som jag aldrig glömmer.
 
Det blev många tidningar som inhandlades den efterföljande dagen...
 
...detta är några av dem...
 
...som berättar i ord och bild om det hemska...
 
 
 

LASSES

1972/73 spelade jag under en kort period med Lasses orkester från Piteå.
Den blev så pass kort att jag aldrig fastnade på bild.
 
Fr. v. bröderna Stig och Lars-Erik Wikström, som jag spelade
tillsammans med. De två övriga, basisten Janne Höglund (blond)
och trummisen Ulf Sandberg kom med senare. Tyvärr så avled
Stig Wikström för några månader sedan. Stig spelade dragspel,
Lasse spelade gitarr och sjöng.   
 
En bild som togs i Logen Långträsk, som jag kan tänkas vara fotograf till?
Jag vill minnas att vi spelade i Storstugan och Lasses i logen. Jag blev
ombedd att ta ett foto av grabbarna. År ca 1974-75.

Världen av igår - världen av i dag...

Värmlänningen Tage Erlander, världens längste statsminister
och landsfader.            
 
Som uppväxt i ett socialdemokratiskt tidevarv, under det bedårande 1960-talet, med en landsfader vid namn Tage Erlander, tänker jag i dag tillbaka på en barndomstid av fullständig trygghet. Min far jobbade på Wallboardfabriken inne i stan medan min mor var hemmafru. Lediga helgdagar tog min far på sig sin vita skjorta med tillhörande slips, liksom för att markera, både för sig själv och andra, sin ledighet. Lördagskvällarna samlades vi i vårt stora kök, för att tillsammans med släkt och vänner, umgås, dricka det obligatoriska kaffet och titta på Hylands hörna i svartvitt.
 
Jag tillhörde en högst "vanlig" familj precis som miljoner andra i vårt avlånga land. Min syrra lyssnade på Siw Malmkvist, Towa Carson, Lasse Lönndahl eller Anna-Lena Löfgren, medan hon "ruggade" sitt hår framför sin spegel med vit ram som hängde ovanför den vita byrån i hennes rum. Hon gjorde sig fin och tilltalande i väntan på att hennes kille skulle komma inbrummande, på vår grusbelagda infart med sin Opel.
 
Det var en tid av mycken trygghet och framtidstro i mitt unga liv. I folkhemmet kom artister som Hasseåtage, Povel Ramel, Svante Thuresson, Monica Z. och Sven-Ingvars på besök via vår svarta transistor som stod i givakt och skvalade dagarna i ända.
 
Trots en borgerlig uppväxt, med mycket fina adliga
anor, "konverterade" Olof Palme till socialdemokratin.
Hans mördare springer fortfarande fri någonstans därute.
En stor skam för hela vårt land.     
 
I dag 2014 i en mycket instabil sorts värld, ger jag mig hän åt en lite nördig sak som i folkmun kallas för nostalgi. En slags diagnos på alla dem som vill glömma allt det dystra som finns runt omkring. Ingen tituleras längre som landsfader, ty den eller de som sitter på maktens högsta höjder, uppfyller nämligen icke de kriterier som är A och O för denna titel. De nya Moderaterna har i dag självutnämnt sig som "det nya arbetarpartiet". Om min far levat skulle hans blodtryck nått oanade höjder om han hört detta.
 
Hasseåtage - folkhemmets egna glädjespridare.       
 
Olof Palme, död sedan den 28 februari 1986 och vars mördare än i denna dag springer fritt på våra gator och torg, och som en lam polismakt inte lyckats få bakom lås och bom. Ett hån mot hela svenska folket. I dag utgör mord och bestialiska onda gärningar, en slags vardagsmat för vår befolkning. Ingen bryr sig nämnvärt längre. Annat var det förr. Sommaren 1966 när Clark Olofsson och kumpanen Gunnar Norgren härjade runt i landet, blev duon till en sorts sensation över tjuveri och meningslöst våld. TV sände extra och tidningarnas löpsedlar fylldes med den största svärta som fanns.
 
I dag 2014 skrattar och fnyser alla de ligister åt en sådan "söndags-historia", detta medan de fortsätter att sparka sina oskyldiga offer sönder och samman. Efter avslutad gärning visar de finger åt förbipasserande, och springer i väg hånleende in i sina mörka gränder. Där de bor ungefär som råttorna gör. I min värld har jag döpt dessa våldsverkare till: "vardagspsykopater", heller varför inte: "legitimerade mördare". Gammal som ung går inte längre säkra ute i vårt en gång så trygga och öppna samhälle. Och i riksdagen har våra folkvalda slagit sina kloka huvuden i ihop i en slags "brainstorm", och beslutat att vi numera FÅR sjunga Den blomstertid nu kommer i kyrkan. Tack för det! Utanför vårt lands gränser hopar sig mörka moln. I ett sådant läge skulle det ha varit otroligt befriande att återigen få hålla en landsfader i handen.
 
Monica Z. och Povel Ramel, två mycket stora underhållare i
vårt svenska folkhem när det begav sig.
 --------------------------------------------------------------------------
Roger Lindqvist.
 
 

Sakletaren Lindqvist

Pippi Långstrump var och är en sakletare. Det är åtminstone vad hennes "mamma" Astrid Lindgren skrivit om. Jag är också en sakletare. Och det har börjat komma så pass till allmänhetens kännedom, att jag ibland får gåvor i form av både tidskrifter och böcker. Igår fick jag en stor kartong med böcker och tidningar av äldre datum. Och mer är på väg. Tack Catherine för att du engagerar dig! Denna superklipska dam, som kan så mycket. Jag är imponerad av din konstnärliga kunskap på så många områden. Fortsätt så, snälla du - med att vara just DU!
 
Och se, i den stora högen av spännande saker låg denna bok om Ernst Rolf
utgiven 1933. Ett minnesalbum som kom till efter hans bortgång, skriven av
hans vänner, bl. a. Edvard Persson, Torsten Tegnér, Fridolf Ruhdin, Torsten
Tegnér, Karl Gerhard, Katie Rolfsen och många fler i den stora vänskaran.
 

"Hitler och hans soldater"

Historia ligger mig varmt om hjärtat. Och har så länge jag minns varit ett stort intresse. Redan i 11-12-årsåldern skrev jag ner mina funderingar, om det som just då sysselsatte mina tankar. "Hitler och hans soldater", är en rubrik som jag använde till en historia, som jag hittade häromsistens i en kartong uppe på vinden. Den skrevs antagligen 1968-69. Film, musik och historia var tre för mig viktiga ämnen den här tiden. Och är så fortfarande. Det visades sk "Skol-TV" när jag gick i skolan. I bland när jag var sjuk och satt hemma, knäppte jag på TV:n för att se om det fanns några intressanta saker. På förmiddgarna vid 9-10-tiden sändes programmen. Och jag satt i andäktig tystnad och tog in. Det handlade rätt mycket om 1:a och 2:a världskrigen. Men även om filmkunskap, i bland presenterade av Leif Furhammar, filmvetare, filmkritiker och författare. I bland sågs Manne Stenbeck i rutan, dåvarande programdirektör på TV1 samt fil. lic. i litteraturhistoria. Stenbeck gick bort 1979 drygt 40 år gammal. Furhammar lever än i dag.
 
I skolan fick jag nog aldrig visa vad jag egentligen hade för slags kapacitet. Det fanns mycket därinne som jag så gärna ville, men det fanns andra som såg mig över huvudet. Och som propsade på att vara bäst. Det enda raka var att i bland göra sig osynlig. Det blev mindre tjafs på det sättet. Det fanns nån som blev lärarens gunstling. Det fick jag själv aldrig erfara. Men jag är definitivt inte bitter för det. Sån´t är livet!
 
Rubriken till en historia jag skrev 1968-69.   
 
Slutklämmen blev ett klart avståndstagande av det förhatliga hakkorset.
 

Sunt förnuft!

 
I dag går debattens vågor höga om allehanda ting. De olika inriktningarna står som spön i backen. Man slåss om att dunka den ena åsikten efter den andra i varandras huvuden. Tänk förut, inrättades ens liv efter det sunda förnuftet. Och det kom man långt med på livsvägen.
 
Året 2014 slåss man efter att få kalla sig feminist. I forna Sovjetunionen slogs man för att få kalla sig kommunist. Undar hur den yngre generationen tänker på oss, den dagen då vi är borta? Kommer de att le åt våra ibland förhastade slutsatser? Garva åt våra tillkorta-kommanden? Vad betyder ordet feminist om 100 år? Ibland känns det som om man MÅSTE tycka som alla andra. Annars får man ställa sig i skamvrån. För mig personligen, så inrättar jag mig än i dag efter det sunda förnuftet!
 
Roger Lindqvist.

I slagverkshuset 2009.

I dag dammade jag och Robert av några videoband. På ett av dem,
syntes den här mannen. "Slagverksmannen".

Dagboksblad/1972

Måndag den 18 december 1972.     
 
Har just precis kommit hem från skolan. Har käkat korv, potatis och ägg. Mycket gott! Sitter fnv i mitt rum och lyssnar på radion. Det är hockeymatch mellan Tre Kronor och Tjeckoslovakien. Ställningen är 2-2 en bit in på tredje och sista perioden. Klockan är kvart över fyra. Nära att Tre Kronor skulle fått in sitt 3:e mål.
 
Farsan har eftermiddag idag. Mamma har varit inne i mitt rum fram och tillbaka. Hon håller på att förbereda julen. Och här sitter jag med en julmust och lyssnar spänt på ishockeyn.
 
Klockan har nu hunnit bli kvart i åtta på måndagskvällen. Morsan, syrran och morfar sitter därnere och tittar på TV. Syster har varit hos tandläkaren idag. Hon har en tand som hon haft besvär med en tid. Slutresultatet i ishockeyn blev 2-2. Det ser mao ljust ut för kronorna.
 
På gympan idag så har vi spelat ishockey. Jag stod i målet. Jag var hem och hämtade mina benskydd och ansiktsmask. Då var pappa hemma, han hade nämligen skjutsat mamma och Gerd till Degeränget, hos Ingrid. Såg film idag på NO-lektionen. I morgon ska vi ha fika med oss till skolan, och då ska vi få fika på morgonsamlingen. Det blir skoj, tycker jag.
 
Roger.

Dagboksblad/1973

Lördag förmiddag den 31.3 1973    
 
När man läst igenom några sidor av denna "dagbok" så förstår man inte mycket av det. Det liknar mest något emellan arabiska och kinesiska. Skall försöka bättra mej i det avseendet. Det gäller alltså mina bokstäver, hur jag skriver. Idag så reser Tre Kronor till Moskva för att spela "ur"-dålig ishockey, som dom jämt gör. Visserligen så vann dom över Sovjet och Västtyskland med sammanlagt 16-6 (i båda matcherna) klart att 10 mål talar ju för sej själv men vem kommer inte ihåg Tre Kronors alla plattmatcher. T. ex. mot Västtyskland i VM 1971 där man fick stryk med 2-1, skamligt. Då är det inte roligt att vara svensk.
 
Vi skall kanske få en färg-TV nere i vårat uppehållsrum, i skolan. Alla matcher (nästan) sänds ju kl. 2 på dagen. Så det är ju bra isåfall om dom hyr en TV, för våran skull.
 
"På med hjälmen" Hej då, Roger (kl. 11.00 precis).
 
Tord Lundström en av VM-spelarna i Moskva 1973.
 

Dagboksblad/1979

Lördag den 29/12 1979.  
 
Lördagsmorgon. Har just klivit upp ur sängen. Klockan är snart elva. Vi kom inte i säng förrän klockan ett i natt. Var nämligen på bio med Ingemar och Ingela. Det blev bestämt att vi skulle gå på den senare föreställningen, men det var nära på att vi inte hade fått någon plats. Den första föreställningen var slutsåld, och det blev nog den andra också. Filmen som vi såg var en amerikansk kriminalkomedi med bl. a. Goldie Hawn. Vad filmen hette? Ja, det höll jag på att glömma: "Tjejen som visste för mycket".
 
Elisabeth har gjort iordning lite té och smörgåsar. Och jag känner att det skulle var gott med en liten smakbit. Sen så lär det visst bli städning, enligt regeringen, där jag antagligen ska räcka en hjälpande hand.
 
Så har det gått cirka tre timmar sen sist. Under tiden har jag hunnit vara hem till Hortlax fram och tillbaka. Mamma och pappa var inte hemma, dom var och handlade. Efter en stund så ringde Bettan, och förtäljde att Sven-Åke hade ringt. Han ville att jag skulle ringa upp. Det gjorde jag, men det tutade upptaget. Efter det så tittade pappas brorsa Gunnar in, han var ute på en liten sparktur. Han stannade ungefär tio minuter.
 
Senare så kom då äntligen mor och far hem, dom hade som sagt varit och helghandlat. Nu är jag alltså hemma på Furuberget igen. Har just diskat och dammat mattor medan Elisabeth har vaskat golven. Klockan är nu i det närmaste två, och jag tycker att jag har dillat färdigt, åtminstone tills nästa gång.
 
Roger.
 
 

Dagboksblad/1979

PITEÅ torsdagen den 27/12 1979. 
 
Är just nu hemma på lunch. Jag jobbar nämligen i dag också. Fast det är sista dagen före nyår. Fyra dar i sträck fram till nyårsdagen. Sen så bär det i väg igen. För första gången på fem år så är jag ledig en nyårsafton. Det ska bli enbart skönt att få vara hemma hos Bettan. Jag pratar alltså om spelningen.
 
Klockan är 12:40, Elisabeth står och diskar. Vi har ätit blomkålssoppa (diskvatten med lite grönsaker i). Ska visst skjutsa Elisabeth till stan.
 
Klockan är 16:50. Har just ätit Bettans jättegoda special hamburgare. Elisabeth står och diskar igen, hon har som sagt varit till stan idag och förstört pengar. Jag kom hem lite senare ikväll det blev lite övertid på grund av att tvättbussen blev försenad, den kom först kl. tio i fyra. Hade tänkt titta på ett program som jag spelade in på video juldagskväll. Det är en långfilm med Roger Moore som Sherlock Holmes. Ja, detta är vad som hänt idag på ett ungefär, nåja, dagen är ju inte slut men ändå?
 
Roger tar igen sig.
 

Dagboksblad /1979

Julen 1979 fick jag en skrivmaskin i julklapp av Elisabeth. Att skriva har alltid legat mig varmt om hjärtat. Debuten skedde redan i 10-11-årsåldern. Skrivandet har under långa perioder legat i rejäl träda. Det har gått med andra ord upp och ner. 1979 fanns inga datorer. Istället var det skrivmaskinen man var hänvisad till.  Därför blev jag väldigt belåten, glad och tacksam, när jag öppnade det där paketet hemma hos mina svärföräldrar, Felix och Ruth i Vistträsk. Dagbok var inget nytt för mig. Redan 1969 klottrade jag ner mina spretiga bokstäver, under en semesterresa med mina föräldrar. 1972 och några år framöver, skrev jag ner det som hände runt omkring. När man tittar i dagböckerna idag, 2014, så kan man inte annat än glädjas över att jag var så pass förståndig som gjorde detta.
 
Som sagt, julen -79 präntade jag ner dessa ord på min nya skrivmaskin:
 
Piteå den 26/12 1979. 
Klockan är 16:55 annandagsjulen 1979. Har jobbat idag. Vi är just nu i färd att åka till Hortlax. Vi har fått vänta en stund på grund av Elisabeths tvättdille. Nu blev det plötsligt tyst i badrummet, och det lär nog betyda att maskinen äntligen har stannat. Klockan har hunnit bli 17:04 så vi får nog börja dra oss.
 
Ja, så var vi hemma igen. Klockan är 19:30. Min syster och hennes sambo och son var också i Hortlax och hälsade på. Min svåger hade varit ut med snöskotern. Han hade varit ner till Tingsholmen och kört. Min systerson lekte med sina julklappar, bl. a. ett leksaksgevär.
 
Själv så fick jag den här maskinen som jag sitter och skriver med nu. Elisabeth fick en kaffekvarn av sin mamma. Så fick hon, eller rättare sagt vi tillsammans, en "höstol", elvisp, blomkrukor, samt två jättefina porslinsfigurer av mamma (Maj-Gerd). Samt en skomakarlampa av Solbritt och Kjell.
 
Elisabeth vid tiden för mitt skrivmaskinsskrivande 1979-80.  
 
Att inte förglömma, Elisabeth fick ju en tvättmaskin av mej några dagar före jul. Vi har alltså firat jul i Vistträsk. For till Hortlax dagen före julafton och låg där. Sen åkte vi till Elisabeths föräldrar. Sen var vi där till juldagens kväll, då jag åkte till Forum i Älvsbyn och spelade. Klockan halv två på natten kom hon och hämtade mej, sedan bar det av raka spåret till Piteå. Klockan var halv tre när vi kom hem. Väckarklockan ringde halv åtta och då var det dags för jobbet. Detta är en liten bråkdel av vad som hänt oss i helgen. Att berätta allt tar för mycket tid. Nu ska jag slå mej ner framför teven och må riktigt skönt.
 
Roger.
 
 
 

Hushållslärarinnan MÄRTA CLAUSÉN

Märta Clausén hette den hushållslärarinna jag hade i Hortlax Centralskola i början av 70-talet. Hon hade en grön Saab som hon varje morgon kom körande med. Hon hade även min syster som elev, även en av mina tre fastrar. När jag mötte henne första gången och sa mitt efternamn, började hon berätta om den och den släkting som hon hade haft i sitt skolkök. Minnet var imponerande. Jag tror hon mindes alla elevers föräldrar och deras respektive syskon också. Märta Clausén var en charmig dam, som hade glimten i ögat. Jag har endast ljusa minnen av henne, från min skoltid. Märta Clausén ligger begravd på kyrkogården i Öjebyn, där hon också föddes. När jag gjorde en promenad där igår, upptäckte jag den familjegrav som hon och de övriga i den Clausénska familjen vilar i.
 
Den Clausénska familjegraven i Öjebyn.          
 
Systrarna Eva och Märta Clausén, båda hushållslärare.      
 
FAMILJEN CLAUSÉN:
 
Far: Flottningschefen, JOHN CLAUSÉN, f. 1876-11-30 d. 1919-3-13.
Mor: EDIT SOFIA f. GRAPE 1879-12-25 d. 1959-05-03.
 
Barn: BERTIL AUGUST f. 1905-10-21 i Öjebyn d. 1979-04-20 i Hjo, Skaraborg, V-götland.
SVEN TEODOR f. 1907-06-19 i Öjebyn d. 1962-01-14 i Halmstad.
MÄRTA f. 1908-09-12 i Öjebyn d. 1985-04-20 i Piteå.
EVA MARGARETA f. 1911-09-22 i Öjebyn d. 1968-12-30 i Kiruna.
JOHN RAGNAR f. 1913-11-30 i Öjebyn d. 1987-05-28 i Skellefteå.
ERNST AXEL f. 1917-07-11 i Öjebyn d. 1979-03-20 i Piteå.
 
 
 
 

Höbärgning

ÄNTLIGEN behagade den att komma: den svenska sommaren. I dag plus 29 grader, det är sommar det! Sonen Andreas har bråda dagar, även hans kompanjon David. Det är mycket som ska göras, och göras i tid. David var utlånad till en annan bonde i Blåsmark. Andreas fick så småningom hjälp av två killar samt en medelålders man: Roger Lindqvist, 56. Den sistnämnde gjorde så gott han bara kunde. Men efter två stora lass, som Davids brorsa Olle körde, så sa det stopp för JRL - J. Roger Lindqvist, Hortlax. Jag fick istället anställning som pizzabud. Med vilket jag gjorde stor succé. Visserligen sa ingen nåt, men de verkade glada när jag kom. Det ser jag som ett tecken om något.
 
Rätt så enkelt: höet stoppas in genom den sk hö-kanonen. Vi matade in
från marknivå, medan Andreas stod inne i den stora ladan och fördelade
hölassen.  
 
Jodå, jag var tvungen att ta mig en paus. Då ryckte sonen in och tog över efter
sin stackars pappa.       
 
Varmt värre.        
 
 
 
 

Saxofonljusstake

En ung musikelev kunde inte sin hemläxa på sin saxofon. Musikläraren konfronterar honom: - Vet du vad jag tycker? Joo, jag tycker du ska gå hem och göra om din saxofon till en ljusstake!
 
Eleven blev ingen ny Stan Getz. Han slutade - tvärt!
 
 

Rospiggen Engström d.ä. & Jag.

I en röd stuga med vita knutar bor Rospiggen Engström d.ä.
I dag gjorde jag ett porträtt av honom, han blev förtjust och
ville bjuda på lite starkt. - Jag dricker inte starkt, sa jag.
Då kisade han med ögonen och sa: - Jaså, är Lindqvist en så´n!
- Tål Lindqvist en mycket, mycket lätt lättöl, månne?
- Jovars, det går väl bra.
Det var då han ville bjuda på gröna mint-cigarrer.
 
Rospiggen Engström tog fram ett cigarretui och sa att jag skulle ta för mig.
Så satte vi oss i skuggan och drack lättöl och bolmade mint-cigarrer.
- Jo, du Lindqvist, han skulle vart me´-42 ute på Östersjön...
- Vi fiska å höll uppsikt efter tysken...
- Seså, Lindqvist du var mig en rackare å vara talträngd...
- Du får ursäkta mig, men det är den här cigarren...
- Tål han icke cigarrer heller...?
- Va e´de´för´n barnrumpa som sitter på min altan?
- Men han ska i alla fall ha tack för di där porträttet han måla´...
 
Jag med Engström d.ä. bakom min ena axel.     
 
Foto: Engströms fru Tilda Engström.   
 
 

Polaren Per...

Det finns två ark i en av mina pärmar som härrör från en sommar för länge sedan. Jag har på känn att årtalet är 1967. Jag skulle fylla tio samma år, min gode vän Per skulle bli nio. 1967 är så pass länge sedan att man kan nog benämna det som en mansålder. Jag har tidigare i min blogg berättat att Per inte finns längre. Han dog den 19 november 2013, 54 år gammal.
 
Det var en rätt så problemfri tillvaro vi levde den där sommaren 1967. Vi var ännu barn, med barns behov av lek, bus och skratt. I bland så brukar jag tänka tillbaka på den där perioden av mitt liv, och känna en sån tacksamhet för att jag fick möjligheten att växa upp i en trygg tillvaro. Den trygga tillvaron var kommen ur min familj men även den omgivning och de kompisar jag umgicks med. Per Sundkvist från Övremarken var en av dem. Det fanns fler viktiga pusselbitar som fanns där och utgjorde de där pusselbitarna som man så väl behövde.
 
Nu till de två arken. Ett av dem, ett slags kontrakt mellan Per och mig. Han skulle sitta i en balja med iskallt vatten. Vad som kunde hända om han inte ville fullfölja det, ja då skulle han enligt anteckningen kastas i träsket (Höträsket vår badplats).
 
På det andra arket titulerar han sig som "doktor". Jag tror att vi pratade om att doktorernas namnteckningar, brukar vara helt omöjligt att läsa. Så även Pers.
 
Dr Per Sundkvist Hortlax... med en helt oläslig underskrift.       
 
"Jag Per Sundkvist lovar härmed att sitta i en balja i 15 minuter med iskallt vatten. Om jag inte vill de så får ni kasta mig i träsket. Per Sundkvist".   
 
Per Sundkvist och Roger Lindqvist, sommaren 1971.        
 
 

Vakna och sova

Jag försöker för det mesta att sova tills jag vaknar.
Jag har även försökt vakna medan jag sover.
Men det är icke att rekommendera.
 
Högaktningsfullt, Roger Lindqvist, sömninstitutet,
SNARK AB Hortlax.

Borttappade namn

Träffade min syster  Gerd i dag. Hon beklagade sig över att hon tappat bort så många namn ur sitt annars så välförsedda hjärnkontor. - Tråkigt tyckte jag, men kära syster på vägen hit upptäckte jag flera namn, som låg utspridda efter hortlaxvägen. Där låg: KALLE, ANITA, LEA (den snea), BRITTA, OSKAR, VALLY, LENNART, SARA, VALTER, SIGGE, BEDA, MAJA, ANNA, PELLE, ANDERS, ANN-SOFIE, RUBERT, ROBERT ULLA, MIA, MALLA (som säljer skidvalla), TORSTEN, GRETA, INGVAR, WILLE (Leas fd kille), ANSGAR, FRANS, BEATA och lille STEN.
 
- Här har du alla dina borttappade namn, sa jag, och grävde djupt i mina fickor. Ingen kunde bli gladare än min syster Gerd. - Äntligen har namnen kommit tillbaka. Åtminstone nästan...
- Va, har jag missat nån?
- Jo, faktiskt, lilla Lisa.
- Jaha, då var det hon som låg och skräpa i entrén, sa jag.
- Men man har väl en bakficka också. Så tog jag fram Lisa ur min bakficka och glädjen var total.
 
Tur är ju då, att min syster har en sån ooooootroligt hjälpsam lillebror. Lyckos henne - jag har ingen.
 
Roger Lillebror.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0