Roger Lindqvist

Det blev en tur till Piteå för att lyssna till SCA:s manskör som hälsade våren välkommen. Detta skedde på Rådhusets trappa. Där mötte jag min svåger Ingmar, som verkade vackert solbrun efter sin vistelse i Vuoggatjålme härförliden. Ingmar var gift med min pappas dotter Vanja, som gick bort alldeles för fort 1995. Efter sången och vårtalet så gick jag en vända till Badhusparken, som lockade med sång och musik. Sedan en vandring längs kanalen. Kanalsimmet struntade jag blankt i. Det kändes kallt i luften, och jag tänkte i den stunden på de stackare som skulle simma sträckan ända fram till Tages bro. Men å andra sidan, det är ju inte någon som tvingat dem. På Rådhustorget på vägen tillbaka mötte jag Leif Lidman, eller mr. Piteå som jag såg någon kalla honom. Det blev ett intressant samtal oss emellan. Man glömmer fort tid och rum när man möter sådana killar som Leif.

Frugan ville inte alls åka med på min stadstur. Och eftersom det är hennes födelsedag, så fick hon för en gång själv bestämma. Jag ger order de övriga 364 dagarna om året. Trot den som vill!


Efter att våren sjungits in på Rådhusets trappa, och vårtalet var av-
slutat, så begav sig folkmassan i riktning mot Badhusparken. Jag följde
bara med strömmen. Efter en stunds lyssnande, så fortsatte jag mot
kanalen, där kanalsimmet skulle gå av stapeln klockan 19.00.


Det var mycket folk i omlopp denna "grillade-korvens-afton". Här en
bild vid kanalen i Piteå.

Ännu en bild av de sex maskerade herrarna i Cool Candys. För inte så länge sedan så fanns musikanterna i bandet i ett annat inlägg på min blogg, också då utklädda till oigenkännlighet. För vem kan ana att bakom de otroligt fina maskerna och kläderna, döljer sig ett av Sveriges populäraste band inom dansbandsgenren någonsin. Skivorna med Cool Candys säljs som aldrig förr på olika sajter. Och för inte så länge sedan poppade det upp en CD med alla de gamla sköna godingarna som bandet en gång hade på sin repertoar. CD:ns titel löd: "Minnenas dans". Cool Candys finns för övrigt också väl representerade på Svensktoppslistan m. fl. hitlistor. Ett kultband med andra ord. Idag finns ingen av originalmedlemmarna kvar i livet. Det är endast basisten Göte Johansson som började i gruppen 1953 fram till 1967 som är den nu idag äldsta medlemmen. Arne Nathansohn, med ett förflutet som låtskrivare och gitarrist i orkestern, är också still going strong. Arne håller fortfarande musiken i högsätet, och åker runt på diverse ställen i olika konstellationer med sin bas, sedan han lagt gitarren på hyllan.


COOL CANDYS på den årliga maskeraden i Lidköpings Folkets
Park någongång i mitten av 60-talet. Håll med om att de alla
ser oerhört eleganta ut. I mitten kädd i grönt; Einar Svensson
gruppens trumslagare, skivproducent, låtskrivare m.m. De övriga
lystrar till namnen: Arne Nathansohn, Gunnar Wahlgren, Karl-Arne
Andersson, Carl-Ivar Ivarsson och Göte Johansson.

I april 1982 hade Expressen på sitt mittuppslag, ett reportage som handlade om Titanic-olyckan. Det här året hade 70 år förflutit sedan den ödesdigra tidpunkten, när RMS Titanic kolliderade med ett isberg som fick till följd att 1514 personer omkom. En av de ombordvarande, Agnes Sandström då 24 år, överlevde katastrofen tillsammans med sina döttrar, Beatrice 1 år och Margit  3 år. I den här artikeln berättar Agnes Sandström om sina minnen från olyckan.


¤ "Titanic" sjönk söndagen den 14 april klockan 23.40. Klockan 22
hade fartyget ränt på ett isberg. Ombord fanns 2 200 människor. Liv-
båtarna rymde högst 1 100. Många firades för tidigt och med för få
ombord av panukslagna och otränade besättningsmän. Ingen hade
trott att "Titanic" kunde sjunka.

AGNES, 94 RÄDDADES
"Jag har fortfarande mardrömmar"


¤ Det är 70 år sedan aprilnatten då den "osänkbara" lyxångaren
"Titanic" stötte på ett isberg och sjönk. Men än idag kan Agnes Sand-
ström, 94, vakna av att hon drömt mardrömmar om olyckan. Hon är
den enda överlevande svensk som kan berätta vad som hände.

¤ Söndagen den 14 april år 1912 satt Agnes Sandström i en livbåt på Atlanten och såg 1 500 människor dö. 200 meter längre bort gick den "osänkbara" lyxångaren "Titanic" till botten. I dag är Agnes, 94, en av de få överlevande i världen som minns katastrofen för 70 år sedan.
    - Jag drömmer fortfarande mardrömmar om den natten, säger hon.

Det var månljust och alldeles stilla. Klockan var 23.40 på söndagskvällen och plötsligt hördes en väldig explosion: En jättevåg bröt över det stolta skeppet "Titanic". Världens största skepp och "säkraste" fartyg sjönk redan på sin första resas första dag. En timme och 40 minuter tidigare hade det ränt rakt in i et isberg och genast sprungit läck.

BARA AGNES KAN BERÄTTA
Tillsammans med 85 andra förtvivlade människor i en överfull livbåt blev Agnes Sandström ett av ögonvittnena till historiens värsta sjökatastrof, där bara 700 av de 2 200 ombord kunde räddas. Agnes och hennes små flickor Margit, 3, och Beatrice, 1, var tre av de 164 svenska passagerarna. 44 av dem överlevde. I dag är de flesta döda. Agnes är den enda överlevande svensk som kan berätta vad som hände. Sedan många år bor hon i en liten lägenhet i samhället Borensberg utanför Motala. Hon har varit änka sedan 1927, har haft lanthandel, konditori och ensam fostrat fem barn.

Hennes äldsta dotter Margit är död 20 år. Men Beatrice, i dag 72, bor i närheten, liksom de andra barnen.
    - Beatrice kommer inte ihåg ett dugg av "Titanic"-olyckan. Men jag har inte glömt någonting, säger Agnes.
På onsdag ska hon berätta i radions program om den hemska aprilnatten för 70 år sedan då hon såg panikslagna människor förgäves kämpa för sina liv. Den 26 april inviger hon en "Titanic"-utställning i Nyköpings stadshus och talar om samma sak.


Det "osänkbara" fartyget "Titanic" på ett vykort, som svensken Ivar
Berglund skickade hem till föräldrar och syskon på Åland.

ALLT VAR SÅ FINT OMBORD
Agnes ser mycket dåligt numera och kan inte längre studera alla klipp och bilder hon samlat om olyckan. Men pratar gör hon fortfarande gärna.
    - Det är så många som vill höra vad jag har varit med om, säger hon. Och jag kan fortfarande vakna mitt i natten och tänka: "Nej, detta kan inte ha hänt mig!"
Agnes var 24 år och på väg från Sverige till sin man Hjalmar i San Francisco då hon av en slump blev en av dem som fick äran att inviga den 46 000 ton stora lyxkryssaren.
    - Jag och min man hade emigrerat till Amerika fem år tidigare. Jag hade varit hemma i Småland på släktbesök.
    - När vi kom till England missade vi båten och erbjöds en tredjeklasshytt på "Titanic". Det var roligt. Båten var redan berömd. Den skulle nå New York på rekordtid.


Bilden visar hur ett isberg kan ses i mörker; genom vågbrytning,
ljudet av vågbrytningen eller mån- och stjärnljusreflex. Det isberg
man mötte hade nyss vänt och fått upp en "svartsida" och gav inga
reflexer. Havet var dessutom nästan absolut stilla.

Teckning: Sphere.

NÄST SISTA LIVBÅTEN...
    - Allt var så fint ombord, även nere i tredje klass. Vi hade hört hur säkert fartyget var. Därför blev vi inte alls rädda, när det första beskedet kom om at vi kört på et isberg. Vi hade känt en dov duns och trodde vi krockat med ett annat fartyg i dimman.
    - Skadan skulle snart vara reparerad fick vi veta.
Men efter en kvart fick vi order om att ta på oss livbältena och gå upp på däck.
Agnes ser fortfarande tydligt framför sig hur hon släpade sig uppför trapporna med sina två barn i famnen. Hon hör de panikslagna skriken när folk begrep att livbåtarna inte skulle räcka till alla. Hon tänker med fasa på rädslan för att inte själv få plats och minns lättnaden då hon och döttrarna till slut slängdes ner i den näst sista livbåten.
    - Jag såg flera av båtarna sjunka för att man glömt sätta pluggarna i botten, berättar hon. En man klamrade sig fast vid en vrakspillra. På två timmar blev han vithårig. Sedan drunknade han.
    - Själv var jag helt förlamad först. Allt var så overkligt.
    - Många vägrade lämna båten. Jag kände att jag också ville stanna kvar. Inte förrän en hyttuppassare sa "tänk på barnen" kunde jag börja kämpa för att komma därifrån.
    - Livbåten var så tungt lastad att vi inte kunde sitta ner. En våg hade sänkt oss. Vi hade vatten nästan ända upp till relingen. Barnen var rädda och grät.

ALLA DE SOM VÄNTADE FÖRGÄVES
Efter åtta timmar räddades Agnes och de andra i livbåten av ett fartyg som uppfångat nödsignalerna.
    - Först då fattade jag vad vi varit med om och blev rädd på allvar, säger hon.
I New York mötte maken Hjalmar frun och barnen. Kort därefter återvände allihop till Forseryd i Småland.
    - Det värsta med olyckan var att se sorgen hos alla de anhöriga som väntade förgäves i hamnen, säger Agnes.


Här är Agnes Sandström 24 år. Hon och döttrarna Beatrice, 1, och
Margit, 3, står till höger på bilden. De hade just kommit i hamn i New
York med räddningsfartyget "Carpathia", där alla de 700 överlevande
trängdes. Av de 164 svenskarna på "Titanic" överlevde 44.


Nya Dagligt Allehanda rapporterar om sjökatastrofen den 17 april
1912.


En av livbåtarna från "Titanic" plockas upp av fartyget "Carpathia".
Ombord fanns Agnes Sandström och hennes döttrar.


Agnes dotter Beatrice ses här på en bild från april 1987, när hon be-
sökte Titanic-utställningen på Sjöhistoriska museet i Stockholm.

-----------------------------------------------------------------------------------
EXPRESSEN ¤ Tisdagen den 13 april 1982
Några av bilderna är hämtade ur Claes-Göran Wetterholms bok om Titanic.
Utgiven på bokförlaget Prisma - 1999.


FAKTA---------------------------------------------------------------------------

AGNES SANDSTRÖM föddes den 8 november 1887 och avled den 1 december 1985.

BEATRICE f. SANDSTRÖM den 9 augusti 1910 d. 3 september 1995.

/Roger Lindqvist---------------------------------------------------------------

Det är alltstå här han har levt de senaste 35 åren. I en alkov i Hortlax. Älskad och saknad. En dag i augusti 1977 knackade det på vår dörr. Ute på bron stod en man i 40-årsåldern, med en hel del fettvalkar kring sina höfter. Han talade på knagglig svenska. Han ursäktade sig för sina bristande språkkunskaper, men berättade att han just precis påbörjat en ABF-kurs i svenska. Han presenterade sig som Edvin Pettersson. Svenskamerikan av börden. Hans föräldrar hade en gång emigrat till staterna, närmare bestämt till Arizona. Så en dag när föräldrarna gått bort (flyttat till himlen) bestämde sig Edvin för att resa tillbaka till sina rötter. Han visste att fadern var kommen från Pålberget, medan modern var infödd hortlaxare. Han ville gärna hyra ett rum i vårt hus. Efter en stuns diskussioner så föreslog min far att han kunde flytta in i sovalkoven. Detta tände Edvin Petersson på direkt.

På kvällen sa jag till mina föräldrar att vår nye rumsgäst, var väldigt lik en berömd rocksångare från Memphis. Elvis Presley. Det kan inte vara annat än en som liknar honom sa min mor. Att Elvis är död vet alla. Det gick några år. Edvin flyttade så småningom in i en två på zonområdet i Piteå. När jag städade upp i den alkov som Edvin bott i, så fanns jag en affisch som han haft på sin vägg. På baksidan av denna, fanns detta nedklottrat:

"Jag känner mig nu så pass stark, att jag är beredd att berätta sanningen (den osminkade) precis som den är. I nästa vecka ska jag kalla till presskonferens, för att ta bladet ur min mun. Och där skall äntligen hela världen få veta vem Edvin Pettersson egentligen är. Naturligtvis kommer jag att ha gitarren med mig. Tanken är att ge dem alla ett prov på att jag, Elvis Aron Presley, fortfarande är att räkna med. Jag skall återigen ta världen med storm.

ELVIS"


Edvin Pettersson levde i en alkov hos familjen Lindqvist i 35 år. Den
här affischen lämnade han efter sig när han flyttade. Edvins riktiga
namn är Elvis Aron Presley. Nu har han bestämt sig för en come back.
Först väntar en spelning i Piteå Folkets hus. Sedan finns ett planerat
uppträdande under Piteå Dansar och Ler i sommar.

---------------------------------------------------------------------------------