Roger Lindqvist

 

Min farmors yngre bror, Ernst Eriksson, på bilden ses han tillsammans med sin hustru Svea Eriksson f. Lidman. Svea avled 1957, Ernst gick ur tiden 1969. I slutet av sin levnad så bodde han på det sk ålderdomshemmet i Hortlax. Idag kallas det för Hortlaxgården. Ernst bodde granne med min farmor Hanna i samma korridor. Ernst hade sitt rum längst in, medan farmor bodde i ett rum alldeles till höger i samma korridor. Ernst var känd som en skojfrisk man med mycket humor. Jag har hört berättelser då han gjorde både det ena och det andra, som gick i humorns tecken. Han brukade skoja med mig när jag hade klippt mitt hår i snagg-modell. Då kom han fram till mig och sa: - Vänta nu, Roger, nu måste farbror Ernst känna på håret. Så tog han sin hand och kände på det korta håret bak på huvudet. Min far sa jämt "morbror Ernst" till honom. Man sa att pappas brorsa Sven Lindqvist hade "drag" av Ernst. Sven var också en man med stor humor.

 

 

Fikastund på våran altan en sommardag 1987. Fr v Mathias Lindkvist, kusin till bröderna Lindqvist, Andreas och Robert. I januari samma år så föddes den tredje sonen: Daniel.

 

Den 10 juni 1984 fick storebror Andreas, 2 år, en lillebror. Här sitter Andreas med sin nya brorsa som mamma Elisabeth, håller om så ömt och försiktigt. Andreas nya lillebror fick namnet Robert.

 

foto Kjell Holmbom. Samma år åkte Solbritt och Kjell

till Kenya. De stannade där fram till 1988. Samma år

åkte de tillbaka allt som allt blev vistelsen i Afrika 12 år.

 

 

 

 

Min farfar, Amandus Lindqvist f. på andra sidan länsgränsen i Västerbottens län. På grund av sjukdom så pensionerades han vid 50-årsålder 1936. Han led av en reumatisk sjukdom, vilket gav sig uttryck på att han bl a inte kunde vrida sitt huvud. För att dryga ut inkomsterna så öppnade han en kiosk hemma på tomten. Med tio barn att försörja så var han tacksam för varje intjänad slant. Det jag minns så var farfar väldigt ekonomiskt sinnad.

 

 

Min pappas kusin, Gösta Eriksson, var sedan unga år en duktig pianist och dragspelare. 1952 när han var 21 år åkte han till Stockholm för att söka in vid Musikaliska akademien. Efter utbildningen så var han medlem i olika band i Stockholm. Ett av de mer kända var Seymour Österwalls orkester. 1958 gjorde Seymours en norrlands turné, som gick till Göstas hemtrakter. På festplatsen Öholma, belägen vid piteälven spelade Gösta och hans kolleger.

 

När Seymour sedan valde att lägga ner bandet, så fick Gösta anbud av Arne Bills orkester. Sedan blev han pianist i sångaren Chris Danes grupp. I den konstellationen så besökte man Öholma i Piteå 1961. Som många andra av den tidens musiker, som låg ute på långa turnéer och engagemang långt från hemmet, så blev alkoholen ständigt närvarande. Så även för Gösta. Omkring 1965 så valde han att förändra sitt liv och leverne. Han kom till tro och hans religiösa hemvist blev Pingströrelsen.

 

Nåt år före sin bortgång, så skev jag en artikel om honom. Han blev glad över uppmärksamheten, och ville så gärna att jag skulle skicka Piteå-Tidningen där artikeln fanns. Gösta hade då blivit förlamad i ena armen efter en stroke. Detta medföede vissa komplikationer för hans musikaliska utövande. - Det gör egentligen ingenting, sa han. Har man bara en duktig gitarrist vid sin sida så går det ganska bra.

 

Gösta Eriksson, föddes i Svedjan i Hortlax. Hans far Ernst, var en bror till min farmor Hanna. Således så var min far Göstas kusin. Han brukade komma hem varje sommar. Då brukade han och min pappa träffas. Själv så mötte jag aldrig Gösta öga mot öga, tyvärr, Gösta vilar i dag på Hortlax kyrkogård. En musikant har kommit hem, för att stanna.

 

 

 

 

 

Under loppet av flera år så filmade jag konstant. Jag hade filmkameran med jämt. Filmade allt. Vardagen, helgerna, semestrarna, men framförallt la jag extra fokus på det som hände i den "grå" vardagen. Bilen ovan är hämtad ur en av mina många videofilmer. Det var julaftonen 1988. Vi var på besök på Piteå lasarett där min morfar vistades. Tre månader efteråt så avled han, 89 år gammal. Med på besöket den här dagen var förutom jag och Robert, även Andreas, Mathias och Gerd. Den här delen av lasarettet revs 1993.

 

 

 

Hemma hos min kusin Christina Hedström i Vidsel, 1973. Vid bordet sitter fr v min mor, Maj-Gerd, min syster Gerd, kusinen Gun-Britt och Christinas son Jan Hedström. Med på samma besök fanns min far, John och hans bror Artur med hustru Ragnhild. Gun-Britt är deras dotter. Vid samma bord satt även min pappas tvilling Sigrid och hennes man Valter Karlsson. Christina är dotter till Sigrid och Valter.

 

Kusinen Gun-Britt Öqvist f. Lindkvist, dog tyvärr för några dagar sen, 72 år gammal.

 

 

 

 

 

 

Fick precis veta att kusinen Gun-Britt har somnat in. En kär och vänlig kusin som då och då kom på besök hos min mamma, tillsammans med sina föräldrar. Bilden ovan togs nåt år innan hennes mor och far gick bort.

 

Sov gott, fina Gun-Britt.

 

Roger.