Roger Lindqvist

 

 

 

 

 

 

 

 

Ny statistik visar att antalet brott rusar i höjden. Våldtäkter, mord, misshandel, rån och bedrägerier. Och ändå finns det många konstiga filurer här i landet, som påstår att så icke är fallet. Men en sak har jag lärt mig; att respektera mina meningsmotståndare. Tyvärr, så finns det även många som gör tvärtom. Det vill säga, man visar en arrogans och nonchalans mot dem som tycker annorlunda.

 

I dag är jag helt "politiskt fri". Jag har inget parti som jag betraktar som mitt. Det känns skönare så. Allt det jag säger och uttrycker kommer från mig privat och personligt, jag är inte talesman för ett speciellt parti eller ideologi. I mitt fall så är det det sunda förnuftet den röda tråd jag försöker att följa. Ett exempel: om någon person ber mig köra med bilen in i ett träd, så gör jag inte det. Ett litet exempel på hur det sunda förnuftet verkar.

 

Ibland blir jag nästan rädd då jag hör hur människor tänker. Vid ett tillfälle så var det en dam, som tyckte att det tiggare som kommit hit till landet, gärna kunde åka fritt på våra gator med sina ibland obesiktade- och oregistrerade fordon. Hon tyckte att det skulle gå bra att göra så. Det spelade ingen roll om än bilarna inte hade bromsar eller var i kördugligt skick. Såna människor gör mig livrädd. Märk väl; detta är endast ett av många exempel.

 

Om vi nu skulle tänka så alla vi som bor i landet, så vore lika med ett samhälle utan fasta regler och bestämmelser. Dessa personer skrämmer mig. Och hon är långtifrån ensam om sina konstiga åsikter.

 

"metoo"-rörerelsen fortsätter att vinna mark. Själva syftet har jag inget emot. Men det är tillvägagångssättet man gör det på. Att hänga ut personer i sociala medier, och anklaga dem för både det ena och det andra, är i mina ögon straffbart. I en rättsstat som Sverige, måste både polis- och domstol vara inblandade. Man dömer inte folk i Aftonbladet eller Expressen. Det är som sagt domstolens sak att avgöra. Ändå så fortsätter eländet dag för dag.

 

Häromdagen kom en uppgift om att en känd skådespelare som avled 1957, var en man som ofredade det motsatta könet. Uppgiften presenterades (som brukligt) i våra medier. Osmakligt! Det som gör mig konfunderad är att man väljer att bortse från de utrikesfödda som i många fall toppar statistiken gällande våldtäkter mm. Där har man gjort det lätt för sig genom att mörklägga det som nu sker dag för dag i vårt samhälle. Av den anledningen så blir "metoo"-rapporteringen skev. Vill man på allvar tvätta den smutsiga byken så måste allt upp på bordet.

 

I den här stunden så har jag ingen större förhoppning att så kommer att ske. Man kommer att fortsätta att titta enögt på de problem som utspelar sig framför våra ögon dag för dag, vecka för vecka och år efter år. Stefan Löfven, är för mig en stor och djup besvikelse. Vi är båda födda 1957. Men där slutar också alla eventuella likheter.

 

Roger Lindqvist 

 

 

Vi spelade på ett ställe i Norrbotten. Efter spelningens slut, när vi skulle packa ihop våra instrument kom en berusad tjej och kladdade på mig. Jag var inte ett dugg intresserad. Vad kallar man det då? Sexuella trakasserier eller övergrepp? Här finns nog ett stort mörkertal skulle jag tro. Jag har sett både ett och annat ute på de platser man besökte under 30 års tid. Det var många kvinnor som var på jakt efter män. Ibland en desperat jakt innan danskvällen var över. Jodå, skulle jag berätta allt så skulle nog till och med datorn rodna. Det fanns kvinnor som nära på kunde sluka hela orkestern med sina ögon.

 

 

Just nu håller man på att vända upp och ner på allt som finns här i landet Annorlunda. Varje dag gör man ett nytt avslöjande. Män som förgriper sig på kvinnor, män som trakasserar, män som våldtar. Symbolen, har blivit Martin Timell. Tätt följd av Lasse Kronér. Även Fredrik Virtanen har blivit uthängd, men hans ansikte pryder än så inga inga löpsedlar. Varför vet jag inte. Kanske det är skillnad på personerna i fråga? "Komikern" Soran Ismail, har också pekats ut som en simpel våldtäktsman. I Soran Ismails fall kan man fråga, vart tog hans feministiska tankegångar vägen? Han och kollegan Magnus Betnér, håller som bäst på med föreställningen, "En skam för Sverige". Är det måhända en självbiografisk uppsättning det handlar om? Häromdagen så ramlade även radioprofilen Lotta Bromérs huvud ner i en korg. Här finns alltså en katt bland hermelinerna.

 

"Huvuden skall rulla", var en rubrik på en krönika i Aftonbladet, där en kvinnlig krönikör även önskade att film- och teaterkarriärerna skulle ta slut för de utpekade vita männen. Hoppsan, jag har ju blivit lärd att man inte skall dra alla över samma kam. Här har man av nån konstig anledning gjort ett undantag. Undantaget heter MÄN. Dagen när man inför skottpengar på oss vita män, närmar sig med stormsteg. En tidsfråga, med andra ord.

 

När man nu gått ut med sina utpekanden, så vore det väl inte mer än rätt att sätta på vidvinkelobjektivet. Jag vet, och många andra vet, att det finns många fler därute i samhället som pysslar på med grova gruppvåldtäkter, misshandel, trakasserier, hedersvåld, könsstympningar, mm. När man nu presenterat del 1 måste det även följa en del 2 i den här historien. Om det inte gör det, då är det något som är allvarligt fel.

 

Roger Lindqvist    

Jag har för skojs skull frågat ett större antal människor, om man törs tycka öppet, och ha åsikter angående det som händer och sker här i landet. Nära på alla törs inte uttrycka sina personliga åsikter öppet. När jag frågar varför, så säger samtliga att man är rädd för vad som kan hända. Att det är "onödigt". När jag ställer frågan; vad är du rädd för kan hända? Så får jag svaret att det kan orsaka skada på ett eller annat sätt. Samtliga säger att man har en bestämd åsikt, men man är rädd att det skall påverka deras arbete mm.

 

Av denna helt ovetenskapliga undersökning, så kan jag alltså dra den slutsatsen att åsiktsfriheten, som vi under många långa år haft som en symbol, i vårt demokratiska land, har kommit på skam. Med andra ord, en stor uppenbar fara för demokratin. En del pratar om "elefanten i rummet". Dvs alla vet men ingen törs nämna det vid namn. Vissa tycker det är komiskt, andra pratar om "kejsarens nya kläder", osv.

 

Roger.

 

 

 

 

 

 

Hasse Alfredson, har endast varit död i snart två dygn, och ändå så finns det mindre noggräknade personer som redan börjat göra politik kring hans död, för att vinna billiga poäng. Osmakligt, är rätta ordet. Vissa förekar sig inte. Tydligen.

 

Vila i frid, Hasse!

 

 

 

För nåt år sedan berättade några kända kvinnliga programledare och journalister om det hat som ständigt kommer emot dem. Jag tyckte det lät fruktansvärt. I det här fallet var det män som hade uttalat sig både hatiskt och rasistiskt. Det blev en stor grej i massmedia.

 

För cirka 3-4 veckor sedan så trädde reportern Joakim Lamotte fram och berättade om det hat han dagligen möter från radikala feminister. Hatet har vuxit sig så pass stort, att han har börjat känna oro för sin familj. Några exempel: "Jag hoppas att du kommer att dö i en bilolycka". "Joakim, jag önskar av hela mitt hjärta att du kommer att gå en plågsam död till mötes", "Hoppas Joakim Lamotte, att du dör i cancer" m.m.

 

Efter att Joakim Lamotte gick ut och berättade om det utbredda hat som han möter, om den oro han känner, om de sömnlösa nätterna och framförallt, sin befogade oro för hela sin familj med hustru och barn, så har ingen hört av sig. I sin egenskap av vit man i dagens Sverige, kan han inte förvänta sig att det kommer någon till hans försvar. För mig låter den här historien ytterst besynnerlig, hat är väl hat och lika allvarligt vart det än kommer ifrån? Eller är det inte lika hemskt när kvinnor hatar män?

 

(Joakim Lamotte, har bl a gjort undersökande reportage i SVT:s Uppdrag Granskning).

 

Roger.

 

 

Den där meningen gör mig både djupt ledsen, förtvivlad och förbannad.

Jag har ikväll sett DOX-dokumentären Systrar bakom galler, av filmaren Nima Servestani. I filmen berättas om fruktansvärds saker som stening till döds, våldtäkter på sin syster, avrättningar av kvinnor som inte följer den stenhårda medeltida lag som är ett måste i Afghanistan.

 

Efter att ha sett dokumentären så kan man endast konstatera, att en hund lever ett mycket mer behagfullt liv är landets kvinnor. En av huvudpersonerna skulle gå på svenskkurs efter att hon kommit till Sverige.

- Jag gick genom stan alldeles ensam. Hade det varit hemma i Afghanistan hade jag med all säkerhet blivit dödad.

 

I filmen ses också många av hennes olyckssystrar, vars liv kretsar omkring att tillfredsställa sin man, passa barn och strikt följa Koranen. Jag säger usch och fy för den lede. När hennes man efter mycket om och men äntligen kommer till Sverige faller hon till föga och isolerar sig med sin man. Hon blir tvungen att bära sin slöja som hon inte alls ville. Hennes make svär och uppträder ibland hotfullt. Då kan man fråga sig; hur går det då med integrationen? Nyckeln till att kunna smälta in i det svenska samhället är att anpassa sig. Det gamla hemlandet kan man bära i sitt hjärta, men man måste leva för det nya landet, där framtiden skall levas i.

 

Roger

 

 

 

 

 

 

 

Det sägs att kyrkan skall verka tillsammans med människorna. Det kanske dem gör, men ibland så tycker jag att kyrkan är väldigt sluten. Inte minst nu när samhället ser ut som det gör. Jag hör ingenting. Det händer otäcka saker ute i vår omvärld. Det mördas, det begås våldtäkter, ja om man nu får tro på massmedia så är det rena rama kaoset. Det är många som valt sitt utträde ur den svenska kyrkan, jag är fortfarande med. Det skulle vara skönt om prästerskapet nångång satte ner foten ordentligt. För att visa vad man tycker och tänker. Än har ingenting hänt i det fallet. Vi människor lever i en verklighet - det verkar som om kyrkan lever i en helt annan. Och jag tror att detta kan straffa sig tids nog.

 

Roger 

Bibikhal Uzbeks, 106 år gammal, hotas med utvisning. Hon kom till Sverige 2015 från Afghanistan med sin familj. Nu har familjen fått sin dom: utvisning. Det finns andra sorts element som borde få respass i stället, anser jag. Men en gammal sjuk dam, på 106 år, där finns tydligen ingen empati. Av humanitärt tänkande verkar det i det här fallet inte finnas ett enda spår.

 

SKÄMS!

 

Roger