Roger Lindqvist

Kvarteret Stadsvapnet nr 4, Storgatan.

De här båda bilderna - den ena tagen i början av 1900-talet den andra 1966 - är faktiskt värda ett närmare studium. Se hur väl bevarade bebyggelsen är på södra sidan av gatan. Titta på det närmaste huset - nuvarande Ebeneser-kapellet. Dörren mot gatan är visserligen borta, men fönstren har exakt samma bågar. Huset väster om detta har har i det närmaste alla byggnadsdetaljer kvar bl a en fridekoration. Ett tidens tecken är att urmakarens klocka är utbytt mot en trafikskylt. Fastigheten med Bloms mode är sig så lik den kan vara, med undantag av att man tagit upp större skyltfönster. Men titta på det skickliga stuckarbetet vid taket. Det är kvar.

Däremot har norra sidan av gatan genomgått stora förändringar. Husens exteriörer har förändrats genom om- och tillbyggnader. I de flesta av dem kan man dock hitta den gamla huskroppen. Detta gäller bl a det hus som Alfhild Axelsson skildrar i vidstående artikel. Under rivningsarbetet som nu pågår är det lätt att se hur man vid ombyggnader har utnyttjat de gamla timmerväggarna i det degermanska huset för att av detta göra ett något så när modernt affärshus.


Storgatan i dag, 1966.

Kvarteret Stadsvapnet nr 4 med adressnummer Storgatan 46, (Bodéns bokhandel) vars tomt är "hel" och således sträcker sig mellan Stor- och Prästgårdsgatan ägdes av Degermanska brukssläkten i Jävre sedan tidigt 1800-tal, icke uteslutet att släkten D. ägt hus på denna plats sen 1790-talet, då man vet att handlanden och rådmannen Johan Degerman i november 1797 fick bergskollegiums tillstånd för ett järnmanufakturverk och sågverk i Jävre by. Bruks- och officersfamiljerna ägde vanligen ett "stadshus" - någonstans att ta in vid stadsbesök. Den siste ägaren av Stadsvapnet 4 av släkten D. var brukspatronessan Fredrika D. född 1803 död 1887, änka efter patron Eric D, som dog 1867.

Huset var, som möjligen framgår av bilden, ett arkitektoniskt vackert envåningshus och hade två korta flyglar på gårdssidan, ekonomibyggnader och en stor trädgård ner mot Norra Långgatan (Prästgårdsgatan). Nedanför den skvalpade ännu Kanalen eller Sundet ohämmat av någon strandskoning. Gården behölls i släkten till någon gång på 1890-talet, då den inköptes av järnhandlanden och rådmannen Axel Collberg, som i sin tur försålde fastigheten till konsul Ruben Sundström. Han inredde där Piteås första stationära biograf - Elite-Teatern - som han först hyrde ut, sedan drev i egen regi i många år. Efter den stora branden 1926, kom bokhandeln till huset, med Ernst Strandberg som förste innehavare.

-------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 1 november 1966

Bild från Sundsgatan i Piteå.

De tre stora fastigheterna i kvarteret Lönnen i Piteå, uppförs av byggnadsfirman August Larsson & söner, håller nu på att färdigställas. Fastigheten närmast Nygatan är inflyttningsklar första november, mittenfastigheten första april och fyravåningshuset närmast Sundsgatan tas i bruk första februari. Tillsammans kostar fastigheterna omkring fyra miljoner.

Hyreshuset närmast Nygatan har 16 lägenheter. Mittenhuset liksaså 16. Lägenheterna varierar mellan ett rum och tre rum och kök. Till det stora huset vid Sundsgatan kommer ICA att flytta. De tar hela 650 kvadratmeter i anspråk för ett varuhus, vars försäljningsyta blir 350 kvadratmeter. ICA kommer att öppna den stora affären omkring första februari. I bottenplanet kommer dessutom att öppnas en barservering.

Hela våningen en trappa upp kommer att disponeras av lantmäterikontoret. Andra våningen får en större kontorslägenhet, där kommer att öppnas tandläkarpraktik och dessutom blir det utrymme för två enrumslägenheter. En lägenhet om fem rum och kök samt en lägenhet på fyra rum och kök, samt två enrumslägenheter får plats i tredje våningen. Fyra trappor upp blir det en lägenhet om fem rum och kök, en fyra rum och kök samt en enrumslägenhet. Fastigheten får givetvis hiss.

-------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ November 1966

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 18 maj 1977

I dag har vi gjort ett ko-besök. Sonen och hans kompanjon har skaffat några tjurar och en kviga. Naturligtvis var vi tvungna att åka dit för att hälsa dem alla välkomna in i familjen.


Norah och hennes kompis Ellen var också på ett ko-besök i dag.


Det är något speciellt med kossor. De är helt enkelt väldigt fina.

------------------------------------------------------------------------------

¤ På min skramliga cykel bjuds jag på en smått halsbrytande färd, när jag åker den slingrande vägen ner till byns centrum. Jag befinner mig i Provence, beläget i sydöstra Frankrike mellan floden Rhone, Medelhavet och Alperna. Den hisnande åkturen går via de blommande lavendelfälten, med alla dess fantastiska dofter. Målet för min tidiga morgontur är det lilla bageriet där jag inhandlar ett stycke bröd till den kommande frukosten.

Uppe på höjden i det vita huset, med en underbar solindränkt takterass, står min hustru i vårt kök för att förbereda dagens viktigaste måltid. Runt omkring i omgivningen, i den Provensalska naturens ständiga växlingar, med hav, öar, berg och dalar, finns de stora vingårdarna med sina små kolonilotter, sina solros- och levendelåkrar i en fransk pittoresk miljö. Här lever vi, här finns vi till, här är gott att vara, intill livets sista dag. Just här, på de himmelskt levande grönskande ängarna dansar jag som Taubes Rönnerdahl en gång gjorde, med blomsterkrans i håret och nattskjorta till skrud.


Här lever vi, mitt de Provensalska paradiset.

Vid den svalkande fontänen i byns mitt, dricker jag mitt vin med traktens församlade gubbar. Intresserat lyssnar jag till deras ibland mustiga historier, när de ivrigt gestikulerar med sina händer, både under skratt och tårar. Den obligatoriska baskern vilar elegant på deras grånande huvuden, på ett typiskt franskt vis. Och i deras väderbitna ansikten syns tydliga spår av livets hårda prövningar. Utanför vårt hus på höjden, finns stinna solmogna druvklasar hängande under vårt sovrumsfönster. På morgnarna äts frukosten under de ljuvliga mimosaträdens svalkande skugga.

Lunchen avnjuts uppe på takterassen, där den matintresserade hustrun dukar fram läckra pajer med sallader och tillhörande rosévin, hämtat från egen vinkällare. Som medlem i en jazzkvartett går resorna ibland till Saint-Tropez, Nice eller Marseille. Där har vi engagerats en kväll eller två på någon rökig jazzklubb. Dagarna ägnas åt ro, vila och långa strandpromenader tillsammans med hustrun och goda vänner.

Kanske att vi utforskar hamnkvarteren i Saint-Tropez, eller låter oss njuta av det berömda franska kökets alla läckerheter, vid någon skönt belägen restaurang nära havet. I vårt hus på höjden står mitt skrivbord vid ett halvöppet fönster där en vit tunn gardin vajar lätt för vinden. I de ljumma provensalska nätterna, skriver och målar jag, samtidigt som jag då och då läppjar på ett franskt årgångsvin. Lavendelfältens dofter hittar sin väg in i mitt rum, och medelhavsvindarna omfamnar vårt vita hus likt en kärleksfull smekning.


Provence, ett paradis på jorden.

Innan jag vet ordet av, vaknar jag i min säng hemma i ett kylslaget och grått Hortlax. Långt fjärran från lavendeldoftens Provence, även en bra bit bort från gestikulerande baskerprydda fransoser, mimosaträd och stinna solmogna druvor. En skön dröm har kommit till sin ände. En skön dröm om ett paradis mitt i den vinterkalla norrbottniska vinternatten, en förtrollad dröm, som ännu är just en vanlig dröm.

-----------------------------------------------------------------------------------------
Text: ROGER LINDQVIST
Bilder: www.indage.com / www.gotmyreservations.com

HASSE SVEDBERG, i ursprunget pitebo.

¤ Om söndag säger Hasse Svedberg tack och farväl till serieishockeyn.
    - Ja, då är det slutspelat för min del. Kanske man fortsätter med ishockeyn i någon form, dock inte som aktiv spelare.

Hasse Svedberg har varit en injektion i Kågedalen senaste åren, det har dock på sistone gått allt tyngre och nu finns inget hopp om förnyat div II-kontrakt för skellefteågänget. Och inget hopp om att KAIF får behålla sin tränare som spelare?
    - Jag har visserligen också tidigare hotat med att lägga av, men nu först är det allvar.
Detta trots att Hasse inte alls behöver känna sig missnöjd över sin egen insats, snarare tvärtom. Den genomgående bäste spelaren i Kågedalen, har sällan gjort en dålig match.

MÄTTAD
Hasse börjar dock vara mätt på allt vad den aktiva idrotten ger. Som 37-åring kunde han låta minnet fly tillbaka till ljuva stunder i Skellefteås allsvenska lag, till den dag han stod som världsmästare och de 98 gånger han spelade i blågula färger. Och förstås minnas den tid under vilken han fick sin uppfostran i Piteå IF, där han framstod som stöttepelare när laget flera år rankades som Norrlands bästa.

OTRÄNAD
Hasse är som sagt en pigg "åldring" hänger med fint i div II-leken.
    - Visst står man i vägen för motståndarna ibland, men jag tycker inte att jag alltid hinner med i svängarna. Sedan jag lämnade AIK för några år sedan har det blivit lite si och så med egna uppladdningen. Har fått koncentrera mig på att träna grabbarna i Kågedalen.

VILJESAK
Hasse är annars inte förvånad över "gummigängets" kräftgång.
    - Första året går man långt med bara het vilja. Den här säsongen har gnistan inte varit densamma, grabbarna har bara nyttjat 70 procent av kapaciteten. En nackdel dessutom att vi bara har 15 A-lagsmässiga spelare, av vilka endast 9-10 finns på träningarna samtidigt.
Att Hasse fortsätter som tränare är troligt. Men om det blir Kågedalen eller någon annan klubb nästa säsong är inte bestämt...

---------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 6 februari 1969

FAKTA--------------------------------------------------------------------

HANS Ingemar Svedberg föddes den 6 september 1931 i Piteå.
Han har flera meriter såsom världsmästare 1957 vid VM-hockeyn
i Moskva. Han är i dag 80 år fyllda och bor i Skellefteå.

Roger

Som synes brann det friskt över hela ladugården. Elden spred sig
mycket snabbt under taknocken.

Tolv djur innebrändes vid 14-tiden på lördagen hos hemmansägaren Erland Persson i Norra Pitholm. Branden upptäcktes av en ninneboende hod Persson, som vid eldstillfället var borta på besök. Elden var mycket häftig och någon möjlighet att rädda kreaturen fanns inte. Ett tröskverk lyckades man få ut ur den brinnande ladugården, men det var redan förstört av elden. En traktor kunde emellertid räddas. Det var en granne, Kjell Lindberg, som kunde köra traktorn i säkerhet.

Tre kor en nästan fullvuxen tjur två getter, tre kalvar två grisar och ett får innebrändes. De enda djur som kom undan med liviet i behåll var tre kalkoner som vid tillfället befann sig ute på gården. Ladugården som var drygt 30-talet meter lång förstördes helt och en mängd redskap blev lågornas rov. Bl. a. hade Persson nyligen inköpt 700 kg fodersäd.

Hur elden uppkommit är ännu outrett. Den inneboende märkte att det kom rök från ladugården och när han öppnade dörren slog lågorna mot honom. Det var i höet som lågorna slog upp som värst och någon möjlighet at tränga in i ladugården och dess ekonomibyggnad fanns inte. Vederbörande sprang följaktligen omedelbart och larmade brandkåren, som snart var på platsen, men kunde ingenting göra för att förhindra at ladugården ödelades.

Ladugården är centralt belägen och inköpt av Piteå landskommun för fortsatt tätbebyggelse. Ägaren Erland Persson - som driver jordbruket tillsammans med systern Birgit - hade för avsikt att avveckla djurbesättningen efter något år. Han var emellertid mycket fäst vid djuren och tog deras tragiska död mycket hårt. Både Persson och hans syster var tillfälligt borta från gården när elden uppkom. När brodern kom tillbaka var nästan hela den stora byggnaden nedbrunnen. Systern kom först senare. Rök från brandplatsen syntes ända till centrala Piteå och ett stort folkuppbåd tittade på förödelsen. Vid den kraftiga hettan exploderade eternitplattorna med rätt skarpa knallar och splitter ströddes runt byggnaden. Själva ladugården, utrymmet för djuren, var av tegel och stod alltså kvar även efter branden. Djuren torde dock rökförgiftats på ett tidigt stadium och kanske trots allt gått en skonsam död tillmötes.

--------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ September 1966

Förra veckan gjorde jag och Leif Lidman en upptäcksfärd ute vid det gamla mentalsjukhuset på Furunäset. Vi var på jakt efter de eventuella lämningar som fanns kvar till beskådan. Mycket har hänt sedan sjukhuset lades ner i början av 90-talet. Många av de saker som fanns då, har antingen "kommit bort" eller hamnat på andra ställen dit vi inte hade tillgång. Jag minns att det på socioterapin fanns samlat gamla saker, som jag då brukade stanna upp vid, för att titta på. I dag finns Doktorsvillan inrymt i den f. d. överläkarbostaden, och vid vårt besök där, fanns inga spår av de antika saker som en gång tillhörde sjukhuset.


Den välkända fasaden.


Bland det första vi mötte, på vår väg in i kulverten, var denna truck,
som jag själv en gång använde när jag jobbade på sjukhuset.


Den gamla skylten finns kvar. Den berättar om den Städcentral som
inte finns kvar längre. Likaså rummet för smutstvätt är borta sedan
länge.


Kulverten där det under min tid var mycken trafik av personal och
patienter. Den blå hissdörren längst bort, var den s k kökshissen.
Det var i den hissen som matvagnarna slussades ner till väntande
personal samt patienter.


Vissa partier ser rätt så illa åtgångna ut.


Informationstavlan sitter fortfarande kvar på sin vägg.


Den underjordiska kulverten sträcker sig under Furunäsets borggård.


Även den här skylten är en gammal bekant.


Mathissen. I Centralköket finns idag en restaurang.


De uppräknade avdelningarna fanns i E-paviljongen.


Ovan jord, på väg mot de f. d. avdelningarna möter vi detta vackra
fönster.


På väg ner från den gamla Festsalen, möter vi ytterligare ett fönster
draperat med vackra gardiner. Trappen och golvet är intakt och ser
precis ut som det gjorde tidigare.


Vackert stilrent sjukhusfönster.


Det gamla Furu har idag "städats" bort. Och vad besökaren nu ser
är vackra kaklade väggar. Det är som om 100 års sjukhusliv aldrig
funnits.


Takkronan hänger i Doktorsvillans tak. I huset fanns på min tid
socioterapin.


I Doktorsvillan finns även denna kakelugn.


Detaljer!


Överläkarvillan stod klar ungefär samtidigt med sjukhuset, dvs 1893.


Vacker och ståtlig.


Detaljer!


Konung Oscar II


Drottning Sophie.

-----------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST

Det har blåst litet snällare vindar hos oss är vid Norrbottenskusten i dag. Annat var det i helgen, då vindarna höll på att göra oss riktigt tokiga. Vi hade bestämt oss för att slå oss ner vid grillhörnan med barnbarnet Max. Men tallrikarna flög sin väg, och Max hade fullt sjå av att försöka fånga dem. Det var så knappt att vi fick i oss grillkorven och potatismoset. Idag gjorde vi ett besök nere vid Tingsholmen. Vid Tingsholmsviken ligger isen kvar som en tunn skorpa, så det dröjer inte värst länge innan vattnet är helt befriat från varje uns av vinter.


Tingsholmsviken. Isen ligger fortfarande kvar, men endast som ett
lövtunt skikt på sina ställen.


Precis när jag klev ut ur bilen, fick jag syn på ett gäng brokiga
fåglar vid vattnet. Snabbt fram med kameran, men tyvärr så var de
så pass oartiga att de helt enkelt flög sin väg. De syns ett spår i vattnet,
och möjligen två vita vingar. Men det var allt som jag hann få med.


Som synes så är det nära på snöfritt på stranden nere vid udden.


Som barn kittlades min fantasi på vad som fanns på den där lilla ön.
Så en vinter för många år sedan, när isen låg tjock och säker, så
vandrade jag över. Vad fanns där...? Svar: ingenting! Inga gömda
piratskatter som jag kunde se.

------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST

¤ Syskonen Hans och Christina Skarin driver Perudden - ett populärt
ställe som inte enbart är en danslokal.

¤ Sedan 1957 har familjen Skarin drivit dansstället Perudden. Fram till 1973 var det pappa Yngve som bar huvudansvaret. Nu är han borta och barnen Christina och Hans har tagit över. Från början jobbade Christina ensam, men snart insåg hon att brorsans hjälp var nödvändig. Båda varvar jobbet som dansarrangörer med andra uppgifter.
    - Perudden är ett deltidsjobb, säger syskonen Skarin.

Perudden var ett inneställe långt före ordet "inne" var uppfunnet. Här har många generationer dansant ungdom tillbringat lördagar. Publiktillströmningen har naturligtvis varierat, men Perudden har behållit greppet om publiken.

FORDRAS STOR PUBLIK
Hittills har höstens danser dragit bra med publik.
    - Vi behöver stor publik för att danserna ska gå ihop ekonomiskt. Det är inte alla gånger entrépengarna räcker för att betala orkestergage och andra kostnader som följer med, säger Christina Skarin-Lundström. En och annan ekonomisk smäll måste man räkna med, men de får inte komma alltför ofta.
    - Omkostnaderna har stigit kraftigt. Ett bra band kostar 6-7.000 kronor en lördagskväll, konstaterar Hans.

KRÄSEN DANSPUBLIK
Och bra orkestrar är det enda som duger. Danspubliken i 18-20 årsåldern är mycket kräsen. Publikbortfallet märkbart de gånger man väljer mindre kända orkestrar. Orkesterurvalet när det gäller modern dansmusik är inte så stort. Visst finns det en uppsjö populära band, men de flesta finns söderut och väljer att turnera i landets sydliga delar. Det är svårt att köpa populära dansorkestrar om man inte har goda kontakter. Arrangörer som väljer normala vägar ställs ofta offside. Folkparkerna har inte alls kontrollen över orkesterbranschen. Endast i undantagsfall kan parkerna förmedla de orkestrar man går ut och säljer i sina program.

FOLKPARKERNA TAPPAR
KONTROLLEN
    - Vi hade t ex kontrakt med Vikingarna (just nu etta på Svensktoppen) men det anullerades. Folkparkernas uppgörelse gäller inte. Orketrarnas marknadsförare går egna vägar utan inblandning av folkparkerna, förklarar Hans. Trots svårigheter har Skarins lyckats boka in flera populära moderna band. Max Fenders, Schytts och Polarna för att nämna tre exempel. För att få erkända orkestrar gäller det att vara ute i tid med bokningar. Alla populära orkestrar är fullbokade inte bara 1976 utan även 1977.

VÄNDER SIG TILL DANSANT
PUBLIK
Christina och Hans satsar i huvudsak på modern dans för ungdom över 18 år.
    - Vi har 18 år som åldersgräns med syfte att locka hit dansant ungdom upp till 30-årsåldern. När vi hade 16 år som åldersgräns kom nästan inga ungdomar hit som fyllt 18 år, säger Christina.
För att kunna konkurrera med Bolaget och Napoleon tänker man ansöka om tillstånd att sälja öl.
    - Eftersom andra ställen som vänder sig till samma publik fått tillstånd borde även vi få det, menar Hans.

MOGET GER MERA
PENGAR
Christina och Hans har funderingar på att satsa mera på den s k mogna ungdomen. Några gånger har man försökt med gott resultat. Mogendanserna har större möjlighet att gå ihop eftersom orkestrkostnaderna reduceras. En gång i månaden dansas det moget på Perudden. Då hyr man ut lokalen till föreningen Dans för mogen ungdom.

INTE ENBART DANSSTÄLLE
Perudden är inte enbart ett dansställe. 4-5 gånger i veckan brukar här pågå aktiviteter av olika slag. ABF har många tillställningar på Perudden liksom handikappföreningen och andra sammanslutningar.
    - Ekonomiskt är det bättre och framförallt säkrare att arrangera fester för föreningar och slutna sällskap. Det är betydligt mera chansartat att ställa till med offentliga danser. Men å andra sidan är det en viss charm med danserna, tycker Christina.

12 PERSONER EN LÖRDAGKVÄLL
Hon och Hans jobbar själva med arrangemang. Intensivt eget arbete en förutsättning för att finanserna ska gå ihop. Men man måste även anställa folk. En vanlig danskväll jobbar 12 personer plus musiken.
    - Utgifterna för orkester och personal går upp till 7-8.000 kronor. Det fordras alltså stor publik för täcka dessa kostnader. Vi kan ta in 800 personer i lokalen, säger Hans.
Entréavgiften är 15 kronor. Inte omöjligt att priset går upp med en femma. En del dansställen har redan börjat ta 20 kronor.

ORKESTRARNA ALLT DYRARE
Orkestergagerna har skjutit i höjden under senare år. I början på 60-talet fick man en topporkester för tudenlappen. 1972 kostade ett band i svensktoppsklass 3.000 kronor. I dag måste man punga ut med 7.400 kronor för Yngve Forssélls orkester. Max Fenders är 400 kronor billigare. Marginalerna blir allt snävare men det hindrar inte att Christina och Hans jobbar vidare i branschen. Båda har vuxit upp i nöjes- och dansmiljö och vill inte gärna släppa kontakten.

------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Tisdagen den 14 oktober 1975


ORKESTRAR PÅ PERUDDEN i urval:


YNGVE FORSSÉLLS


MAX FENDERS


POLARNA med JÖRGEN EDMAN


SCHYTTS


JAN ÖJLERS


MAGNUS

-------------------------------------------------------------------------------
Orkesterbilder ur min egen samling.