Roger Lindqvist

I går berättade jag genom ett tidningsurklipp om en olycka på den gamla Bergsviksbron i Piteå. Det var inte bara pitebron som var utsatt för diverse tillbud, detsamma gällde Bergnäsbron i Luleå. I urklippet som visas, var 14 bilar inblandade i en seriekrock som lyckligtvis slutade bra för alla de inblandade personerna.




Det blev nära nog kaos när 14 bilar krockade på Bergnäsbron i
lördags.

I lördags blev det helt plötsligt mildvinter. Och halkdags...
På Bergnäsbron i Luleå var det en ordentlig bilträff. Inom en halvtimme träffades 14 bilar. Ganska ordentligt, men dessbättre enbart plåtskador som resultat. Vid 13-tiden krockade två bilar på bron. Strax efter det bilarna med diverse plåtskador avlägsnats från området kolliderade fyra bilar och medan polisen höll på med utredningen av den seriekrocken dammade ytterligare 5 bilar ihop och när de arma polismännen som bäst höll på med att utreda den seriekrocken krockade ytterligare 3 bilar...

-------------------------------------------------------------
NORRBOTTENS KURIREN ¤ 1967

Det skall börjas i tid! Max framtida karriär vet vi för tillfället inte så mycket om. Men om man skall döma efter den klädsel han hade med sig igår, så verkar drömmarna gå åt det blågula hållet.


Max en blivande landslagsman i hockey? Ja, pyjamasen skvallrar om
nåt liknande.

Det finns en hel del människor i runt om i bygden som ogillar den dåligt upplysta Bergsviksbron. För inte så värst länge sedan hade en bil "närkontakt" med det vajerräcke som delar vägbanan. Resultatet blev att bilen ifråga gjorde en volt, och hamnade på taket. Tur i oturen så skadades ingen person allvarligt. Insändarsidan i vår lokaltidning påvisar ibland bitska kommentarer från människor ur läsarkretsen som ger bottenbetyg åt hur man från ansvarigt håll planlagt Bergsviksbrons säkerhet. Det är inte bara den nuvarande bron som fått folk att gå i taket, redan på 60-talet, medan den gamla bron fanns, så väcktes ett visst missnöje över trafiksäkerheten. Det var också just p g a detta som den nuvarande bron kom till året 1970.

Klippet som kommer visar hur det kunde se ut, rätt så ofta förekommande faktiskt, när olyckorna avlöste varandra på den bro som stod färdig året 1936. Då ansågs bron vara alldeles för smal och trång, att när fordonen möttes så gällde det att hålla tungan rätt i munnen. Betänk också att på samma bro där den tunga trafiken framfördes, samsades även gång- och cykeltrafikanter.




Som synes blev AC-bilen åtskilligt skadad på höger framdel, medan
pitebilen välte utanför gatukanten längre bort.

Hela tre bilolyckor med personskador inträffade på fredagen i Piteå. Två av olyckorna hände på Bergsviksbron på exakt samma ställe, båda var påkörningsolyckor, i båda fallen skadades en person, dock lindrigt, och båda gångerna blev det stora bilköer på ömse sidor innan trafiken åter kom i gång. Den tredje olyckan hände i korsningen Källbogatan-Kolmilavägen där en bil fick sidan intryckt och en passagerare i ena bilen fick föras till lasarettet. I samtliga fall blev det stora materiella skador på bilarna.

Den första krocken på bergsviksbron skedde på förmiddagen när en personbil från Munksund körde på en framförvarande strömnäsbil. Det var troligen solen som bländade chauffören. Makan till den som körde munksundsbilen skadades i huvudet, dess bättre dock inte allvarligt. Hon fördes med ambulans till lasarettet tillsammans med två barn som också åkte med, men det var ingen fara för någon av de tre.

Vid 17-tiden på aftonen var det klart för nästa olycka. En personbil var på färd över bron mot Degeränget, medan en annan personbil följd av en lastbil körde söderöver. En fru från Bergsviken var med sin 13-årige son promenerade över bron på höger sida, också mot Degeränget. Mötet mellan bilarna skulle ha skett mitt för de två fotgängarna och för att undvika detta bromsade föraren på bilen som körde söderöver.

Föraren av lastbilen som körde strax efter uppmärksammade inte inbromsningen i tid och i sista stund sökte han genom en högermanöver klara sig från påkörning. Det blev dock inte bättre än att lastbilen krockade med den mötande personbilen, samtidigt som den också trängde den framförvarande mot räcket på vänster sida. Där kom den gående pojken, Lars Nordkvist från Bergsviken, i kläm, medan modern klarade sig utan skador. På lasarettet konstaterades dock att pojken endast fått ett skrubbsår på benet. Slutet alltså relativt gott.

Bilarna blev vid båda olyckorna ordentligt demolerade. Och trafiken stoppades upp så att långa bilköer bildades på ömse sidor. Det dröjde ett tag innan polisen ordnat upp trafiken igen. Olyckan vid korsningen Källbogatan-Kolmilavägen gick så till att en personbil från Piteå som körde Kolmilavägen från Sundsgatan mot Nygatan blev påkörd från höger av en AC-bil mitt i gatukorsningen. Krocken var ganska häftig och pitebilen fick båda dörrarna på höger sida intryckta, samt skuffades åt sidan och välte. Efter krocken fortsatte AC-bilen ytterligare några meter innan den stannade. En kvinna som åkte i AC-bilen slog huvudet i instrumentbrädan.

---------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Augusti 1967

¤ - Lite mindre bas, va? Stefan Forsell, bröderna Per och Lars Nyberg,
jobbar vid mixerbordet i den inspelningsstudio som de själva ställt i
ordning i en gammal f d råkall källarlokal.

För inte så länge sedan var detta ett rått och kallt källarkryffe, mörkt och tyst med spindelväv i taket. I maj månad i år fick dock tre Piteå-ungdomar hand om den 40 kvadratmeter stora källarlokalen. Tillsammans med en snickar-glad pappa satte man igång...
Idag är sista spiken inslagen. Den förstklassiga inspelningsstudion är klar.

Studion ligger efter Storgatan i Piteå. Genom en dörr på bakgården går vi nedför en stentrappa och kliver in i ett syrefattigt rum.
    - Tjena, säger Per Nyberg.
Det är Per och brorsan Lars som, tillsammans med Stefan Forsell, rår om inspelningsstudion.
    - I maj började vi jobba med att färdigställa här. Vi har fått enormt mycket hjälp av farsan (Fred), berättar Per.

¤ Fri från eko
Studion är precis fri från eko som en studio ska vara. I det större av de två rummen står ett trumset uppmonterat. Där sätter sig Lars Nyberg och börjar "hamra" med ett par trumpinnar. I ett litet mindre rum håller Stefan Forsell till med fem killar. Dessa  fem bildar en studiecirkel som undervisas i inspelningsteknik. Lars slår på trummorna så det står härliga till, Stefan rattar på mixerbordet och studiegruppen lyssnar intresserat.

¤ Egna erfarenheter
Varför satsade ni på en egen studio?
    - Vi har alltid varit intresserade av musik. Vi spelar själva och har stor nytta i detta jobb av egna erfarenheter med orkesterlivet. Dessutom finns det ingen privat inspelningsstudio närmare än Skellefteå. Trion har precis börjat ett inspelningsjobb åt Piteågruppen Euskefeurat. Det ska bli en LP vad det lider. Två låtar, av totalt tolv, har man hunnit spela in och mixa.

¤ Skickar för gravyr
Men hur går det egentligen till att göra en skiva? Gör ni allt jobb, eller?
    - Nää, säger Per. Vi gör en färdig tape (ett band), som vi skickar till ett företag söderut för gravyr. Dessa gör i sin tur en mall som de skickar vidare till ett presseri.
    - Vi har tillgång till en bandspelare med åtta kanaler. När man gör ljudet till en skiva spelas varje ljud-del in för sig. Sången på ett band, trummor på ett, gitarr för sig och så vidare. Därefter kan vi kapa, lägga till, tona ner, tona upp vissa ljud och experimentera lite hur som helst.


¤ Stefan (gitarr) och Lars (trummor) provspelar en låt medan Per
monterar en mikrofon i studion.

¤ Bollar med kanaler
    - Att vi har åtta kanaler betyder inte att vi är låsta till en kanal om sju råkar vara inspelade. Då kan vi spela in dessa sju på en och samma kanal och alltså ha sju "rena" på nytt. På så sätt har vi i praktiken hur många kanaler som helst att bolla med, förklarar Per Nyberg. Om en vanlig gitarrknäppande Svensson skulle bli sugen att försöka lansera sig på skiva går det hur bra som helst.
    - Det är bara att beställa tid, precis som på en bilverkstad...

Men det kan förvisso bli ganska dyrt, med Svenssons mått mätt. Att spela in och mixa ett band för en singelskiva (d v s två låtar) tar i genomsnitt 15 timmar. Studion, inklusive tekniker, hyrs ut för 90 kr per timme.

¤ Minst 500 ex
   - För att få trycka upp en singelskiva måste man beställa 500 exemplar. Totalt går det på mellan 5-6.000kr innan kunden har alla exemplaren färdiga i handen med omslag och allt, säger Per och poängterar att det handlar om mycket ungefärliga siffror. För en LP-skiva räknar Per Nyberg med 80 timmar i inspelningstid. Gånger alltså 90 kr/tim., plus att 1.000 ex är ett minimum för beställaren. Omkring 20.000 kr blir slutsumman, enligt PT:s sagesman.

--------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Onsdagen den 9 december 1981


PS. I anslutning till studion fanns även en musikaffär: "NYBERGS MUSIK".
Per Nyberg var med i kommunala musikskolan i Piteå, liksom sin bror
Lars Nyberg. /Roger.

Sommarstaden Piteå. Det är 60-tal, det är vänstertrafik och flaggorna
vajar för vinden. Det står en blå VW parkerad på Tempoparkeringen,
det kunde eventuellt vara min pappas bil. Vi handlade ofta på Tempo,
jag minns att det var som att komma in i ett stort universum som barn.
Till vänster mejeriet som numera är borta. Kolla in de gula vägmark-
eringarna, så vanligt förekommande då, men sedan länge borta.

--------------------------------------------------------------------------------
Tack Uffe för bilden.

Igår när vi tillsammans satte oss ned och tittade på gamla vykort, så konstaterade vi att ett av de mest fotograferade objekten utan tvivel är gamla Bergsviksbron. Uffe Lindlöf gav mig en mängd vykort (tusen tack Uffe!) där ett av korten var just Bergsviksbron. Men det var första gången som jag såg just den ur den här speciella vinkeln. På bilden kan man även se den där vägen som ledde ut till festplatsen. Vad jag efterlyser är hur det såg ut på själva stället, s.a.s. En f d granne, Gunvor, berättade att hon jobbade ute på Öholma på somrarna. Jag lånade också ett foto, som jag kopierade, men tyvärr har förlagt, där manskapet bjöds på en bussresa till Ångermanland, tror jag ået 1950. Namnen har jag kvar på en lista, men fotot lyser ännu med sin frånvaro.

Gunvor berättade också att hon jobbade helt ideellt. Hon drog sig till minnes ett möte med Svend Assmussen, i slutet av 50-talet. När jag frågade hur det kändes att möta honom sa hon: "Åh, Guud så snygg han var, å trevlig!"


Den gamla bron över Piteälven. Det figurerar många vykort där bron
intar en central roll. Men just den här bildvinkeln har jag aldrig tidigare
sett.


En gång bodde Gunvor i det här huset. Ibland gjorde vi ett besök och
drack oss en kopp kaffe. Hon visste att jag var väldigt intresserad av
historia, inte minst gällande vår hembygd. Jag frågade, och Gunvor
försökte svara på alla mina frågor.


I hallen hängde det här fotot av Gunvors hus och föräldrahem. Hennes
föräldrar gifte sig 1914, och som jag minns så var det då som man bo-
satte sig på den här platsen, som vi brukar kalla för Övremarken.


När jag frågade om jag fick ta ett foto av henne så sa hon: "Dö var då
vänt så i få låga dell anletsdraga min". Och efter en sekund eller två
så såg Gunvor ut så här.


¤ Några av de personer som fanns på den där bilden från 1950, namngav hon:

¤ Adil Hedström, Gunvor Jonsson, Arne Fahlman, Börje Norberg, Åke Sandberg, Greta Sandberg, Barbro Pettersson, Viktor Standar, Rune Hedkvist och Gustav Ceder. Tilläggas kan att Adil Hedström var busschaufför med eget åkeri i Hortlax. Gunvor berättade att hon bl a sålde lotter på Öholma.

--------------------------------------------------------------------------------
 

BILDJOURNALEN ¤ Onsdagen den 29 juli 1964

Idag efter att jag besökt återvinningsstationen i byn, så hände det
som nästan alltid händer: den där lusten att ta en tur runt omkring i
byn för att eventuellt hitta något som är fotograferingsbart. I mina ögon
behöver det i sig inte vara speciellt märkvärdigt, jag kan t.o.m. ta bilder
på en sopcontainer (men det skall jag bespara er). Enkelheten kan vara
nog så vacker. Det behövs ingen direkt lyx och prålighet. Det där alldeles
vardagsnära och vanliga, precis som bilden ovan vittnar om. Jag befinner
mig på Edviksvägen i Hortlax, eller "uppe på åsen" som man också kan
kalla det. Vrider man blicken åt höger så ser man detta:


...då kanske nån säger: Nja, men det är ju bara två tallar!
Joo, stämmer! Tyvärr så kom inte den där utsikten som befinner sig
mellan de två tallarna fram, jag hade inte den rätta kameran med.
Men på somrarna kan man gå en bit in i skogen, det är då man upp-
täcker varför man i folkmun döpt platsen till "Åsen". Det är en fin ut-
sikt ut över byn. Hade jag haft brandkårens stegbil, så hade bilden
blivit mer rättvis. Tyvärr så kunde inte brandkåren komma idag, för
att jag skulle få bra bilder. Men det är sådant man måste leva med.


Jag lovade ju faktiskt att inte visa någon bild av en sopcontainer...
men jag lurade er, här kommer den i alla fall. Har ni sett att det
blommar på containern. Och inte nog med det. Dom luktade gott, jag
kände mig som tjuren Ferdinand på julafton. En sopcontainer som blommar,
ja, än äro icke undrens tid förbi. Något konstigt hände även med "blå
faran", min bil. Igår hade ett av baklysena slocknat. Den var m.a.o.
blind på sitt ena "baköga". I morse tog jag ett ordentligt snack med honom.
Jag berättade att jag inte hade lust att byta den där lampan. Jag tittade
honom djupt in i hans båda strålkastare, även in i hans extraljus, "Det är
måste du fixa själv", sa jag. Vid besöket på återvinningsstationen lyste
lampan återigen. Jag klappade honom på motorhuven och sa "Duktig
pojke!". Så som ni ser så har jag en bil som lagar sina egna fel. Undrar
hur många som har det?


Efter miniutflykten i centrala byn, åkte jag till Sandholmen. Där kikade
en av Wirénsbåtarna fram bakom ett par snövita granar och tallar.

----------------------------------------------------------------------------------
Båtsopcontainervinterblomfotograf: ROGER LINDQVIST

"Tio i topp"- placeringen betder mycket för Claes Dieden. Tre års idogt
strävan har gett resultat.

Claes Dieden dök häromveckan upp i "Tio i topps" översta toppskikt, med "Da-doh-run-run". Classe är en av de mest ambitiösa popartisterna i det här landet, han har kämpat sig framåt och uppåt under tre års tid. Han var med i popbandet Science Poption förut innan han blev soloartist. Men Classe vill sudda ut det förflutna. Det är en helt ny Claes Dieden vi kommer att få se ich höra i vår. Som har bytt ut brillorna mot mer idolmässiga kontaktlinser.
    - Jag skäms inte ett ögonblicka för att göra riktigt kommersiella grejor, säger han med allvar, bara dom är bra. Tvärtom - jag spekulerar hänsynslöst i vad som lättast kan hamras in i skivköparnas medvetande.
    - "Da-doh-run-run" är en genom kommersiell låt. Och jag tycker min insjungning är bra, faktiskt!

Claes Dieden jobbar tillsammans med Bengt Palmers, ungt geni som jobbat med radio-TV tidigare. Classe och Bengt har bildat "Gorilla Music". De komponerar och producerar tillsammans. Har sålt låtar till bl a Monkees förlag i USA. Privat lever Claes mycket stillsamt, säger han själv. Sitter hemma och skriver låtar, springer på bio så fort han kommer åt. Han är biogalen och bär på en hemlig dröm om att bli "skådis". Beundrar Bo Widerberg och Janne Halldoff som vågar satsa på skådespelaramatörer. Det var Classes skådespelardröm som fick honom att söka jobbet som discjockey i radion för något år sedan.

Den som hörde honom då tror inte sina ögon när de möter Classe privat. Då är han tyst och allvarlig och har lite svårt att hitta de rätta orden.
    - Jag är nog två personer, säger Classe. En lindrig form av personlighetsklyvning, som nästan alla genier lider av!

----------------------------------------------------------------
BILDJOURNALEN ¤ Den 29 januari 1969

Min syster Gerd och jag pratar ofta i telefonen. Det har vi gjort även den här kvällen. Gerd är min storasyster, och tillsammans har vi många gemensamma minnen, som är fullt naturligt. En dag när vi sammanstrålade hos vår mor, sa hon: - Roger, jag tycker du är ett riktigt original! Jag menar inget ont, jag bara liksom tycker så... Tvärtom, det var den absolut bästa komplimang jag fått på år och dar. För säg mig, vem vill vara en suddig grå kopia? Inte jag i alla fall. Därför skall jag sätta igång med ett manus till en film som kommer att heta - "Mitt liv som original". Skojar bara...

Detta att kunna leva ut sina drömmar och sina innersta önskningar, tog väldigt länge innan jag vågade. Men i dag både vågar och törs jag, och det allra bästa: JAG ÄLSKAR ATT GÖRA DET! Länge, länge drevs jag av en dröm om att syssla med gamla saker. Kanske antikviteter, eller arkeologi. Det där har jag tjatat om förut, men ni vet ju (ni som känner mig, vet att jag är en riktig ältare). Men vi har ju alla våra speciella egenheter heller hur? Det här är min. Bara min.

Jag fullkomligt älskar att samla, skriva, läsa, skriva igen, fundera, och prata och diskutera. För varför fick vi en mun om vi inte skulle få tala om det vi innerst inne känner och tycker. Isåfall skulle väl Gud satt ett blixtlås där munnen nu sitter. Och den där hjärnan som sitter som en invändig mössa uppe i huvudet, varför blev den placerad just där? Jo, för att vi skall kunna tänka och fundera. Så enkelt var det! Det som är så himla skönt, är när man en dag kommer till insikt med att det därute finns många personer liksom jag som har exakt samma intressen. Det är en ren gudagåva att sätta sig ner och prata med sina likasinnade. Två av dessa härliga herrar är Uffe Lindlöf och Leif Lidman. Idag satt vi med varsin kaffekopp och en jättestor bulle (tack Uffe & Leif för fikat) och pratade om diverse saker. Det hela handlade naturligtvis om gamla bilder av vår stad, som vi satt och ögnade igenom. Det handlade även om hur vår kära stad en gång såg ut. "Minns du...kommer ni ihåg?" var det genomgående temat i under vår stund däruppe i Leifs kontor.

En studiecirkel i ämnet startar i slutet av februari, och naturligtvis är originalet Lindqvist med. Även Uffe och Leif gör mig sällskap. Det kan bli hur spännande som helst. Så min systers tal om att hennes lillebror är ett original stämmer helt bra. Och oj som jag trivs med det! Nu avslutar jag min utläggning, i hopp om att någon därute också skall sluta upp med att vara en blek kopia, gör som jag: Bli ett lyckligt original! Det mår vi alla bra av.


Piteå Vandrarhem, i dag en mötesplats för tre nostalgiintresserade
farbröder, Uffe, Leif och Roger.


För att understryka nostalgiglädjen, visar jag här ett foto på gamla
goa Shanes. Tack för bilden Leif.

---------------------------------------------------------------------------

Visst är det härligt med gamla bilder som kan berätta hur det en gång såg ut. För tänk om vi inte hade tillgång till det bildmaterial som finns runt om i våra stugor och på våra museer runt om i landet. Då hade vi heller ingen historia att blicka tillbaka på. Och inget att lämna vidare till våra barn och barnbarn. Så var rädd om era gamla foton, vårda dem ömt.


En idyll kan man gott tycka. Och visst ser det vackert och inbjudande
ut? Jag skulle gärna vilja hoppa rakt in i bilden, ner i en ruffad motor-
båt med matsäckskorgen i ena handen, och sen, ja, sen ut i Piteå
skärgård. Oj, jag glömde ju mitt metspö! Masken också!


Här gäller samma sak: ett svanhopp rakt in i den svartvita bilden.
Sedan så kör vi en runda mot Tingsholmen. Där står min far och mor
och väntar. Mamma har kokat kaffe, fixat mackor samt bakat goa
bullar till hallonsaften. Du glömde väl inte mitt sugrör?

------------------------------------------------------------------------------