Roger Lindqvist

Att Monica Zetterlund är svensk jazz´Grand Old Lady står utom allt
tvivel. Hon håller ställningarna, och är fortfarande en lysande jazz-
sångerska vilket hon visade vid lördagens konsert på Rådhustorget.

Monica Zetterlund är en artist som inte står still, fast hon numera har svårt att röra sig. Musikaliskt är hon fortfarande vig, det visade hon vid lördagskvällens framträdande på Rådhustorgets scen. Visst kan det hända att rösten inte riktigt når upp till rätt ton, men det kan tillskrivas fenomenet blåa toner, så det förlåter man gärna, för det är ju sådan känsla!

Kompet, ett alldeles lysande sådant, inleder med några takters intro, och Monica leds in på scenen, folk ställer sig upp och applåderar och det mottagandet är faktiskt lite rörande. Hon inleder med Come rain or come shine och nog har hon rösten och känslan i behåll. Det ska erkännas att jag varit lite orolig inför tanken att behöva skriva något negativt om denna legend, man vill ju ha sina hjältar kvar, man alla farhågor kommer på skam, det är bara att konstatera att gammal är äldst, sedan får det komma hur många hur många "hypade" jazzsångerskor som helst av yngre årgång. This is the real thing! Hon töjer rytmen, som om texten satt i et gummiband som hon drar i då och då, så man undrar hur det ska gå ihop på slutet. Inga problem.

Lite grand fjäskar hon för oss, med att tala om att det är så fint att vara i Piteå igen, varpå hon sjunger Stockholm är en jävla stad, en cool bossa. På senare tid har Monica samarbetat med Jan Sigurd, som ingår i kvällens band. Han har skrivit en del material för Monica, bland annat en finstämd sång om Ellen, som får ynnesten att uppleva kärleken på ålderns höst. Sigurd har även ett par nummer där han får husera fritt, och utan att det egentligen är något fel på det han gör så upplever jag ändå det hela som transportsträckor, men Monica behöver kanske vila mellan låtarna, vad vet jag?

Jag har också svårt att förstå vitsen med att göra en imitation på Tom Waits, som jag misstänker att inte så värst många i publiken har referenser till. Kurt Svensson i Staffanstorp hade säkert fungerat lika bra som imitationsobjekt. Monica avslutar med ett par riktiga klassiker, Trubbel, och Sommarvals, som för evigt kommer att vara förknippade med henne, och det är inget annat än et stycke svensk musikhistoria som leds av scenen efter mycket välförättat värv. Jag bugar mig för en äkta Lady of Jazz.


Alla ville höra Monica Zetterlund sjunga. Torget var som synes väl-
fyllt i lördags kväll.

--------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Måndagen den 28 juli 1997