Roger Lindqvist

Nöjesmetropolen Svartudden i Piteå 1944.

.....................................................................................................................................

...................................................................................................................................

När en doktor för nåt år sedan sa, att det bästa för mina fot-benproblem, vore att röra på sig så mycket som möjligt, tog jag honom på orden. Därför försöker jag röra mig så mycket som jag bara kan. Men.......för det finns alltid ett men, ibland när jag blir lite för ambitiös, slutar det hela med att jag dagen därpå, knappt orkar ta mig ur sängen. En sån sak hände mig imorse. Med blytunga ben, släpade jag mig till frukostbordet. (Nu låter det som om jag klagar, men det  här med blogg är ju faktiskt till för att lätta sitt hjärta, och säga sin uppriktiga mening) Nåväl, idag känner jag att jag lever. Cyklade igår, som jag tycker om, spelade lite trummor också dagen före. Man vill ju så ofantligt mycket, men varje gång, som jag "gått-över-gränsen", ja, då säger kroppen ifrån - med basta. Eftersom mina höfter också har börjat ställa till besvär, så måste jag ibland tänka mig för med vad jag gör. Men som samme doktor också sa,det är bara att acceptera, och försöka göra nåt bra av sin situation. Det måttot lever jag efter vareviga dag. Därför kommer trummorna in i bilden. Var först lite tveksam när kusinen Sune ringde och ville träffas för att spela. Men när jag sen tänkt ett tag, så kände jag hur roligt det skulle bli att träffas. Det handlar om livskvalité. Musik har alltid legat mig varmt om hjärtat. Musiken har under alla år, varit mitt "extra språk". Jag valde bort det i slutet av 90-talet. Långt innan jag fick diverse hälsoproblem. Men det händer att jag får påringningar från människor, som undrar om jag inte ska börja om. Och det - ja, det ska jag inte.

Nåja, avdelningen för onödigt klagande stänger nu med omedelbar verkan. Istället ska jag avnjuta en kopp kaffe på bron ute i vårt vackra väder. Och det är också en livskvalité av allra högsta grad. Så go´morron på er alla - och ha en riktigt underbar dag.

Lillgumman Norah - fyllde 11 månader häromdagen. Nästa månad
blir hon alltså 1 år. Foto: Roger Lindqvist.

Kanhända att jag blivit en smula lomhörd (det ligger i släkten) för idag när min fru stod vid spisen, frågade jag henne vad hon gjorde. -"Sauterade grönsaker", svarade hon. Jag befann mig en liten bit bort, i badrummet, och ropade tillbaks: -"Vad säger du - asfalterade grönsaker?" Lomhördheten (om jag nu kan skylla på den) spelade mig ett väldigt spratt. Men jag undrar faktiskt, hur smakar egentligen asfalterade grönsaker? Är det nån därute som kanske provat?

På en äng, inte så långt från oss, håller Andreas och hans kompis David på med sin nyinköpta höpress. De två herrarna, har arrenderat en bit mark efter Inimarksvägen. Och där premiärkördes höpressen tidigare ikväll. Jag kunde inte låta bli, jag var helt enkelt tvungen att åka dit. Intresset för natur och jordbruk, har Andreas och David delat sen de båda var små, och lekte tillsammans med sina leksakstraktorer. Idag har traktorerna  blivit betydligt större, och sandlådan där de två brukade hålla till, har istället bytts ut mot riktig åkermark. Drömmen har väl alltid varit - som jag förstått - att en dag eventuellt ha en riktig bondgård med tillhörande djur. Man ska ju låta sina drömmar bli till verklighet - om det nu är genomförbart -

David Johansson. Foto: Roger Lindqvist


Andreas Lindqvist  här tillsammans med sambon Jennie Öhlund.
Foto: Roger Lindqvist.

...........det gick så fort. Du var på fel ställe vid fel tidpunkt, kära humla, därför blev det som det blev. Än en gång, ur djupet av mitt hjärta - FÖRLÅT. Som ni kanske redan har gissat av denna text,så har jag i denna morgon, tagit en humla av daga. Det var inte meningen, men "Sånt är livet". Den andra "fadäsen" var i vårt vardagsrum. En illbatting till geting hade förirrat sig in i vårt allra heligaste. Den surrade och skrek, men ganska så snabbt fällde jag honom med ett välriktat slag, med flugsmällan, döden var ögonblickligen. Just nu har jag alltså två liv på mitt samvete. Humlan beklagar jag - men med getingen var det ett sant nöje. Usch så blodtörstig jag låter. Hoppas nu att alla eventuella getingar och humlor, som läser min blogg, förstår allvaret. Det gäller att se upp, när han "den där Lindqvistar´n" kommer. Varningen är alltså utfärdad. Meddelas endast på detta sätt!

Förlåt mig lilla humla, för att jag förstörde din sommar. Jag kan
förstå om dina släktingar hatar mig i denna stund. Men "The Show
Must Go On". "That´s life".

Det var en kamp på liv eller död. Det gällde honom eller
mig. Med ett välriktat slag mot pannan, fällde jag min
fiende till golvet. Så se upp alla ni getingar därute -
håll er för Guds skull långt borta, från den plats där
getingdödaren Lindqvist har sitt residens.

Sängen väntar......kanske ses vi i morron igen?

Ett "kattspöke" uppenbarade sig häromdagen. Vem kissen är? Ingen
aning. Foto: Roger Lindqvist.

Vi har spelat idag - jag och Danne. För allra första gången. Daniel på gitarr och jag på trummor. Kändes kul att få "känna av varann". Fortsättning följer med all säkerhet. Det känns att jag inte spelat på ett tag, men när jag väl börjar så hittar man snabbt tillbaks till gamla gängor igen. Sune - kusinen - ringde häromdagen, vi ska träffas senare i sommar är det meningen, bara för skojs skull naturligtvis. Det blir nog ingen världsturné om nu nån undrar, om nu inte Rolling Stones ringer, och vill ha oss som förband. Vi skall varken gästa Berlin, New York, Amsterdam, Köpenhamn, Oslo, Paris eller Stockholm. Det hela inskränker sig till Sune Karlssons garage på Sisbergsvägen i Långnäs. Men det här heller inte fy skam.

För andra dagen i rad, besökte vi kyrkmarknaden i Öjebyn. Ante, Jennie och Norah mötte upp vid Margretelund, och sen bar det iväg till den kyrkstuga som Jennies morföräldrar rår om. Där tillbringade vi en bra stund i trevligt sällskap med bl.a. Jennies mor och far - Tage och Monica - samt Jennies morföräldrar och Monicas bror och syster med respektive. Samt att absolut inte förglömma den viktigaste personen av dem alla: Norah. Vädret var det bästa tänkbara, fastän åskan till slut anmälde sin ankomst. Sen bar det iväg hemåt, men först stannade vi hos min mor för att dricka kaffe på hennes altan. Så med andra ord har denna dag varit till full belåtenhet. Hoppas nu bara att värmen stannar ett tag, så att vi alla hinner uppleva lite fler somriga dagar.

...........de´e´dans i Folkets Park......."


Foto: Roger Lindqvist.

Så var det åter dags för den traditionella "Piteå Summer Games". Även detta år blommar vår stad upp, när fotbollsungdomar från hela världen kommer hit på besök. Som föräldrar till tre pojkar, var denna helg en av de mest hektiska, när fotbollsmatcherna avlöste varann. Idag är det betydligt lugnare, men man minns - med glädje - hur det en gång var.

::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::ANDREAS - 1992:::::::::::::::::::::::::::::::::

I främre raden, trea fr. vänster sitter Andreas.

:::::::::::::::::::::::::::::::::::::ROBERT - 1992:::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Bakre raden, 2:a fr.v. Robert.

:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::DANIEL - 1997::::::::::::::::::::::::::::::::

Främre raden, 1:a fr.v. Daniel.
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Jag har just nåtts av nyheten av att Michael Jackson - The King of Pop - är död. För mig personligen var han ingen idol, ingen som jag lyssnade till, men man kan definitivt inte bortse från att Jackson var en stor artist, sångare och underhållare. Idag jämförs hans död i olika medier, som lika stor och ofattbar, som den världen en gång kände, den där augustidagen 1977, när Elvis gick bort. Utan tvekan så har Jackson satt ett outplånligt avtryck i vår pop och musikhistoria. De sista åren kom mest att handla om andra saker än musik, för Jacksons del. Han anklagades för pedofili, vilket han senare frikändes från. Hans otaliga ansiktsoperationer, har under åren valsat runt i världspressen. Från att ha varit en "normal" tonåring och medlem i syskongruppen "The Jackson Five", tog hans fortsatta liv, en aningen bisarr fortsättning. Men som sagt, ingen kan ta ifrån honom den musikaliska och artistiska jättebegåvning som "The King of Pop" hade. Ridån har nu gått ner, för en av 1900/2000-talets mest omskrivna och hyllade musikpersonligheter.

Michael Jacksons "två" ansikten. Den t.v. under Michaels tid i syskon-
gruppen "The Jackson Five", t.h. den sönderopererade Michael, som
de sista åren bl.a. anklagades för övergrepp mot barn. Vilket han
så småningom frikändes från.

Filmjournalen 1941.

Idag har vi myst ute vid vår grillplats. Värmen har definitivt kommit, förhoppningsvis för att stanna. Min mor har varit på besök, hon bjöd på härliga jordgubbar samt grädde och glass. Mums! Imorgon startar årets kyrkmarknad i Öjebyn. Vi har inte beslutat om vi skall åka dit på fredag eller lördag. Kanske vi gör ett besök hos Jennie, Andreas och Norah, i den kyrkstuga som hennes föräldrar (?) rår om, eller kanske det var hennes morföräldrar(?) Hur som helst är det nästan ett måste att varje sommar besöka denna traditionsrika marknad. Har smugit mig in en stund för att få lite skugga. Har även gjort den obligatoriska cykelturen, det blev en runda runt Hortlax.

Gick en sväng på stan idag, medan Elisabeth var på las. Min gamle lärare och rektor, Torsten Hedman kom fram och klappade mig på axeln för att berömma mitt skrivande. Jag blev väldigt glad över detta, så glad att jag - som ni ser faktiskt måste skryta om det - (självskryt luktar illa) så säger ju ordspråket. Men det var extra roligt p.g.a. att jag inte var skolans bästa elev under just de lektioner jag hade med Torsten H. När gamle "majen" kommer fram - ja, då känns det litegrann extra. Så här 36 år efteråt.

Sessans senast lästa bok är: "Mitt liv som Bert". Men när jag bad henne
om en recension, skakade hon lite lätt på svansen och sa: -"Det här är
inte min grej - jag fodrar lite tyngre litteratur. Bert är nog bra på det han
gör - med musik och sånt, men skriva böcker, nej, om det tycker jag inte".
Som syns av bilden, så fungerade Berts bok endast som ett sömnpiller
för den 6 åriga honkatten Sessan. Så pass ointresserant var den.
Foto: Roger Lindqvist.

Det var sommaren 1974 som vi träffades första gången. Gunnar var inkallad som vikarie i dansbandet Rolf Åhmans, efter att kapellmästaren Rolf råkat ut för en olycka. Första spelningen var i Sörbyparken, några mil från Boden, på väg mot Niemisel. Gunnar klarade uppdraget galant. Och när kapellmästaren Åhman, så småningom kom tillbaks, ja, då gav han på stående fot, Gunnar anbudet att bli våran 5:e medlem. Rolf Åhmans som varit kvartett, blev alltså kvintett. Gunnar var bevandrad inom musikens område. Vare sig det gällde keyboard, sax eller sång, skötte han sig med beröm godkänt. 1982 var det dags att ta adjö av varandra. Rolf Åhmans spelade sin sista spelning i Edeborg i Harads. Så skiljdes våra vägar. Och inte förrän långt senare, 2001, möttes vi av en händelse på lasarettet i Piteå. Gunnar anförtrodde då mig att han var sjuk i cancer, vilket var svårt att förstå eftersom Gunnar i den stunden såg oförskämt frisk och fräsch ut. Det dröjde inte länge, innan Gunnar blev sjuk på allvar. Och den varma härliga sommaren 2002, fick jag i augusti ett telefonsamtal - av en annan musikerkollega - att Gunnar inte längre fanns ibland oss. Gunnar föddes julaftonen 1950 i Linköping. Så småningom gick flyttlasset till Vidsel, eftersom Gunnars far, överstelöjtnanten Åke Sandbladh, fått tjänst på RFN i Vidsel. Gunnar blev Älvsbybygden trogen ända fram till sin alltför tidiga död vid 51 års ålder, i augusti 2002.

Gunnar tillsammans med hustrun Lisbeth - här på deras bröllops-
foto från 1975.


Gunnar Sandbladh (1950-2002)


Gunnar och jag möttes efter många år, en dag på Piteå Lasarett.
Han berättade då att han drabbats av cancer. I augusti 2002 gick
han bort.


Gunnar föddes i Linköping 1950. Livsresan tog så småningom slut -
här på kyrkogården i Älvsbyn, en augustidag, den varma sommaren
2002. Foto: Roger Lindqvist.

1964

Igår hälsade barnbarnet Norah på hos sin farmor och farfar. Norah
kom på morgonen, och stannade hela dagen. Stunderna med henne
är en fantastisk upplevelse. Tyvärr så är min kamera ur funktion, så
dessa bilder är "arkivbilder" från tidigt i våras. Foto: Roger Lindqvist.


"Norah in action".


Min kamera har gått hädan. Den flyttade till kamerahimlen för några
veckor sen. Av denna anledning, finns tyvärr inga "färska" bilder på
Norah. Men hav tröst - en ny kamera är på "G".

Skådespelerskan Christina Schollin, född 1937,syntes flitigt i olika reklam-
sammanhang under 1960-talet. Hon skall för alltid bli ihågkommen
för sin roll i filmen: "Änglar finns dom?" från 1961. 1964 medverkade
hon i långfilmen "Käre John", samt 1982 i Ingmar Bergmans mäster-
verk, "Fanny coh Alexander". Christina Schollin fick 1966 ett erbjudande
om en filmroll mot Elvis Presley, som hon bestämt tackade nej till.
Annonsen härovan - är hämtad ur Året Runt den 18 oktober 1961.

Foto:Roger Lindqvist

Reklamannons för dammsugaren Volta. 1961.

Lotta Engbergs allsång från Liseberg igår, gav mersmak. Lotta bevisade att hon faktiskt ligger flera hästlängder före - rent musikaliskt - kollegan och konkurrenten Anders Lundin. Lundin har å sin sida många goda kvalitéer, men som allsångsledare, är Lotta strået vassare. Det enda som inte föll mig i smaken, var 4:ans ideliga reklamavbrott. Premiär ikväll för Lundin och c/o, att äntra Solliden scenen. Anders Lundin är som sagt "mannen som sjunger hellre än bra" men Lundin är å andra sidan en av våra bästa och mesta programledare. Kul i alla fall med lite konkurrens i allsångs-svängen.

Starka män - från året 1928. Fr.v. "Starka Arvid" th. "Tjocka Pelle".
Anabola steroider...? Tror inte det.

Ju äldre jag blivit, desto mer har barndomen kommit i fokus. Som yngst av två syskon - min syster är nio år äldre - växte jag upp i en rätt så behaglig och trygg miljö. Tacksamheten över av att ha fått uppleva en kärleksfull barndom, med en mamma och pappa och en storasyster, är värdefulla minnen som jag idag har kvar i min "ryggsäck". Ibland slår mig tanken; tänk om förhållandet varit det rakt motsatta. Läste i morse, på Aftonbladets nätupplaga, om en mor som kontinuerligt misshandlat sina tre småttingar. När de väl omhändertagits var deras små kroppar täckta av blåmärken, samt att de även var utsvultna, eftersom deras mor vägrat ge dem mat. De tre barnen har nu placerats ut hos en fostermamma. En sådan här traumatiserande händelse, som de tre barnen varit med om, går tyvärr inte spårlöst förbi. Alla barn äger rätten till kravlös kärlek. Med kärlek och omtanke, kan man nämligen  komma långt här i livet. Ett litet oskyldigt barn, som blir behandlad på detta vis, löper risken att bli en "trasig vuxen". Tyvärr så vandrar det alltför trasiga vuxna runt på våra gator och torg idag. Allt på grund av en kärlekslös och känslofattig barndom. Att bry sig om sin avkomma, tänder den där gnistan i det lilla barnets ögon. En livsgivande gnista som fortsätter att lysa upp barnets väg genom livet. Och när den lilla flickan/pojken så småningom blir stor, ja, då kan verkligt stora underverk ske. Att få kravlös kärlek i tusenfalt, bygger också upp barnets självförtroende, så pass att det inga gränser finns längre, för vad man som vuxen en gång i framtiden kan uträtta. Detta skapar också en harmoni som vi alla så väl behöver. Kom därför ihåg - ett trasigt barn, löper risk att bli en trasig vuxen.

Idag har sommarvärmen svept in över oss. Precis vad en frusen norrlänning behöver. Vi har ätit ute vid grillplatsen, inlagd sill och potatis. Vi har suttit och njutit, lyssnat till fåglar och humlesurr. Hela ens själ känns varm, flera såna här dagar  - tack! Om jag inte helt har missuppfattat väderkartan, så fortsätter värmeböljan. Så låt oss nu slippa höra att det är på tok för varmt. Njut istället. För om några månader kommer hösten. Nää, sätt er istället i skuggan. Men framförallt - häda inte sommaren, nu när den äntligen är här. Ta emot den med öppna armar, det gör i alla fall jag.

Mitt tv-tittande är inte så värst högt för närvarande. Det är ju kanske inte så konstigt faktiskt. Dels är sommaren här, men också för att tv-utbudet i stort sett endast kan sammanfattas som - SKRÄP! Nyheterna går väl an, men sen kommer det sorgliga, det finns ju inget att titta på. Istället åker dumburken av, faktiskt ganska så skönt. Men som sagt, här sitter jag med mina kanaler, rätt så många, och för det mesta finns inget av värde. Nää, lite besviken är jag nog i alla fall.

Ännu en bil från Viktor Hedmans bilaffär i Piteå.

Gruppkorsband utsända till hushållen i Piteå-Roknäs området 1959.

En nostalgitripp bland min barndoms utbud av radioapparater.

TV.apparaterna, hade vid den här tidpunkten ännu inte hunnit bli var
mans gemensamma egendom. Men det skulle inte dröja länge - ca
ett till två år, innan TV:n hittat sin väg in i våra vardagsrum. 1960 köpte
min farmor och farfar sin tv. 1962 köpte min far vår första, inhandlad
hos Lundmans i Hortlax.

Sångaren Bertil Boo, gjorde här ett inhopp som reklampelare för
märket DUX.

Sångerskan Lilly Berglund, gjorde också reklam för samma märke - DUX.

Den efterlängtade sommaren är här. Och lagom till denna ljuva årstid, dyker allsångsprogrammen upp. I år, har vi möjlighet att lyssna och se, på två program. Dels allsången från Skansen i Stockholm, dels även från Liseberg i Göteborg. På Sollidenscenen, som vanligt Anders Lundin, och i "Götet" ingen mindre än dansbandsdrottningen Lotta Engberg. Vad som förenar all denna sångarglädje, är att i visböckerna finns alltid klassikerna, som kommer ur vår svenska visskatt. Taube, Mats Paulsson, Carl-Anton m.f.l. Nån har sagt - kanske påstått - att det var Taube som "uppfann" den svenska sommaren. Om det låter jag vara osagt, men det ligger något i det. Bland de svenskaste som finns - tycker i alla fall jag - är; "Calle Schewens vals" sen finns det en lång rad av klassiska örhängen, som man blir nästintill lyrisk, bara man tänker tanken. Mats Paulssons "Barfota visa" och "Visor vid vindens ängar". Carl-Anton Axelssons klassiker från hans genombrottsår 1965; "Om Maskros och Tjärdoft", är ju ett måste. Den är så innerligt vacker, så varje gång jag lyssnar, så förnimmer jag den där somriga-tjärdoften, om än det är i smällkalla vintern. Sommaren är definitivt "min" årstid. Men, den får ett annat djup när jag lyssnar till dessa låtar.

Sen är det ju inte enbart örats intryck som gäller. Även ögat måste "ha sitt". En av mina absoluta favoriter inom konsten, är utan tvekan Carl Larsson. Han om någon, kunde konsten att fånga ögonblicken, på sitt speciella sätt och vis. Har varit "på besök" i hans hus i Sundborn. Det besöket gav mig såna positiva "vibbar", att jag kände mig glad i hjärtat flera dagar efteråt. Med sitt - och makan Karins - personligt designade hem, har de båda glatt flera miljoner människor genom åren. (Inte minst mig) Tänk att få nöjet att bo där en vecka eller två, varje år. Det vore mycket bättre än alla mediciner i världen. Huset genomsyras av en sådan skapar glädje och lust, trots att paret varit döda i många år. Men deras magi finns fortfarande kvar i väggarna.


Evert Axel Taube (1890-1976) Den svenska sommaren personifierad.
Calle Schewens vals, Inbjudan till Bohuslän, Sjösala vals - Taubes låtar
gör mig lyrisk. Men de skall helst besjungas av sonen - Sven-Bertil.


Carl-Anton Axelsson f.1933. Sångare, trubadur, visdiktare och
konstnär. Som barn lärde jag mig älska hans: Om maskros och
tjärdoft.


Mats Paulsson f.1938. Poet, målare, sångare och visdiktare.
Hans bidrag till "avdelningen för odödliga visor" är bl.a.
Barfotavisan samt Visa vid vindens ängar.


Carl Larsson (1853-1919) svensk konstnär, bosatt i Sundborn.
En av mina absoluta favoriter inom konsten.


Karin Larsson f. Bergöö (1859-1928) Hustru
till Carl Larsson. Karin hade stor del i maken
Carls framgångar.

Året Runt - 16 augusti 1961.

1964

"........jo, det här var Lindqvist från Hortlax. Jag undrar om du vill komma över på en kopp kaffe? Jaså, inte det. Du har en date med president Kennedy - ja, jag förstår, då ska jag inte uppehålla mrs. Monroe i onödan. Jag vet. Jag ringer Rita Hayworth istället. Ha en bra afton, hälsa mr. Kennedy, från Lindqvist i Övremarken. Gó afton".


-"Hallå, träffas Marilyn?"

Även inför midsommaren 1973, talade vi - som vanligt - om hur vädret
skulle bli. Som syns av denna notis, så var det väl inte så fy skam?
Hämtat ur Piteå Tidningen midsommarafton 1973.

Så var midsommaraftonen över, en kväll som gick i lugnets tecken. God mat och trevligt sällskap, då kan man verkligen inte klaga. Inatt åkte jag och Bettan till Skellefteå för att hämta "lillpojken". (Förlåt Danne) Följden blev att jag var väldans trött imorse. Så trött så att när min mor ringde om sin krånglande TV, så orkade jag knappt få fram ett enda ord. Idag kommer Andreas, Jennie och förstås - Norah. Vädrets makter verkar betydligt beskedligare idag än igår. Ska grilla och äta gott även denna dag, är det tänkt. Bettan hon sitter på bron och stickar. Vi har just kommit hem efter en "raid" på ICA-Kvantum. Och där "råkade" hon hitta det mest ljuvliga garn, som hon så småningom skall trolla fram ett par mössor ur. Va´bra - då kanske man slipper frysa till vintern.

Andreas - midsommar 1986. Foto: Roger Lindqvist


Robert - midsommar 1986. Foto: Roger Lindqvist

På Rådhustorget i Piteå, restes en midsommarstång 1962.
Ur Piteå Tidningen den 22 juni 1962.

Dansannons ur Piteå Tidningen onsdagen den 24 juni 1964.

Under många år var midsommarafton och midsommardagen en "stor" kväll för de danslystna. Åtminstone den period när jag var aktiv dansmusiker. Idag så kanske läget ser lite annorlunda ut. Min första lediga midsommar inföll nån gång i början av 1990-talet. Att vara sambo eller gift med en dansmusiker, var lika med att varje år vid midsommartid, ha sin make/maka borta på nåt engagemang. Till detta kom också att man "låg ute" flera gånger varje månad, på olika spelningar. Till detta krävdes en hel del av motpartnern. Jag gjorde visserligen ett uppehåll i mitten av 1980-talet, men det varade inte så värst länge. Spelade även en hel del när barnen var små, så med andra ord så gjorde min kära hustru ett jättejobb, när hon snällt lät mig hålla på, när hon samtidigt stannade hemma för att passa de små.

Midsommahelgen 1975 var som alla andra storhelger. Vi hade spelning i Sörbyn på midsommarafton, och i Överkalix/Brännaberget midsommardagen. Jag vill minnas att vi åkte inte hem mellan spelningarna, utan övernattade på Hotell Valhall i Kalix. I vanliga fall styrde vi alltid orkesterbussen hemåt efter varje gig. Alltid skönt att sova i sin egen säng, även fastän bussen var utrustad med fyra sängar, utifall vi var tvungna att sova över. Midsommaren -75 på Brännaberget, kom över 2.000 människor för att dansa till oss. Klockan elva på kvällen, hade sångaren Pierre Isacsson med orkestern Gimmicks, stor scenshow på utescenen. Dagen därpå var det Ted Gärdestads tur att uppträda. 1978 möttes jag och Elisabeth första gången. Sedan dess, och ca tjugo år framåt kom hon att bli en s.k. "dansbandsänka". De andra killarna i orkestern hade likadana förhållanden. D.v.s en trogen rar hustru/sambo som lät "karlsloken" åka ut för att spela dansmusik. Tänk, om dessa ljuva damer inte funnits - vilken katastrof. Får därmed ta och citera en känd schlager text: "Det är kvinnan bakom allt.....":
,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,


Midsommaraftonen 1975. Sitter på bron hemma i Hortlax, några
timmar före avresan mot Sörbyn. Till vänster hänger spelkostymen,
en röd sak, med tillhörande blå byxor.


Festplatsen i Sörbyn, utanför Boden mot Niemisel. Spelade här
i många år. Tre gånger varje sommar. Foto: Roger Lindqvist.


Midsommarfest 1975.


Brännaberget midsommardagen 1975. 2.000 löste inträde, för att
svänga sina lurviga till dessa gossar härnedan.


ROLF ÅHMANS orkester från Älvsbyn.


En vanlig utsikt för mig som trummis under de nära 30 år jag höll på.
Här med bandet OPUS från Piteå. T.v. Stefan Engman t.h. min kusin
Sune Karlsson. Foto: Roger Lindqvist.


Vi möttes 1978 - jag och Bettan. Under de följande 20 åren var hon s.k.
"dansbandsänka" flera gånger per månad, samt i stort sett alla storhelger.

Du ser precis likadan ut som du gjorde igår. Samma olösta problem, samma typ av brinnande angelägna frågor att brottas med - ja, tänk du är dig alldeles lik. Du snurrar fortfarande runt på din väg i ett kallt och mörkt universum, som du gjort i miljontals av år. Du är på pricken densamma både idag och igår. Men vad som än hänt, så är det ett priviligeum att få möta dig igen. Go´morron återigen!

Go´morron världen!

18-åriga Kimberly från Belgien, fick 56 stjärntatueringar i sitt ansikte av en alltför ivrig tatuerare. Fyra stycken var enligt Kimberly beställda, men när hon enligt uppgift "råkade" somna under proceduren, och sen vaknade fick hon sitt livs chock. Tatueraren hävdar sin oskuld.


T.v. tatueraren. T.h. 18 åriga belgiskan Kimberly.

-"Skynda dig Rogge, fort ut med kameran". Hörde jag Pelle ropa på bron
häromdagen. -"Du måste komma nu!" skrek han nästan i falsett. Det
visade sig att vår kära kisse ville att jag skulle föeviga honom med det
senaste nerlagda bytet - en vattensork. -"Om du lägger ut det här på
din blogg, kan du få halva råttan, farsan!" Jag förklarade för honom att
jag redan var proppmätt. Men att jag så fort som möjligt skulle få det
publicerat. -"Mina kattkompisar brukar kika på din blogg nämligen, så
jag tänkte göra liksom lite reklam - om du fattar?" -"Du vill berätta för
hela världen vilken fin jägare du är, om jag fattat det rätt?" -Ja, nåt i
den stilen farsan". Sa Pelle, och såg väldigt nöjd och belåten ut.
Foto: Pelles farsa: Roger.

Sommaren 1969.

Det stundar ju snart till midsommar, som väl alla vet vid det här laget. Midsommaren 1969, firades som alla andra midsomrar. På den så välbekanta "Udden" i Sikfors var det inget undantag. Där roade sig den tidens ungdomar med att i glada vänners lag sätta upp sina tält, och ja, just det - öppna sina medhavda alkoholhaltiga drycker. Det blev ibland rätt så mycket av det goda, så en och annan yngling - kanske flicka också - blev forslade av ordningsmakten till Polisstationen i Piteå för tillnyktring. Midsommaraftonen 1969 var det stora dragplåstret sångerskan Ann-Louise Hansson med maken Bruno Glenmarks orkester. Så här beskrev Piteå Tidningens journalist Staffan Öhman det hela:

"Sikfors behåller sitt grepp om nöjespubliken. Årets midsommarfestligheter gav visserligen inte några rekordsiffror, men arrangerande Sikfors Skidklubb kunde ändå räkna in ca 20.000 personer, och bevisade därmed sin särställning bland övre Norrlands midsommararrangörer. Ca 20.000 tält förvandlade den lilla byn till en brokig färgkarta, och vidare beräknar man att ca 9.000 bilar passerat området. Ordningen inom själva festplatsen betecknas som god, däremot var det lite si och så vid tältområdena. Fylleriet, framförallt företrätt av ungdomar visar en stigande kurva. Totalt har polisen omhändertagit dryga 60-talet fyllerister, fördelade 53 på midsommarafton, 10 på midsommardagen. I siffran ingår fem rattfyllerister".


Piteå Tidningen den 23 juni 1969.


Bildtext ur PT: "De artister som gästade Sikfors i midsommar lär
näpperligen längta tillbaka. De fick inget alls gensvar hos publiken,
som verkade mer än lovligt blasé. Ann-Louise Hansson gjorde dock
sin vana trogen ett mycket bra framträdande". Foto: PT




En "relik" från den en gång så populära Udden. Hittade denna bland en
massa bråte strax innan rivningen av scenen och dansbanan i Sikfors
sommaren 1979. Den finns numer i min ägo. Foto: Roger Lindqvist

Imorse på börjades på Blogg.se ett slags underhåll, som gjorde att det var omöjligt att publicera sina blogginlägg. Försökte senare på dagen - men icke. Skrev sedan ett längre inlägg om den shoppingglada saudiska prinsessan Maha al-Sudairi, men när jag tryckte på publiceringsknappen, försvann istället hela det skrivna inlägget. Gjorde då om detta igen. Men tyvärr så hände inget. Nu för en liten stund sedan gjordes åter ett försök - då försvinner allt för andra gången. Så jag är ledsen, det blir inget om den prinsessa, som shoppade för 187 miljoner kronor. Vi lämnar istället henne åt sitt öde. Hon kan gärna - om hon nu vill - fortsätta att handla lyxartiklar därborta i Paris. Hon verkar ju ha råd s.a.s.

Hur än jag försöker så händer ingenting. Okej, jag gör en test.

Eleanor Bodel. En gång framgångsrik sångerska med låtar som t.e.x.:
"One Way Ticket" "Jag önskar att det alltid vore sommar". Började efter
popkarriären som sångerska i ett dansband. Träffade Eleanor Bodel
efter ett gig vi hade, i mitten av 70-talet, när hon hälsade på i vår
orkesterbuss. Född 1948 i Nacka. Bor numera i västerbottniska Nord-
maling. Är idag politiskt aktiv inom socialdemokraterna.

Urklipp ur Norra Västerbotten lördagen den 19 oktober 1968.

"Bilden togs vid TV-inspelningen i Örebro. Programmet som består av
en rad musikinslag är "varvad" med intervjuer med gruppens fyra med-
lemmar som alltså är från Piteå".
"Alla oupptäckta popgruppers stora dröm är att få framträda i ett eget
program i TV. Mediet har ju en enorm genomslagskraft, och förmår
göra TV-medverkande till något av "rikskändisar". "Möt kontrapunkt i
studio 3" heter ett musikprogram från Örebro som sänds på lördag i
TV 1 kl. 18:35. Medverkande: fyra musikstuderanden från Framnäs folk-
högskola. Popgruppen kallar sig "Kontrapunkt" och är nybildad".

Urklipp ur Piteå Tidningen den 20 augusti 1970.
,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,

De medverkande var Göran Fristorp - gitarr,sång. Olle Landsell - trummor.
Janne Bergman - bas,sång. Per-Örjan Ådén - orgel,sång.

Göran Fristorp känd från bl.a. gruppen "Malta", från melodifestivalen 1973.
Sjöng "Sommaren som aldrig säger nej" tillsammans med kollegan
Claes af Geijerstam.
Olle Landsell, trumslagare/författare. Undertecknad hade Olle som trum-
lärare på Framnäs 1970/71.
Janne Bergman, känd musikprofil från Piteå. En av grundarna till välkända
dansbandet "Jannes X-tett" under 1960/70-tal. Numera medlem i storbandet
"Roxy" från Piteå. Janne har också varit lärare i kommunala musikskolan.
Undertecknad har spelat med Janne, bl.a i storbandet; "Piteå Havsband".
Per-Örjan Ådén, medlem i populära dansbandet: "Max Fenders" från Hörnefors
i Umeå. Låg på svensktoppslistan med välkända "Vindens melodi". Ett av de
stora banden under 1970-talet.

ROGER LINDQVIST

Ett par tassavtryck lämnades häromsistens på min nytvättade kära Volvo. Våra två kattor - Sessan och Pelle - har varit inne på stationen för ett första förhör. Vad som där framkommit, har av utredningstekniska skäl ännu inte presenterats för massmedia. En rättegång kommer med all sannolikhet att hållas, preliminärt med start i början av september. Redan nu står det klart, att de misstänkta har åberopat advokat Claes Borgström som försvarare. Borgström vill i nuläget inte lämna några kommentarer. Han hänvisar dock till den presskonferans, som är utlyst till veckan efter midsommar.

Det var i våras som det aktuella brottet ägde rum. I centrum, för denna avskyvärda handling står de två syskonen Sessan och Pelle Lindqvist. De båda skyller på att det var grannens katt.  DNA-prover har tagits, så inom ett par veckor beräknas resultatet vara färdigt att presenteras. Den döda råtta, som hittades i anslutning till brottsplatsen, har enligt Rättsmedicinska institutet, avlidit av en naturlig död. Åtminstone kan i nuläget inte brott bestyrkas. Fortsättning följer.


Polisens kriminaltekniker var snabbt på plats för att dokumentera bevisen.


Piteåpolisen har sökt hjälp via Interpol, för att få fast den/de skyldiga.
Foto: Roger Lindqvist (på uppdrag av polisen)

-------------PINGST-MÄSSA I ÖJEBYN--27,28,29,30 MAJ 1966-----



(Öjebyn ligger i Piteå)

Annons ur Piteå Tidningen den 11 november 1961 - inför den
stundande TV-premiären. Långt före parabolernas tidevarv. Ja,
tänk vilken utveckling vi fått vara med om. Min far och mor köpte
den första apparaten 1962. Den första minnesbild jag har av "miraklet"
(jag var 5 år) var hämtat ur nån westernfilm, där en prärievagn förspänd
av två hästar åker i ilfart över den karga prärien. Kanhända det var
Bröderna Cartwrights? Idag sitter jag med ca 50 kanaler, och zappar
mig fram. Och det värsta av allt, vissa kvällar är det ändå bara skräp
på tv-rutan.

Häromdagen hälsade jag på min gode vän Ludwig. Vi har träffats ganska
ofta nu, den sista månaden. Ludwig är en gammal vän, och har funnits
vid min sida - i vått och torrt - de sista 35 åren. 1974 korsades våra vägar
för första gången, och det blev ömsesidig kärlek vid första anblicken.
Ja, Ludwig är mina akustiska trummor, tillverkade 1972. 1974 när jag
började i dansbandet Rolf Åhmans, och precis hade köpt ett sprillans nytt
trumset, så "ramlade" jag även över dessa - härovan - Så plötsligt hade
jag två trumset. Det nyare, fanns under veckorna nerpackade i sina väskor
i vår orkesterbuss, och användes ute på dansscenerna. Medan det lite äldre
blev ett träningsset, uppställd hemma på vindan i vårt hus i Hortlax. 1980
sålde jag det andra setet. Medan de lite äldre fortfarande finns här hemma.
På somrarna sitter jag och spelar, d.v.s. när andan faller på. Också för att
hålla mig igång. Tur att vi har fina grannar, det låter ju en hel del omkring
detta instrument. Kanhända jag skulle valt tvärflöjt istället? Än har jag i alla
fall inte blivit anmäld för "störande av allmän ordning" men vem vet, det
kanske kommer? Foto: Roger Lindqvist.

Femtusen besökare - inte illa. Trodde från början att ingen ville överhuvudtaget ens hälsa på mig och min blogg. Men, kul att just du tar dig tid ibland. Det uppskattar jag verkligen. Bloggen har på nåt sätt blivit till ett måste, har skrivit varje dag sedan dagen före julafton -08. Det händer att jag nån gång då och då, bestämt mig för att ha en bloggfri dag, men rätt som det är så "fastnar" nåt i mina tankar - ja, då är det bara att vackert sätta sig framför skärmen igen, för att få utlopp för det man brinner för. Och så har det nu hållit på, och vem vet, kanske jag sitter här tills skägget når ända ner till golvet, eller mina barn helt enkelt lyfter bort mig, och kör mig till någon avvänjningsklinik för "kroniska-bloggare". Framtiden får väl utvisa, tills dess - HEJ!

Den 9 juni 1934 gjorde han sin filmdebut. Vem? Jo, världens bästa Kalle, förstås, med efternamnet Anka. Det har spekulerats om hans egentliga ålder. Men de som vet säger att han föddes redan året 1914. En sak vet vi, det är att Kalle den 9 juni firade 75 år som filmstjärna. Så därför - Grattis kära Anka! Han var en stor del av min barndom. Kalle-tidningen köptes vareviga vecka under många långa år. Och det var inte förrän i tonåren som våra vägar skiljdes. Skiljdes, är kanske ett fel ord, jag tror att Kalle blivit en del av mig, och kommer nog så att förbli. En sak vet jag, man kan bara inte låta bli att älska honom. Vad hette då filmen, där allt tog sin början? Svar; "Den kloka lilla hönan".


Världens bästa Kalle firar 75 år som filmstjärna.

Allas vår Lill-Babs - 1961.

Annons ur Piteå Tidningen den 2 augusti 1972.

Han hette Sven Lindqvist - men kallades kort och gott för "farbror Sven". År 1950, ingick han äktenskap med Elma Lidman från Svensbyn. Tyvärr så blev äktenskapet barnlöst. Så istället för egna små, så "adopterade" han oss syskonbarn istället. De glada och stundom tokiga minnena av min farbror, är många. Han var sedan födseln utrustad med den unika förmågan, att kunna sprida trivsel och glädje omkring sig. Farbror Sven, hade den s.k. "glimten-i-ögat ". 1993 blev han änkeman, efter 43 års äktenskap. Sven skulle överleva sin hustru med drygt tio år. En tidig måndagsmorgon den 14 juni 2004, fick jag telefonsamtal, om att min farbror var döende. Sven somnade så småningom in, efter en kort tids sjukdom. Han blev 84 år gammal.


Sven och Elma Lindqvist gifte sig den 21 oktober 1950. Tyvärr så blev
äktenskapet barnlöst. Så istället "adopterade" han oss syskonbarn
istället.


Sven och Elma sommaren 1963.


Sven (1919-2004)                                           Elma (1917-1993)


Bröderna Lindqvist - John och Sven, i Svens lägenhet på Hortlaxgården
2003.


Farbror Sven var född med den s.k. "glimten-i-ögat". Sven blev
84 år gammal.

.....................................................................................................................................

....................................................................................................................................

Idag kommer Norah. Eller närmare bestämt nån gång mot eftermiddagen. Hon ska även sova över, här hos sin farmor och farfar. Vi blev s.a.s. väldigt "Norah-sugna" häromdagen, så vi ringde helt sonika och "beställde" henne. Och som sagt nu idag är hon här. Utvecklingen är enorm. Senast hon var hit, hade hon så smått börjat ta sina första stapplande steg. Nu häromdagen syntes att hon var ytterligare ett steg framme i sin utveckling. Och det är just detta, som man absolut inte vill missa. Norah är alltså i antågande - meddelas endast på detta sätt.

Det lilla barnet utforskar sin nya värld. På jakt efter alla de intressanta saker som finns runt omkring. Varför? Säger han eller hon. Varför? Frågorna är många, och som förälder försöker man så gott det nu går, att ge den lilla/lille ett så uttömmande svar som möjligt. I sin iver att känna, smaka, lukta, fråga och begrunda, lär sig det lilla barnet mer och mer för var dag som går. Och så  en dag händer det otroliga; det lilla knytet, som nyss har legat i sin far och mors trygga famn, har plötsligt blivit en vuxen man/kvinna. Frågan - varför? fortsätter att göra sig gällande - även som vuxen - kanske inte längre om de olika tingens funktioner, utan större saker  som t.e.x. rör de stora livsfrågorna. Härnere följer ett sådant exempel.

I morse cyklade jag till kyrkogården i Hortlax. Har för vana att göra den här turen då och då. Jag vattnar och tittar till våra anhörigas gravvårdar. Ibland tar jag mig en runda runt på gravarna. Detta gjorde jag i morse. Vid en av stenarna stannade jag till, där ligger sedan sommaren 1982, en skolkompis som tragiskt omkom i en bilolycka 25 år gammal. Han efterlämnade sambo och ett barn. På en annan plats, på samma kyrkogård ligger en annan bekant, vi spelade tillsammans under ett par år; 1972-1976, i musikskolans storband. Han var född samma år som mig, men dog 1983 i en flygolycka i USA. Han blev också endast 25 år gammal. Som parantes kan jag berätta, att en annan ung man ur samma band jag var medlem i, tog sitt liv i början av 80-talet. Han var i tjugoårsåldern. Till detta tillkommer också vetskapen om att flera av mina lumparkompisar, inte är i livet längre. Någon har självmant mött döden, medan andra mer succsesivt har avlidt till följd av drogmissbruk.

Personligen har jag inget att klaga på - möjligen vädret - har fått se och uppleva väldigt mycket under mitt snart 52-åriga liv. Denna underbara dag t.e.x., sitter jag med min hustru och dricker morronkaffet, medan vi titt som tätt får kär påhälsning av våra barn, med respektive. Inte att förglömma vårat barnbarn Norah, som ev. kommer hos oss i morgon. Och ett till som väntar.Frågan jag då automatiskt ställer mig är; vad har jag gjort, för att få det så här bra? Varför fick mina kompisar inte den chansen? Varför? Varför?

Ur Piteå Tidningen lördagen den 18 juni 1966.

Att dokumentera i ord, foto eller film, har alltid legat mig varmt om hjärtat. Så därför har jag genom åren samlat på mig en ansenlig hög av olika dokumentarade saker, som i mitt tycke skall räddas åt eftervärlden. Vem vet vad som händer den dagen jag själv är borta.......? Men förhoppningsvis finns väl någon i min närhet som är villig att ta över mina ihopsamlade saker. 1976 köpte jag min första smalfilmskamera, den var även utrustad för ljudupptagning. När man idag tittar tillbaks på dessa filmer, så möts man av en annorlunda sorts värld, som ser betydligt annorlunda ut. Saker och ting kan snabbt förändras, men med kamerans hjälp finns dessa händelser och skeenden för alltid? kvar. Åtminstone för väldigt lång tid framöver. 1988 byttes smalfilmskameran ut mot en videokamera. Den medförde större frihet, p.g.a. att de band som användes kunde vara upp till fyra timmar långa, jämfört med de gamla kassetterna, som endast hade en längd på ca. tre minuter. Idag är jag glad över alla dessa filmer. Inte minst för att barnen finns med, sedan tidig ålder. Många av de andra personerna, som finns med är idag tyvärr borta. Det gör filmerna ännu mer värdefulla. Men genom kameran - min ständige följeslagare - lever de alla kvar än i denna dag, på sitt egna speciella sätt.

.....................................................................................................................................


Sigrid - min faster, bosatt i Vidsel. Min fars tvillingsyskon.


Emmy - också en faster, min fars äldsta syster.


Gunnar - min fars bror.


Aina - gift med Gunnar.


Sanfrid - min morfar.

Efter ett besök på min gamla arbetsplats, åkte jag förbi min mor. Där blev det kaffe med dopp. Mammas kusin Gudrun var där också, så vi hann surra en liten stund om ditten och datten. Sedan hemåt med siktet inställt på städning. Har just i detta nu äntligen gjort klart min del - medan Bettan gjort sin. Jodå, vi hjälps åt vad beträffar städning, det är ett måste, vi utgör ett bra team jag och min hustru. Danne kommer hit på middag kring 5 snåret, han har varit bl.a. till Porjus idag med sin lastbil. Så jag kan förstå, att det blir gott med en bit mat efter en lång arbetsdag. Han "råkade" möta sin tjej Hanna i Porjus, hon är ute på en liten turné med sin far och några andra musiker. Hanna sjunger och spelar, en jätteduktig tjej, med stor talang på det musikaliska området.

Pelle - vår katt, har ännu inte rest till Kattomanien. Även om det var tänkt så, för ett tag sen. Pelle, eller Per-Olof, som han heter enligt födelsebeviset, hade köpt enkel biljett till Kattomanien, för att helt enkelt komma härifrån. Som tur var så berättade hans syster Sessan, om hans planer för mig. Jag tog då ett allvarligt samtal med honom  - män emellan - och bad honom om en bra förklaring. Sanningen kröp så småningom fram. Efter ett ingrepp hos veterinären, våren 2004 blev han av med sin s.k. mandom. Sedan dess har Pelle inte riktigt "hittat" sig själv igen. När han häromåret, tappade en del av sin högra hörntand, föreslog jag honom att uppsöka tandläkare. Han blev då utom sig av oro. När jag då förklarade att det ev. ingreppet skulle ske i en annan del av kroppen, blev han betydligt lugnare. Han trodde i sin fasa sig se en upprepning av veterinärbesöket. Hörntanden är fortfarande trasig. Och jag har gång på gång påpekat vikten av att hålla sina tänder friska och fräscha. Annars kan det gå som med grannkatten, som idag har  lösgom, efter att ha ignorerat sina tänder alltför länge. Pelle har ett stort markområde där han jagar dagarna i ända. Jodå, han har jaktlicens, det har jag sett till. Han är förresten inne i en hektisk tid just nu. En stycken råtta på morgonen, samt en fågel av okänd sort - som till Pelles förtret slet sig - på eftermiddagen. Pelle är även utsedd till; "Veckans vaktkatt", det innebär att han har nattskift, och ligger ute på vår bro, för att jaga bort ev. fridsstörare. Två korta mjauande betyder okänd inkräktare, tre utdragna mjauanden är helt enkelt faran över. Dessa signaler har undertecknad i samråd med Pelle Katt utarbetat. Så med denna vaktkatt, känner vi oss betydligt tryggare och säkrare nattetid. Vid infarten finns även en varningsskylt: "Varning för katt!" Nästkommande vecka är det Pelles syster Sessan, som har vaktansvaret.


Pelle in action. Trots sin trasiga hörntand, fäller han villebråden med
lätthet, och slukar dem som en hungrig varg.


-"Förra sommaren jagades råttor som aldrig förr. En dag placerade
jag sex stycken mumsiga råttor, under min husses volvo. Men husse
blev skitarg på mig, jag fattar ännu inte varför". Berättar Pelle Lindqvist.


-"Jag har även  försökt få Rogge och Bettan intresserade av
råtta till söndagsmiddag - men förgäves". Säger Pelle, lite
lätt konfunderad.

Ett litet kuriosa inlägg. Jag är en enveten bokmal, som slukar det mesta. För några år sedan "hittade" jag ett antal böcker, som jag genast fann stort intresse i. Under min läsning ramlade detta kuvert ut - se här nedan -. Det visade sig vara en liten hälsning från SAS-Hotellets vice VD Kurt Ritter, till landshövding Erik Hammarsten, när han anlänt under en tjänsteresa till Singapore. Årtal okänt. Erik Hammarsten var socialdemokrat, och född i Munksund utanför Piteå. Hammarsten blev så småningom landshövding i Norrbotten år 1982. Erik Hammarsten avled på sin post 1985.

Ur en av böckerna ramlade detta kuvert ut, med en hälsning till Erik
Hammarsten, från vice VD:n på "Amara-Hotel" i Singapore Kurt Ritter.
Böckerna hade stått på Hammarstens tjänsterum, därav detta kuvert.


Erik Hammarsten.
(1927-1985)

Frisyrmodet som barn fanns att få i endast en variant; snagg. Åtminstone i byn där jag bodde. Frisören Olle, hade endast ett läge, vare sig det gällde sax eller maskin. Hade man riktigt otur så hade han ibland glömt ena sidan av huvudet. Det upptäckte man till sin fasa, när det så att säga redan var försent. Eftersom Olle var en munvig person, som för det mesta pratade tips och fotboll, glömde han helt enkelt av att hela skallen skulle klippas. Min pappa - som klippte sig på samma ställe (snagg) - tyckte att jag skulle följa hans exempel. Min far ville ha valuta för pengarna så han instruerade Olle, att "Ta rejält, när vi ändå är här". Sån var min barndom. Snagg så långt ögat kunde nå. Jag drömde om den dagen när jag själv fick bestämma hur min frisyr skulle se ut. I tonåren gjorde jag revolt. Långt hår, där öronen absolut inte fick synas. Allt annat var "skämmigt". I mognare ålder har snaggen kommit tillbaks. Men med den skillnaden att jag själv har bestämt att det skall vara så. Sen har det ju en praktisk betydelse också, speciellt sommartid. Häromdagen var det dags igen. Klippapparaten ställdes in på ynka 7 mm. Så nu sitter jag här med min snagg, och inväntar den svenska varma? sommaren. Och då - ja, det är då snaggen kommer till sin rätt. En titt i spegeln, vittnar om att åren har gått. Snagg är åter min melodi. Cirkeln är med andra ord sluten. MVH. "Snaggen".

Vår frisör i byn, hade bara ett läge på sin klippapparat. Det resulterade i
denna frisyr. Ibland när jag kom hem, upptäckte jag till min fasa, att Olle
glömt att klippa på ena sidan. -"Ta nu rejält." Var pappas ord när vi till-
sammans åkte till frisören. Foto från 1964.


Cirkeln är sluten. Det har gått 45 år mellan bilderna. Snaggen var
en del av min barndom - kanske även min ålderdom? Foto från 2009.

Idag fyller Robert 25 år. Nyss var han en liten kille som sprang och busade med sina brorsor härhemma. Tänk vad tiden går. Grattis på födelsedagen Robert!


Pingsthelgen 1984 kom Robban till världen.


Stolt mamma och pappa, med sitt nyfödda barn.


Om det var nåt som Robert gillade, så var det gungan i köket.


Robert med sina bröder - Andreas och Daniel - på en jul och nyårshälsning.
Året var 1990.


Robert och Andreas hos Solbritt och Kjell i Muskus, sommaren 1986.


Fiske har alltid varit en av Roberts favoritsysselsättningar.


Robert och Andreas på besök hos farmorsfar Sanfrid Lundgren 1984.


Robert med kompisen Magnus Lundmark examen 1998.


Andreas och Robert med kusinen Mathias, hos farmor och farfar i Öjebyn.


Robert på sin 14-årsdag den 10 juni 1998. Tillsammans med farmor
och farfar.


Robert hemma på bron i Hortlax. Sommaren 1985.


Robert blir pappa till hösten. Bra med lite träning inför denna viktiga
händelse. Som här med Antes och Jennies Norah.

Vi träffades över en kopp kaffe idag, jag och Danne. I det vackra vädret satt vi på bron och njöt av varsin kaka som Bettan bakade härförleden. Samtalet kretsade om musik - Jimi Hendrix - men även om "mitt specialområde" storbandstrummisar från förr. Om de tre största jazztrumslagarna, Buddy Rich, Louie Bellson och Gene Krupa, höll jag ett litet föredrag för sonen. Inte eller att förglömma den store Max Roach. Rätt som det var kom Jimi Hendrix in i diskussionen igen. Min son verkar ytterst beläst och kunnig, vad gäller den legendomsusade gitarrfantomen. Här var det hans tur att lära sin far, och jag tog tacksamt emot den intressanta informationen. Sen försökte vi utreda  omständigheterna kring Jimis död. Självmord eller inte? Enligt sonen pekar de senaste rönen på att han helt enkelt blev mördad. I vems intresse låg det då att ta bort honom? Nästa steg, blev att fösöka lösa morden på John F. Kennedy och hans bror Bobby, 1963 resp. 1968. Även Martin Luther Kings död -68 kom upp på tapeten. Som ni ser var den ganska så omfattande den "lilla" pratstunden som vi hade idag jag och min son. Och jag njöt varje sekund av den. Trots att vi inte lyckades lösa alla mysterier. Men kanhända att vi gör det nästa gång. Eller hur Danne?

ABBA på kvällstoppen i mars 1973. Året före det stora genombrottet
med "Waterloo".

Häromdagen efterlyste jag sommaren. Tydligen har den hörsammat min vädjan, för i morse knackade den på vår dörr. -"Öppna - det är sommaren!" När dörren flög upp, strömmade sommarens ljuvligaste vindar in i vår hall. Grep tag om mig, och liksom föste mig ut. Väl ute på trappen, viskade den i mitt ena öra; - "Nå, är du nöjd nu, Rogge?" Vad kunde jag annat göra, än att bedyra sommaren som snällt hälsade på, min eviga tro och kärlek. -"Kom nu ihåg Linkan, att så värst länge kan jag inte stanna". - "Jo, jag förstår, men över helgen i alla fall?" -"Jag skall se vad jag kan göra. Men du - gå nu raka vägen ut och njut". Jag tog honom på orden. Jag har njutit hela dagen. Än är han kvar, han har placerat sig precis över våran skorsten, och där har han suttit sen klockan sju i morse. Måste njuta en liten stund till, sommaren skriker nämligen åt mig att komma ut.

Kvällstoppen 26 februari 1965.

Amerikanen Ernie Englund tillika trumpetare med egen orkester -
gästade Öholma i Piteå den 19 augusti 1955. I bandet fanns bl.a.
Östen Warnerbring, som sedan skulle bli "Östen med rösten" med
hela svenska folket. Ernie Englunds inspelning; "Gotländsk Sommarnatt",
var en ofta spelad låt i melodiradion under 1960-talet. Englund blev
så småningom svensk medborgare. Bodde och verkade i Visby.
Spelade i Visby Storband.

Idag har vi blivit presenterade för den nya bebisen, för allra första gång. Robert och Jannice, har varit på ultraljud. Vilket kön? Ja, det ville dom inte veta. Fastän bilderna är lite svårtydda, kan man i alla fall urskilja ett huvud och ett par armar. Spännande tycker vi båda  - jag och Elisabeth - att få ett nytt litet barnbarn att hålla om. Samtidigt får ju Norah sin första kusin. Nu börjar man på allvar känna sig rätt gammal, farmor och farfar i dubbel upplaga.


På denna bild syns huvudet ganska så markerat.


Den här bilden är lite knepigare - åtminstone som jag ser det.


Även den här gav mig lite huvudbry. Den som väntar på nåt gott väntar
aldrig för länge. Till hösten ser vi det färdiga resultatet. Spännande.

"Norrlands Riviera" - Pite Havsbad. Enligt annonsen även känt för
"sina vackra badflickor samt sina många soltimmar."


Klarinettisten Putte Wickman med orkester gästade Pite Havsbad
i maj 1967.

Mina  två förtjusande mostrar, Malin och Elly har jag träffat idag. De båda var på besök hos min mamma, därav mötet. Min mor är äldst av flickorna Lundgren, därefter kommer Malin gift Lidman. Yngst i syskonskaran är Elly gift Nilsson. Deras respektive män Gösta och Sune, är båda tyvärr borta. Gösta dog samma år som min far, 2005. Sune avled midsommaren 2007. Gösta var den beläste, kunde mycket, en intressant man att samtala med. Sune var en skojfrisk man med glimten i ögat, spirituell och bra historieberättare. Synd bara att de alla inklusive min far, är borta nu. De tre systrarna träffas med jämna mellanrum - idag var en sådan dag.

Ystad-Haparanda promenaden är avklarad. Därmed också ett tack och adjö till herrarna Aschberg/Fylking. Igår åkte deras skägg av. Kanske man skulle lottat ut det också, för att få in ytterligare en slant till prostatacancerforskningen? Eller deras välingångna skor? Eller de navkapslar som herrarna samlat på sig under färdens gång? Ikväll sänds det sista programmet i TV 8. Kanske man måste kolla?

Ett av de mer populära banden inom dansbandsgenren var utan tvekan Ingmar Nordströms orkester från Växjö. Sin storhetstid hade man under 1970 och 80 talet. Orkestern bildades 1955 och upplöstes 1991. Genombrottet kom 1976, när man medverkade i Bosse Larssons TV-program "Nygammalt" och framförde instrumentallåtarna "The Elephant Song" och "In The Mood." Succén var ett faktum, och året därpå hamnade man på Svensktoppen för första gången. Det skulle bli ytterligare nio listplacerade låtar, fram till 1989. Ingmar Nordströms var ett band i min smak. Välspelande kunniga och kompetenta skolade musiker. Låtarna var välarrangerade, nåt som saxofonisten Bo Jansson var ytterst ansvarig för. Keyboardisten och basisten Bert Månson var även en framgångsrik låtskrivare, Sven-Ingvars "Två Mörka Ögon" var Månson pappa till. Bert Månson var också en tid medlem i Thorleifs. Ingmar Nordström reser idag mest omkring i kyrkor med sin gyllene saxofon. Repertoaren består idag av en blandning av såväl andlig som profan musik.


Ingmar Nordströms i ett repotage i tidningen "Accordion Journalen"
mars 1961. Längst bak på bilens motorhuv syns kapellmästare Ingmar
Nordström. T.v. sångaren och saxofonisten som fanns med fram till
slutet -91, Stein-Åke Lindberg. Längst t.v. basisten Lars "Snaggen"
Söderström som även gjorde karriär i dansbandet Öjwinds.


1976 kom det verkliga genombrottet. Det var då som bandet medverkade
i Bosse Larssons "Nygammalt" och blev rikskändisar på kuppen.
Låtarna som spelades var; "The Elephant Song" och Glenn Millers "In The
Mood." Succén var ett faktum.


Svensktoppsdebut 1977, med "Rara underbara Katarina." Nio list-
placeringar till skulle följa, fram till 1989. Urklipp ur Aftonbladet den 27
oktober 1977.


Ingmar Nordströms 1983. Fr.v. Stein-Åke Lindberg, Bert Månson, Bo
Jansson, Jan Landegren, Sven Schill och Ingmar Nordström.


Spelplan för Ingmar Nordströms orkester 1983. Som den uppmärk-
samme kan se, så gästades Pite Havsbad av orkestern den 3 juni.


Piteå Tidningen gjorde även ett litet repotage vid deras besök.
Publicerat den 6 juni -83.


1991  i november - en månad före den sista spelningen i Växjö, gästades
Pite Havsbad ytterligare en gång.


Idag är Ingmar Nordström en grånad gentleman. Här på bild med barn-
barnet Elin. Hämtat ur Hemmets Veckotidning den 10 mars 2009.

Det började med en enkel marschvirveltrumma. Året var 1968, och jag skulle få mina första trumlektioner. Läraren hette Curt Nilsson, han var egentligen trumpetare, men hade även hand om förstagångseleverna i slagverk. Jag minns vilken lycka jag kände, när jag fick mina allra första trumstockar. Marschtrumman fick vi till låns under den första terminen, men vad jag mest av allt längtade efter var naturligtvis att få sitta bakom ett riktigt stort trumset. Det kom så småningom. I våran skola i Hortlax fanns ett musikrum. Och därinne i en vrå stod ett i mina ögon jättehäftigt trumset av märket Gretsch. Så en dag kom äntligen tillfället, när jag fick börja spela på det riktiga trummorna. Sen har det blivit många trummor av olika märken genom åren. Sex par trummor har avverkats, från 1972 t.o.m. slutet 1999. Härnere på bilderna följer en liten sammanställd kavalkad.

1971 åkte jag tillsammans med Hortlax högstadiekör, på turné till
Härnösand. I orkestern ingick förutom jag på trummor även gitarristerna
Arne och Robert Lundmark, på bas Erling Lundkvist. Trumsetet jag spelade
på, var kommunala musikskolans, och hette "Star."

Christinasalen i mars 1969. Curt Nilsson dirigerar den orkester som jag
ingick i. Med marschvirveltrumman på min mage, syns jag som 5:e från
vänster.

1972 fick jag så äntligen mina första egna trummor. Inköpta på
Ramus i Piteå för 1.800 kronor. Märke: okänt. Det var dessa jag hade
när jag började i mitt första band. Hade dem ca ett år, då det var dags
för byte.

1973 köptes dessa Ludwig trummor. Materialet - det genomskinliga som
väckte mycket uppseende - kallades för vistalite. Här på turné i Öst-
Tyskland sommaren 1974. Trummorna användes också i dansbandet
Rolf Åhmans.

Längst upp: ett par lånade Sonor trummor 1987. I mitten: mina
Ludwig trummor av årsmodell 1972. Längst ner: Trummor av märket
Tama, foto från en spelning på Forum i Älvsbyn 1980.

Tama trummorna användes också i Kjell-Bertils orkester. På bilden
syns saxofonisten och gitarristen Conny Danielsson samt jag t.h.
På Furulogen i Kalix sommaren 1984.

Digitala trummor s.k. "Ddrums" använde jag under min tid i OPUS
orkester från Piteå. De digitala gillade jag aldrig. Jag tyckte bäst om
att spela på akustiska. T.h. vid sin keyboard syns Sture Kuusisalo.
Foto från 1997.

En sommardag året 1979. Joel med efternamnet Sandberg, sitter hos
sin mamma Ulla-Mai, under ett besök hos sin mormor Ruth i Vistträsk.
Idag fyller Joel 30 år - Grattis! Mormor Ruth dog året därpå, den 15 mars
1980, 49 år gammal. Joel var det enda barnbarnet hon fick möjlighet att
uppleva. Sen kom alla på rad: Daniel S. Andreas, Ida, Robert, Erik, och
Daniel L. Och sist men inte minst idag finns även barnbarnsbarnet Norah.

Flaggan i topp - nationaldag. En gång diskuterade jag och min jobbarkompis Naser, varför vi svenskar liksom ville be om ursäkt så fort flaggan och nationaldagen kom på tal. -"Det  verkar som att ni skäms," minns jag Naser sa. Och vad skulle jag svara på det då? Naser som kommer från Iran, hade lagt märke till hur vi nästan blev en aning besvärade när vi skulle fira den 6 juni. Jag mår illa så fort flaggan och rasism blir till ett. Flaggan och symbolen för landet, är en helt annan sak än det fula tryne som med jämna mellanrum dyker i form av främlingsfientlighet och rasism. Den svenska nationaldagen har absolut inget att göra med främlingsfienliga grupper, som vi tyvärr har i vårt samhälle. Sverigedemokraterna har vunnit ny mark - förskräckligt - såna partier hör inte hemma i vår demokrati.

Examen närmar sig. Och varje år vid den här tiden, diskuteras hurvida vi skall ha skolavslutningarna i kyrkan eller på mer neutral mark. Själv har både jag, mina föräldrar och våra barn stått i Hortlax kyrka, och sjungit "Den blomsterttid nu kommer," och det har ingen mått dåligt av. Tvärtom. Varför är inte kyrkan en lämplig plats då? Jo, där är det återigen vi infödda svenskar som börjat vela. Jag tror att våra invandrare inte alls har nåt emot det hela. Vi bjuder på vår osäkerhet, istället för att bibehålla våra svenska traditioner. Varför är vi så rädda? Ja, vi kanske helt enkelt är lite försiktiga för att inte trampa nån på tårna. Kan det vara så enkelt? Eller nåt mycket mycket värre - skäms vi för att vi är svenskar?

Norah gästar oss ikväll. Och det är en härlig känsla att vara farmor
och farfar, och få vara en del av hennes liv. För en så där 27 år sen,
satt Andreas farmor och farfar, och tyckte likadant. Då var det jag och
Bettan som var nyblivna småbarnsföräldrar. Idag ser verkligheten helt
annorlunda ut. Vi har båda passerat de 50, Elisabeths mor och far är
sen länge borta, liksom min pappa. Min mor lever, hon fyllde nyligen
80 år. Ante har själv blivit förälder tillsammans med Jennie. Man kan
nog lugnt påstå att allt går igen. På bilden härovan, syns Andreas
tillsammans med sin farmor och farfar, våren 1982 i vår lägenhet på
Furubergsvägen 6 A.

Isande kalla höstvindar, som kryper längs ryggraden, är det normalt när vi idag skriver den 5 juni? Jo, lugn, bara lugn, vi bor ju i den kalla nord. Helt normalt alltså, så länge det inte snöar vill säga. Hur som helst så har vi Norah här idag. Just nu håller Elisabeth på att ge henne lite mellanmål. Robban har också varit hit, men han for för en liten stund sedan. Han är förresten klar med blästringen av husgrunden, det gick ganska så fort när han väl hade börjat. Nationaldag i morgon. Hoppas nu bara att vädret blir litegrann bättre.

Började sätta potatis igår, avslutade idag. Nio stycken fåror, precis som förra året. Alltid jättegott när man kan hämta direkt från landet. Avkastningen blev över förväntan förra hösten. Så nu hoppas vi på samma i år.

Eftersom min kamera är trasig, har jag inga "färska" bilder. Men så
här såg det i alla fall ut förra sommaren.


Potatislandet väntar. Landet var betydligt större tidigare, men vi
har krymp ner det.


Vår nyfikna kisse Sessan, övervakar det hela.


Knölar på rad.


1:e potatissättare: R. Lindqvist.


Tre stycken fåror kvar.


Mitt under potatissättningen, fick jag sällskap av en grön skalbagge
liknande insekt som bara plötsligt damp ner vid min sida. Vad han
ville? Ja, det sa han aldrig.


Allting har ett slut, så även potatissättningen. Dessa bilder togs
den 2 juni 2008.

Idag för fyra år sedan, den 4 juni 2005, avled min far i en ålder av 82 år. Sörjd och mycket saknad. Så sent som häromkvällen, när jag skulle gå till sängs, och just hade lagt mig, hör jag min pappas välbekanta röst när han hur klart och tydligt som helst säger mitt namn - ROGER! Jag hajade till, han kändes så nära, precis som i det levande livet. Hans betoning när han sa mitt namn, ja, allt var precis som det en gång brukade. Men pappa finns inte bland oss längre. Hans sista år kom att bli en kamp mot den fruktade Alzheimer. En kamp som vi redan visste att han så småningom skulle förlora. Så kom den där ödesdigra lördagskvällen, den som skulle bli den allra sista. Under hans sista timmar i livet, var han omgiven av sina nära och kära. Ja, det verkade nästan som om han själv väldigt noggrant regisserat det hela. Maj-Gerd, Mathias, Gerd, Roger, Elisabeth, Andreas, Robert och Daniel, alla var vi där de sista timmarna och minuterna, för att ta farväl av en älskad make, pappa, morfar, farfar och svärfar. När klockan visade 20:30, började dödskampen på allvar. 20:45, var allt över. Idag är det alltså fyra år sedan han gick bort. Men i våra minnen lever han fortfarande.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


John Elof Lindqvist - f. 19/2  1923 -- d. 4/6 2005
----------------------------------------------------------------------------------------------------


Begravningsgudstjänsten i Skogskapellet i Hortlax. Den 29/6  2005.
----------------------------------------------------------------------------------------------------


Minnesstunden efter pappas begravning, skedde i kretsen av de
närmaste. Fr.v. Gerd, Roger, Andreas, Robert. Th. i bild Mathias.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------


Med ryggen mot kameran, våran mor Maj-Gerd. Längst th. i bild
Daniel och Elisabeth.
----------------------------------------------------------------------------------------------------


Fr.v. Maj-Gerd, Gerd, Roger och till höger skymtar Andreas.
---------------------------------------------------------------------------------------------------


Roger, Mathias, Daniel, Elisabeth och Maj-Gerd.
----------------------------------------------------------------------------------------------------


Fr.v. Gerd, Roger och Andreas.
----------------------------------------------------------------------------------------------------


Pappas grav på kyrkogården i Hortlax.

-----------Foto: JESSICA JOHANSSON----------------------------------------------------


Härovan, vid sitt husvagn i Ladrike. Det är så här jag minns min far.
Alltid på språng - som här, med kaffepannan i högsta hugg.
Foto: Stig-Arne Sandström.
---------------------------------------------------------------------------------------------------

Annons ur Piteå Tidningen den 26 juli 1972.

En sommarkväll 1964. På tomten hemma i Hortlax har min mamma
dukat upp med kaffe och nybakade bullar. Vid bordet sitter fr.v. jag
med min svartvita katt, som jag fick av Essy, gift med pappas brorsa
Erik. Katten hade en svart fläck under nosen, därför kallades den ibland
för "Hitler." Vidare: min far John, min farmor Hanna och min mor Maj-Gerd.
Fotografen som kastar sin skugga på gräset, hette Dagmar och var sambo
med pappas bror Åke. En minnesbild från en sedan länge förlorad värld.

Våra två katter, Sessan och Pelle (Per-Olof) Lindqvist fyller 6 år. Häromdagen uttryckte de sin önskan att jag skulle meddela deras beslut, att någon fest blir det inte tal om. Istället har Pelle planerat in en rått och fågeljakt den aktuella dagen. Pelles syster Sessan, reser bort till sin ena dotter, Flisan, i Bergsviken. Så därför till alla er, som tänkt uppmärksamma de två syskonen - Sorry, det blir inget party. Då är alltså detta framfört, hoppas att ni har förståelse för syskonen Lindqvists gemensamma beslut. Tack och adjö.

Födelsedagsbarnet fröken Sessan Lindqvist, har beslutat att resa till
sin dotter Flisan, bosatt i Bergsviken, på sin högtidsdag. Den andra dottern
samt en son, bor på annan ort. Sessan är ensamstående sedan 5 år.


Det andra födelsedagsbarnet, Pelle (Per-Olof) Lindqvist, ämnar bedriva
rått och fågeljakt på sin födelsedag. -"Det är aldrig fel med lite knaper-
stekt råttkött, men i värsta fall äter jag det rått," låter han hälsa från sin
sköna plats hemma i trädgården i Hortlax. Pelle är singel för närvarande,
och lever ett skönt ungkarlsliv hemma hos fosterföräldrarna.

Jag är i grunden ingen fanatiker vad som gäller fisk. Surströmming är bland de äckligaste jag vet, har faktiskt gjort ett par tappra fösök, men nej, det går bara inte. För några år sen, var vi bjudna hos Elisabeths bror Göran med familj. Surströmming stod på menyn. Den kvällen bestämde jag mig för att på allvar stirra fiskuschlingen i ögonen, och göra ett verkligt försök. Jag gjorde den obligatoriska "klämman," la på ett par filéer samt lök, (jag ville ju verka normal) tog första tuggan, sen ville jag spy. Efter detta intermezzo, har jag helt enkelt givit upp. Därmed har jag krasst konstaterat, att jag, John Roger Lindqvist, tillhör den del av Sveriges befolkning som inte är född med surströmmingsgener. Förlåt - men så ligger det till. Nästan alla i familjen är med i "den sura fiskens klubb." Däremot inte äldste sonen Andreas, han följer sin fars exempel, han vägrar också att beblanda sig med herr och fru surströmming. Saltströmming och sill, är två undantag. Dessa firrar har jag ett bättre förhållande till, och det händer faktiskt då och då att jag ser fram mot en härlig saltströmmingsklämma. Så snälla rara surströmming - ta det nu inte så personligt, det är lika bra att säga det som det är - det kan aldrig bli nåt mellan oss. Okej, nu är det sagt.

Brukar titta på 3:ans "Grannfejden." Och jag blir lika förbluffad varje gång, så mycket elände och skit som finns runt om i stugorna. Trasiga grannrelationer över pyttesmå saker, där fullvuxna människor gör varandra illa i ord och handling. Ja, jag blir faktiskt rejält mållös vareviga gång. Vi har haft den stora turen att bo i ett grannskap där alla är sunt tänkande människor. Inga hårda ord och polisanmälningar, ingen form av terror - tänker då på Vojakkala - utan istället ett område med jordnära människor, i en enda salig blandning. Ja, man kanske kan drista sig att säga att här råder rena rama Sörgårdsidyllen. Och tack gode Gud för det.

Min blå Volvo 850 har varit lite trött den senaste tiden. Han (jodå, det är en "han") har också varit väldigt gnällig och en aningen högljudd. Robert bad mig köpa ett par nya fräscha bromsbelägg, och detta jag gjorde, men.............även det s.k. bromsoket var slitet och i allra högsta grad färdig för utbyte. Så mitt i villervallan därhemma hos Robert och Jannice, med tomten full med jordhögar för den kommande dräneringen, tog sig Robban tid för sin gamla far. Och nu ler Volvon med hela grillen som aldrig förr. I morgon är det nämligen dags för Elisabeth att återigen åka till Sunderbyn för en röntgen av sin vänstra axel. Allt ser bra ut för tillfället enligt sjukgymnasten, men efter röntgenundersökningen vet vi bättre hur läkningen ser ut. Bra om också Volvon är i fin form inför morgondagens besök.

Vad Robban beträffar, så ska han tillsammans med jobbarkompisen Per (våran granne) hämta en blästringsapparat, för att få bort den tjära som finns på husgrunden. Att skrapa för hand, eller med borrfluga och en trissa, skulle bli alltför tidsödande. Eftersom Per för nåt år sedan gjorde samma sak med gott resultat, så ska Robban nu göra detsamma. Andreas har också lovat att ställa upp, så fort tid finnes. Ante ska planera gräsmattan så småningom är det tänkt. Kul när man kan hjälpa varandra. Idag behöver jag kanske din hjälp - imorgon behöver du min. Det är väl det som livet ibland går ut på, eller hur?

----- AVUNDSJUKA -----

Avundsjuka är en slags sjukdom
som fräter sönder
människokroppen inifrån.

Roger Lindqvist

Häromdagen besökte jag min pappas grav på kyrkogården i Hortlax. Varje gång så passerar jag den mördade Carolin Stenvalls grav. Och varje gång så kan jag inte låta bli att tänka  på detta ofattbara och förfärliga som hände denna stackars oskyldiga flicka. En ung kvinna, med framtidsdrömmar, på väg till en arbetsplatsintervju, som så brutalt och hänsynslöst utsätts för det mest avskyvärda som en mänsklig varelse någonsin kan råka ut för. Detta av en till synes "vanlig" medelålders gift småbarnsfar. Men efter det jag tagit del av, så växer bilden alltmer fram av en udda person med en - i mina ögon - väldigt störd personlighet. I den hovrättsförhandling som påbörjades idag, är det nu upp till Alldéns försvarsadvokat Leif Silbersky, att bevisa för rättens ledamöter, att den mördade Carolin Stenvall redan var hjärndöd, när Alldén respektlöst lyfte sitt gevär, och utan pardon sköt mot den redan liggande Carolin. Vidare bestrider man det skadeståndskrav som de anhöriga åberopat. Silbersky har redan i ett uttalande sagt: "Att om Carolin redan var död, så kan icke den åtalade dömas för vare sig mord eller dråp."

Vad som än händer, så ligger den 29 åriga Carolin Stenvall från Bergsviken hur som helst i sin grav där på kyrkogården. Ett oskyldigt offer, för en man som i dagarna försöker få sitt straff avsevärt förkortat. Trots den skamlöshet och respeklösa behandling som i mina ögon är den största synd som överhuvudtaget man kan utsätta en annan medmänniska för. Till sin hjälp har han en av "ordvrängeriets" mest kända advokater, Leif Silbersky. Nästa gång jag gör mitt obligatoriska besök hos min far, och jag åter passerar Carolins grav, ska jag än en gång tänka på den meningslösa gärning som Toni Alldén nu står åtalad för.

--------Urklipp ur Piteå Tidningen den 29 maj 1972---------

"Signar Westbrand vinkar av den sista rälsbussen till Älvsbyn. Denna
historiska händelse inträffade på lördagseftermiddagen, 14:26 om man
får tro stationsklockan."

"Klockan 14:26 på lördagseftermiddagen avslutades en SJ-epok i
Piteå. Då avgick nämligen den absolut sista personförande räls-
bussen till Älvsbyn. Hädanefter blir det bara landsvägsbussar som
kommer att trafikera sträckan. Att SJ inte anser att persontrafiken
på den aktuella järnvägssträckan har någon framtid kan man förstå.
Ibland har man bara skjutsat 2-3 passagerare i en stor rälsbuss."

Rälsbussen ja, den har t.o.m. jag provat på. Det var när vi skulle hälsa
på mina kusiner i Vidsel, innan min far fått körkort, som vi åkte med.
På stationen i Älvsbyn stod min fasters man, med sin vinröda PV,
och inväntade familjen Lindqvist, för vidare transport mot "Robotbyn."
Detta utspelade sig i början av 1960-talet.

Det enda positiva med Hitler - var när han gav order om att
börja serietillverkningen av "en folkets bil" Volkswagen 1936, eller
"Hitlerkälken" som den också kallats.

En av sönerna, Robban, dränerar sitt hus. Grävmaskinen gjorde klart för några timmar sen, nu är det "bara" resten kvar. Och det är inte så lite det. Blev trött bara av att se jobbet. Nu är i alla fall första delen avslutad. Fortsättning följer....... Den andre sonen Ante, passerade också förbi idag. Så det blev rena släkträffen, jo, vi hann faktiskt med en kopp kaffe också, inne i köket hos Robban och Jannice. Antes jobbarkompis som också heter Andreas, var också med. Önskar jag kunde hjälpa till, men tyvärr orkar jag inte. Berättade för Robban hur vi hade det, när vi byggde nytt 1987. Man var igång i flera månader på högvarv, i samma veva föddes Daniel, sen jobbade man på dagarna. Ibland räckte inte dygnets 24 timmar till. Man undrar idag hur man orkade. Elisabeth och jag var ju 22 år yngre, däri ligger nog förklaringen. Idag blir man nästan trött bara av att stå och se på, när nån annan jobbar. Men sånt är livet!